Slaget vid Kumlinge prästgård
Kumlinge i åländska skärgården, 9 maj 1808
Vid prästgården intill S:ta Anna kyrka sitter den ryske översten Nikolaj Vasiljevitj Vuitsch och äter middag när den första skottlossningen hörs utanför. Två timmar senare har hans omkring fyrahundrafemtio man under kapitulation. En åländsk bondestyrka, förstärkt med besättning från två svenska örlogsfartyg som tagit sig över från Stockholm, har just gjort något som inte ska gå: regelrätt slagit en reguljär rysk styrka.
Ett ultimatum
Ryssarna har varit på Åland sedan slutet av mars. Den 25:e jägarbataljonen tog sig över Skiftets is via Brändö redan 27 mars 1808; den 11 april fick Vuitsch order att ockupera ögruppen, en kavallerienhet på tjugotvå kosacker och tjugo husarer under major Neidhardt spreds över skärgården dagen efter, huvudstyrkan om femhundrasextio man kvartererades i Kumlinge prästgård. I början av maj gör de ett misstag. Befolkningen får tjugofyra timmar på sig att lämna ifrån sig sina vapen och göra sina större båtar segelklara åt ryssarna; den som vägrar ska få näsa och öron avskurna och deporteras till Sibirien.
Det är kronolänsmannen i Finström som föreslår väpnat motstånd. Eric Arén, trettiosex år gammal, bondeson, har sedan 1802 hand om ordningsmakten på halva fasta Åland. Tillsammans med pastorsadjunkten Johan Henrik Gummerus — trettiotreårig finländare som tjänstgör i Finström sedan föregående år — sätter han upp ett bondeuppbåd via budkavle. Natten 6–7 maj överrumplar ålänningarna ryssarnas utposter på huvudön och tar närmare etthundrafemtio fångar. Två dagar senare når den samlade styrkan Kumlinge — utan Arén, som då redan är på väg mot Stockholm med fångarna. Striden vid prästgården leds av Gummerus tillsammans med befälen på de svenska örlogsfartygen.
Striden vid prästgården
Källorna ger inte väder eller exakt klockslag, men en lokal tradition håller fast vid att Vuitsch satt vid middagsbordet när det började. En artillerisalva slår sönder en skorsten. Ålänningarna pressar in ryssarna kring prästgården; från Fälbergets krön hörs ytterligare salvor — enligt sägnen avlossade av endast en kanon, hanterad av en liten grupp som genom rörelser fram och tillbaka över krönet låter Vuitsch tro att han står inför en stor styrka. Striden räcker omkring två timmar. Vid något tillfälle hissas ett vitt lakan på en stång över de ryska linjerna.
Räkningen efteråt blir märkligt skev. Tre ålänningar har stupat och tre sårats; på rysk sida räknar man en stupad och åtta sårade — och fyrahundrafyrtionio fångar. Samma dag ger sig ytterligare ett femtital ryssar på Brändö utan motsvarande strid. Hela den ryska invasionsstyrkan på Åland är borta.
Sveaborg, samma vecka
Sex dagar tidigare, den 3 maj, har viceamiral Carl Olof Cronstedt formellt överlämnat fästningen Sveaborg utanför Helsingfors till samma ryska arméstab — drygt sjutusen man, över tusen kanoner, skärgårdsflottans huvuddel och det "Nordens Gibraltar" som svenska kronan byggt på under fyrtio år. Att åländska bönder under en pastorsadjunkt och en kronolänsman samma vecka erövrar tillbaka en hel ögrupp blir en av få ljuspunkter i ett krig som annars går från katastrof till katastrof.
Belöningarna
Den 19 oktober 1808 får Eric Arén tapperhetsmedaljen, rätt att bära officerssabel och en livspension om tvåhundra riksdaler banko. Gummerus tilldelas guldmedaljen "För tapperhet i fält", svärdsorden, värdighet av kunglig hovpredikant och utses till fältkaplan vid den åländska divisionen. Gustav IV Adolf lär ha sagt om honom: "Jag önskade, att var och en undersåte vore utav den tanke som denne man."
Eftermäle
Triumfen blir kort. När Pjotr Bagrations fem ryska kolonner tar sig över isen från Åbo i mars 1809 retirerar Georg Carl von Döbelns försvarsmakt på kort tid. Den 17 mars 1809 evakuerar svenskarna Åland tidigt på morgonen i snöyra; Döbeln drar sig över isen från Eckerö till Grisslehamn, förföljd av Jakov Kulnevs husarer som dagen efter når sjuttio kilometer från Stockholm. Den 17 september samma år avstår Sverige Finland och Åland i Fredrikshamn.
Gummerus flyr över isen med familjen vintern 1809 och blir 1812 kyrkoherde i Högby på Öland; han dör där den 13 juli 1836, sextiotvå år gammal. Hans dottersondotterson är biskop Gustaf Aulén. Eric Arén återvänder till Åland för att ordna sina affärer, fängslas av ryssarna — generalen Jakov Kulnev lär ha låtit sina kosacker spotta honom i ansiktet — och frigavs först 28 januari 1810. Han dör som åldring på Åland 1859, åttiosju år gammal. Skalden K. A. V. Strandberg hyllar honom 1858 i en jubileumsdikt: "han, som drev kalmuckerna från Ålands jord 1808."
Stenen på Fälberget
På Kumlinge planeras 1908 en minnessten — hundraårsjubileum, motiv tydligt — men ryska myndigheter förbjuder uppställandet. Tolv år senare, när Åland efter förhandlingar blivit ett självstyrt landskap inom Finland, reser Ålands ungdom stenen i granit på Fälberget. Inskriptionen håller sig kort: TILL MINNE AV TAPPRA FÄDERS BRAGD 1808. Hela slaget får plats där.