Per Albin Hansson och priset för nationell samling
Han ledde samlingsregeringen genom kriget och byggde folkhemmet. Han bar också ansvaret för nedrustningen 1925 och transiteringen 1941.
Strax efter midnatt natten till den 6 oktober 1946 klev Per Albin Hansson av spårvagnen vid Ålstensgatan i Bromma, på väg hem från Operakällaren, och segnade ned. Han var död när han nådde S:t Görans sjukhus. Han hade varit statsminister sedan 1932, lett samlingsregeringen genom kriget och gjort folkhemmet till socialdemokratins ord. Han hade också drivit igenom nedrustningen 1925 och släppt igenom en tysk division 1941.
Murarsonen från Fosie
Per Albin Hansson var murarson från Fosie utanför Malmö och började arbeta efter fyra år i folkskolan. Han tog sig fram genom arbetarrörelsens ungdomsförbund, tidningar och partiorganisation. När han talade om klasskillnader visste han själv hur långt det var mellan arbetarfamiljen och dem som bestämde.
I riksdagen 1928 höll han folkhemstalet. Ordet hade konservativa som Rudolf Kjellén använt före honom, och Hansson tog det till sitt parti. ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”, sa han.
Han band tryggheten till medborgarskapet. Arbetaren som fruktade arbetslöshet, sjukdom och en fattig ålderdom skulle få skäl att känna sig hemma i Sverige. Den som var hemma i sitt land kunde också krävas på ansvar för det.
Kohandeln 1933
Hansson blev statsminister 1932, mitt i depressionen och utan egen majoritet. Finansminister Ernst Wigforss ville att staten skulle ordna arbeten när företagen inte kunde anställa.
För att få igenom anslagen behövde Hansson Bondeförbundet. I krisuppgörelsen 1933 fick bönderna skydd för jordbruket och arbetarna fick arbete. Tre år senare satt partierna i samma regering. Riksdagen höjde och reformerade folkpensionen 1935 och beslutade om två veckors lagstadgad semester 1938.
Nedrustningen 1925
Som försvarsminister i Rickard Sandlers regering ansvarade Hansson för försvarsbeslutet 1925. Socialdemokraterna och de frisinnade genomförde det mot högerns motstånd, och sjutton truppförband lades ned.
Förespråkarna bedömde krigsrisken som liten efter världskriget. Tio år senare rustade Tyskland. Regeringen fick under trettiotalet börja bygga upp det den själv hade rivit, och under kriget kostade upprustningen svenskarna stora summor. Hansson ville att arbetarna skulle ha något att försvara. Han hade samtidigt minskat deras möjligheter att försvara det.
Samlingsregeringen
Den 13 december 1939, två veckor efter Sovjetunionens angrepp på Finland, bildade Hansson samlingsregering med socialdemokrater, bondeförbundare, folkpartister och högermän. Gamla motståndare delade nu ansvaret för landets försörjning och försvar.
Regeringen reglerade priser och varor och förde pengar och människor till försvaret. Hundratusentals män låg inkallade i beredskapen. Hansson höll samman partier med olika intressen genom åren av ransoneringar och inkallelser, och det var hans främsta förmåga som statsman.
Midsommarkrisen 1941
I juni 1941 begärde Tyskland att få föra en fullt utrustad division från Norge genom Sverige till Finland. Regeringen sa ja. Sverige lät en krigförande makt använda svenskt territorium för en militär transport.
Socialdemokraternas riksdagsgrupp röstade först 159 mot 2 för ett nej. Hansson talade om den nedslående verkan ett ja skulle få på folket. Han hänvisade också till kungen, som enligt Hanssons uppfattning var beredd att abdikera vid ett nej, och styrde gruppen mot eftergift. I en andra omröstning gick gruppen med 72 röster mot 59 med på transporten, om de borgerliga partierna inte ville stå bakom ett nej. Regeringen hoppades att ett ja skulle göra slut på de tyska kraven.
Folkhemmets byggare
Samlingsregeringen upplöstes sommaren 1945, och Hansson ledde åter en socialdemokratisk regering. Året därpå dog han på väg hem från Operakällaren.
Han gav arbetarna en plats i nationen och höll Sverige utanför kriget. Han skar också ned försvaret inför trettiotalet och gav efter för Tyskland 1941. Den som kallar honom landsfader tar över ansvaret för hela hans statsledning, nedrustningen och eftergiften medräknade.