I Karlstad förhandlade Sverige fram villkoren för skilsmässan

Karlstadsöverenskommelsen efter Norges beslut den 7 juni

Stortinget hade den 7 juni förklarat unionen upplöst. Sverige godtog inte att Norge ensamt kunde avgöra saken. När fyra delegater från varje land möttes i Karlstad den 31 augusti kom de därför med olika uppfattningar om vad de skulle förhandla om.

Svenskarna utgick från att unionen ännu bestod och att de skulle fastställa villkoren för dess upplösning. Norrmännen ansåg att de redan hade lämnat unionen och nu skulle komma överens om eftergifterna till Sverige. Förhandlarna behövde hitta ett avtal som båda sidor kunde godta trots denna motsättning.

Den svenske statsministern Christian Lundeberg ledde sin delegation, den norske statsministern Christian Michelsen sin. De sammanträdde i Frimurarlogens byggnad och turades om att leda mötena. På svensk sida deltog också utrikesminister Fredrik Wachtmeister, Hjalmar Hammarskjöld och Karl Staaff. Flera politiska riktningar fick därmed arbeta med samma svenska förhandlingsuppgift.

Gränsfästningarna och Sveriges säkerhet

Svenskarna krävde att norska gränsfästningar skulle rivas. Norrmännen hade under åren före 1905 byggt nya befästningar medan unionskonflikten skärptes. För svenska förhandlare gällde frågan vilket militärt läge Sverige skulle få efter separationen. Ett självständigt Norge skulle fortfarande ligga på andra sidan samma gräns.

För norrmännen berörde kravet rätten att försvara det egna landet. Skulle de vinna självständighet och samtidigt tvingas avstå från befästningar på norsk mark? De äldre fästningarna hade dessutom historisk betydelse. Därför gick frågan utöver en bedömning av kanoner och murar.

Under förhandlingarna mobiliserade båda länderna. Stortingets historik anger att Norge kallade in omkring 23 000 man till gränsvakt. Förhandlarna arbetade alltså medan regeringarna också förberedde militära åtgärder. Krigsrisken måste tas på allvar, men vi behöver inte föreställa oss ett redan beslutat krig för att förstå pressen på dem.

En neutral zon som motkrav

Den norska delegationen svarade på rivningskravet med ett krav på en demilitariserad zon längs gränsen i båda länderna. Då skulle också Sverige acceptera begränsningar. Norrmännen fick en motprestation att hänvisa till när de skulle försvara uppgörelsen hemma.

Mindre grupper ur delegationerna arbetade med fästningsfrågan den 13–16 september. Den 16 september nådde de enighet och kunde återuppta de ordinarie förhandlingarna. De äldre fästningarna Kongsvinger och Fredriksten fick stå kvar, medan norrmännen skulle riva nyare befästningar som omfattades av uppgörelsen.

Kompromissen visar hur förhandlarna kunde skilja mellan olika svenska krav och norska invändningar. Sverige fick igenom militära begränsningar vid gränsen. Norge slapp godta att samtliga omstridda historiska fästningar försvann. Båda regeringarna hade något konkret att lägga fram inför sina parlament.

Skiljedom, trafik och gemensamma vatten

Karlstadskonventionen omfattade fem överenskommelser. Utöver fästningarna och den neutrala zonen behandlade förhandlarna skiljedom, transittrafik, gemensamma sjöar och vattendrag samt flyttsamernas renbete. Fästningarna drog till sig mest uppmärksamhet. De andra frågorna gällde hur människor och stater skulle kunna fungera intill varandra efter uppbrottet.

Skiljedom innebar att staterna avtalade om ett rättsligt sätt att hantera tvister. Transitreglerna gällde möjligheten att föra trafik genom grannlandet. Förhandlarna behövde också komma överens om vatten som länderna delade. En statsgräns kunde fördela myndigheternas ansvar utan att göra sjöar och vattendrag till två åtskilda system.

Sveriges regering måste därför tänka längre än till själva erkännandet av Norge. Även efter unionen skulle svenskar behöva passera gränsen och svenska intressen beröras av vad norrmännen gjorde på sin sida. Genom avtal kunde regeringarna reglera sådana förhållanden innan nya konflikter uppstod.

Flyttsamernas betesrätt hörde till uppgörelsen

För flyttande samer kunde sommarens och vinterns betesmarker ligga i olika länder. Förhandlarna behandlade därför deras rätt till renbete som en del av unionsuppgörelsen. Människors försörjning följde ett geografiskt mönster som de politiska besluten måste ta hänsyn till.

Samerna var inte en tredje självständig förhandlingspart vid bordet. Svenska och norska statsrepresentanter förhandlade om rättigheter som berörde dem. Den skillnaden behöver finnas med när vi läser avtalsämnena: regeringarna kunde reglera gränsen, medan andra människor skulle leva med bestämmelserna.

Betesfrågan gör också uppgörelsens räckvidd tydlig. Statsministrarna kunde inte avsluta arbetet efter att ha enats om kungamakten och de militära anläggningarna. De behövde hantera äldre bruk och rörelser över gränsen. Annars hade de lämnat delar av separationens praktiska följder olösta.

Septemberavtalet och unionsupplösningen i oktober

Underskrifterna den 23 september avslutade förhandlingarna i Karlstad. Därefter skulle parlamenten ta ställning. Stortinget godkände överenskommelserna den 9 oktober och den svenska riksdagen den 13 oktober. Den 26 oktober undertecknade representanter traktatdokumenten i Stockholm, och Oscar II avstod från den norska kronan.

Vi bör alltså hålla isär Norges beslut i juni, förhandlarnas uppgörelse i september och de formella stegen i oktober. Lundeberg hade inte återställt unionen. Han hade medverkat till att Sverige kunde lämna den med avtal om säkerhet och framtida grannförhållanden.

För Sverige var det ett försvarbart resultat. Regeringen hade prövat vilka intressen landet behövde skydda efter uppbrottet och förhandlat om dem. Den 23 september förtjänar att ihågkommas för det arbetet, med de svenska kraven och eftergifterna synliga.