Arvid Lindman byggde högerns inflytande bland nya väljare

Arvid Lindman från flottan till regeringen

Lindman växte upp i en bruksmiljö. Fadern var disponent, och sonen kom efter sjöofficersutbildningen och en världsomsegling med fregatten Vanadis att arbeta i industrin. Han ledde Iggesunds bruk och under en kort period LKAB. År 1904 blev han chef för Telegrafstyrelsen.

Han hade erfarenhet av investeringar, förhandlingar och att leda människor innan han fick ansvar för regeringen. År 1905 blev han sjöförsvarsminister i Christian Lundebergs regering under unionskrisen med Norge. Året därpå föll Karl Staaffs liberala regering på rösträttsfrågan. Efter att andra tillfrågade hade avböjt uppdraget att bilda regering accepterade Lindman.

Han sökte stöd också utanför högern. För att få en reform genom riksdagens båda kamrar måste han få politiker med skilda intressen att godta samma förslag.

Rösträttsreformen 1907–1909

Riksdagen beslutade under Lindmans regering om den reform som brukar kallas den allmänna manliga rösträttens införande. Inkomst- och förmögenhetskraven för rösträtt till andra kammaren försvann. Samtidigt införde riksdagen proportionella val till båda kamrarna.

Kvinnorna fick fortfarande inte rösta i riksdagsvalen, och även bland männen fanns hinder kvar. Reformen innebar ett stort steg, men den gav inte Sverige allmän och lika rösträtt i dagens mening. Lindman försökte också skydda första kammarens ställning och begränsa följderna för den samhällsordning han försvarade.

I kommunerna behöll man en graderad rösträtt, nu med högst fyrtio röster. Den som hade större inkomster kunde få större inflytande än grannen. Eftersom första kammaren utsågs indirekt genom kommunala organ fick dessa skillnader betydelse också i rikspolitiken.

Proportionella val gav högern en väg framåt

För högern hade valsättet stor betydelse. I ett proportionellt system fördelas platserna mellan partierna efter deras väljarstöd. Även ett parti som befinner sig i minoritet kan därmed få representation som motsvarar en betydande del av rösterna.

Lindman var till en början skeptisk till proportionella val till båda kamrarna. Han accepterade lösningen för att nå en uppgörelse. Konservativa kritiker ansåg att han gav efter för mycket och varnade för att också de kvarvarande skydden skulle försvinna.

Reformen säkrade inga framtida valsegrar. När högern gick tillbaka i valet 1911 avgick Lindmans regering. Men genom uppgörelsen hade högern varit med och bestämt hur den utvidgade väljarkårens röster skulle omvandlas till riksdagsmandat. Lindman fick därefter ägna sin kraft åt att samla dessa röster.

Allmänna valmansförbundet behövde väljare och pengar

Som ledare för Allmänna valmansförbundet byggde Lindman upp en effektiv valorganisation. Han samlade in pengar och arbetade för att hålla samman högerns grupper. Förhållandet mellan jordbrukare och städernas konservativa krävde omsorg. Om de gick skilda vägar skulle partiet förlora både bredd och styrka.

Lindman reste genom landet med bil och tåg. I valrörelsen 1920 höll han omkring fyrtio anföranden. Han mötte väljare som högern behövde övertyga om försvaret, näringslivet och den lagbundna ordningen. Gamla ämbeten och familjeförbindelser kunde hjälpa en politiker in i ledningen, men de ersatte inte arbetet inför ett val.

Organisationsbygget krävde också beslut om vem som skulle bestämma. Lindman fick ett starkt grepp om förbundet, och medarbetare kunde uppfatta ledningen som maktfullkomlig. Samlingen hade sitt pris för dem som ville föra en annan linje.

Reformviljan hade konservativa gränser

Det vore missvisande att göra Lindman till en förklädd liberal eller till den ensamme skaparen av svensk demokrati. Han försvarade kungamakten, näringsskyddet och ett starkt försvar. Efter sin egen rösträttsreform motsatte han sig fortsatta ingrepp i första kammarens grundvalar.

År 1917 avvisade han förhandlingar med Nils Edén och liberalerna i författningsfrågan. När politikerna nådde den stora uppgörelsen 1918 deltog varken Lindman eller Ernst Trygger aktivt i sammanjämkningen. Andra drev då fram de beslut som han hade velat hejda.

Hans kompromissvilja var alltså ojämn. Han kunde ge efter för att få ett resultat och senare hålla fast vid en ordning som motståndarna hade kraft att förändra. Den som vill förstå hans insats behöver se både förmågan att förhandla och tillfällena då han sade nej.

Ett partibygge som överlevde regeringsmakten

Efter valframgången 1928 bildade Lindman en ny regering. Han hade önskat en bred borgerlig samling men fick nöja sig med en högerregering i minoritet. År 1930 avgick den efter ett nederlag om spannmålstullarna.

Han fortsatte valarbetet. År 1932 höll han 95 tal och använde även flyg för att nå ut i landet. Högern förlorade ändå. En skicklig organisatör kunde förbättra partiets möjligheter utan att bestämma vad väljarna skulle göra.

Lindmans mest varaktiga insats låg i att ge den svenska högern en organisation för återkommande politiskt arbete. För den som vill försvara nationella och konservativa intressen är det värt att studera: hur man finansierar verksamheten, håller samman olika grupper och söker stöd också efter ett nederlag. Han lämnade efter sig ett parti som kunde fortsätta det arbetet när han själv hade lämnat ledningen.