Sverige avskaffade slaveriet 1847. I världen finns det kvar.
Erik Gustaf Geijer, skalden bakom Odalbonden, drev frågan i riksdagen. Staten löste ut ägarna, och de sista slavarna på Saint-Barthélemy blev fria.
Den 9 oktober 1847 blev de sista slavarna på Saint-Barthélemy fria. Den lilla ön i Karibien hade då varit svensk i drygt sextio år. Frigivningen kom efter en svensk debatt där en av landets främsta tänkare stod i centrum. Nästan två sekel senare föds människor fortfarande in i slaveri på andra håll i världen.
Ett gammalt svenskt frihetsarv
Människor höll slavar i Mesopotamien, i antikens Grekland och Rom och i samhällen i Afrika och Asien. Också Sverige hade trälar. Under medeltiden försvann träldomen, och i Skarastadgan 1335 föreskrev Magnus Eriksson att inget barn till kristna föräldrar i Västergötland och Värmland skulle födas till träl.
De självägande bönderna behöll sin ställning och fick ett eget stånd i riksdagen. Det skilde Sverige från stora delar av Europa. Här fanns en inhemsk frihetstradition som det senare koloniala slavägandet stod i strid med.
Kolonin i Karibien
Gustav III förvärvade Saint-Barthélemy från Frankrike 1784 i utbyte mot franska handelsförmåner i Göteborg. Hamnstaden fick namnet Gustavia efter kungen. Kronan hoppades på inkomster från en frihamn där köpmän från olika länder kunde göra affärer.
På ön fanns redan slaveri. De svenska myndigheterna behöll det och reglerade ägarnas makt genom särskilda slavlagar. Gustavia blev också en omlastningshamn för slavhandeln mellan de karibiska öarna.
Odalbonden och slaven
Erik Gustaf Geijer gav den självständige svenske bonden en röst i dikten Odalbonden från 1811. Bonden brukar sin egen jord och råder över sitt liv. Samma frihetsideal bar Geijers argument när han 1840 krävde i riksdagen att Sverige skulle avskaffa slaveriet på Saint-Barthélemy.
Brittiska slaverimotståndare reste till Sverige för att påverka opinionen. Efter flera års debatt beslöt riksdagen 1845 att staten skulle betala för frigivningen.
Friköpet
Pengarna gick till slavägarna. Sverige följde den brittiska modellen: staten ersatte ägarna och löste därmed upp deras anspråk på andra människor. En kommitté på ön värderade de återstående slavarna innan de kunde friges.
Friköpet omfattade drygt 500 människor och tog 16 månader. Den 9 oktober 1847 frigavs den sista. Sverige hade avslutat slaveriet i sin karibiska koloni.
Danmark avskaffade slaveriet i sina västindiska kolonier året därpå. Frankrike hade gjort det redan 1794, men Napoleon återinförde slaveriet, och det slutliga franska avskaffandet kom 1848.
Slaveriet lever kvar
Mauritanien avskaffade slaveriet formellt 1981 och gjorde det till brott 2007. Ändå föds människor där fortfarande in i ofrihet. Slavägare gör anspråk på dem eftersom deras mödrar tillhör familjer som i generationer har hållits som slavar.
Anti-Slavery International och SOS Esclaves beskrev det ärftliga slaveriet i en gemensam inlaga till FN 2024. Tidigare förslavade och deras barn möter diskriminering och ekonomiskt beroende. Lagen förbjuder slaveriet, men myndigheterna skyddar inte alla som drabbas.
Den sista slaven
Geijer och de andra slaverimotståndarna ville ge människorna i en svensk koloni den personliga frihet som svenska bönder hade haft i århundraden. Den 9 oktober 1847 hade de nått målet.
I Mauritanien väntar människor fortfarande på det som Sverige fullbordade för snart två hundra år sedan: att också den sista slaven blir fri.