Sten Sture slog unionskungen på Brunkebergsåsen
Kungen höll höjden norr om Stockholm med danska och tyska knektar. Svenskarna måste storma uppför åsen.
Den 10 oktober 1471 stormade Sten Sture den äldre Brunkebergsåsen utanför Stockholm och slog den danske unionskungen Kristian I. Kungen flydde till sina skepp och blev aldrig mer kung över Sverige. I ett kvarts sekel efter slaget styrde svenskarna sitt rike själva, med riksföreståndare och riksråd.
Unionskungen ville ha tillbaka kronan
Kristian I hade varit svensk kung förut. Svenskarna valde honom 1457, men sju år senare drev de ut honom. När Karl Knutsson dog i maj 1470 såg Kristian sin chans att ta tillbaka kronan.
Karl Knutssons systerson Sten Sture tog över ledningen. Han höll Stockholm, men flera gränsfästen låg hos Kristians anhängare och riksrådet var splittrat. Vid riksmötet i Arboga i maj 1471 bekräftade herrar, borgare och bönder honom som riksföreståndare. Han hade släktingen Nils Sture och dalkarlarna bakom sig, och dessutom stöd från den mäktiga släkten Tott.
I juli seglade Kristian in mot Stockholm med danska och tyska knektar. Han hade svenska bundsförvanter, flera stormän och många bönder i Uppland. Ärkebiskop Jakob Ulvsson och rådet förhandlade med honom hela sommaren medan kungen landsatte trupper och grävde in sig.
Vadstena sa nej
Sture lämnade Stockholm och kallade till möte i Vadstena. Där förkastade deltagarna den 4 september Kristian som svensk kung och lovade att följa Sture till huvudstaden. Han drog norrut genom Närke och Västmanland och samlade folk längs vägen, och vid Stockholm slöt Nils Stures uppbåd från Dalarna upp.
Stormningen av åsen
Kristians huvudstyrka låg förskansad på Brunkebergsåsen, grusåsen norr om stadsholmen, med en avdelning vid Klara kloster nedanför. En mindre styrka skyddade flottan vid Käpplingeholmen. Kungen höll höjden. Sture måste anfalla uppför.
Han angrep från tre håll. Själv ledde han huvudstyrkan från väster, Nils Sture kom med dalkarlarna från nordost och Knut Posse stod beredd i staden med stockholmarna. Sture lät sina män storma åsen gång på gång, och striden böljade länge fram och tillbaka.
Avgörandet kom när dalkarlarna bröt fram norrifrån samtidigt som Posse gjorde utfall från staden. Kristians knektar flydde ner mot stranden där flottan låg. Bron ut till Käpplingeholmen brast under dem och många drunknade. Kristian själv träffades i ansiktet av en kula och miste flera tänder.
Kungen seglade hem
Kristian lämnade Sverige och fick aldrig tillbaka den svenska kronan. Han dog 1481. Sture red in i Stockholm som segerherre. Han hade nått makten genom släktallianser, och nu hade han en egen seger att stå på. Axelssönerna Erik och Ivar Tott hade inte stridit på åsen och kunde inte göra anspråk på äran.
Under åren som följde tog Sture över slotten och länen när Kristians svenska anhängare lade ned vapnen. Fästena gav honom trupper och skatteinkomster. Vid kyrkomötet i Arboga 1474 gav kyrkan en enhälligt vald riksföreståndare samma skydd som en krönt kung.
Sankt Göran i Storkyrkan
Sture såg till att Brunkeberg blev ihågkommet. Den del av Sturekrönikan som skildrar slaget skrevs troligen på hans uppdrag och gör honom till hjälten. Hans män hade gått till anfall sjungande Sankt Örjans visa, och på nyårsafton 1489 invigde han skulpturgruppen Sankt Göran och draken i Stockholms Storkyrka.
Riddaren är helgonet, men på hästens länd sitter Stures tre sjöblad, och sockeln bär hans och hustrun Ingeborg Åkesdotters vapen. Prinsessan har traditionellt tolkats som Sverige och draken som unionskungen. Skulpturen står kvar i Storkyrkan i dag, knappt en kilometer söder om åsen där slaget stod.
Vägen mot ett eget rike
Unionsstriden var inte över. Kristians son Hans tog den svenska kronan 1497 efter slaget vid Rotebro, och 1520 lät Kristian II avrätta svenska stormän i Stockholms blodbad. Men vid Brunkeberg hade bönder, borgare och herrar visat att de tillsammans kunde slå en unionskung i fält. Gustav Vasa gick samma väg drygt femtio år senare: han började i Dalarna och slutade i Stockholm.