John Ericsson revolutionerade sjökriget

Hans mest berömda skapelse var USS Monitor. När det låga pansarfartyget mötte sydstaternas CSS Virginia den 9 mars 1862 möttes två generationers sjökrig. Träskrov och bredsidor stod mot pansar, ångkraft och ett roterande kanontorn.

John Ericsson hade byggt fartyget som visade den nya teknikens styrka i strid.

Ritargossen vid Göta kanal

Ericsson föddes i den värmländska gruvbygden men växte till stor del upp vid Göta kanal. Fadern Olof fick arbete vid kanalbygget efter ekonomiska motgångar, och sönerna Nils och John drogs tidigt in i den väldiga satsningen.

John blev elev vid kanalbolagets ritkontor redan som pojke. Han visade en ovanlig förmåga att rita kartor och maskiner med både precision och elegans. År 1816, ännu inte fyllda 13, arbetade han som biträdande nivellör. Snart fick han själv ansvara för höjdmätningarna vid Rotkilen nära Töreboda.

Göta kanal fungerade som en svensk skola i praktisk ingenjörskonst. Utefter sträckningen måste människor mäta terräng, leda vatten, spränga berg, konstruera slussar och ordna tusentals arbetares insatser. Arbetet lärde Ericsson att förena ritningar med material, mått och arbetsledning.

Han gick vidare till Jämtlands fältjägarregemente, tog lantmätar- och officersexamen och arbetade med kartläggning i Jämtland. Samtidigt grubblade han över förbättrade vapen och nya motorer. Sverige gav honom utbildning och ansvar, men saknade kapitalet och verkstäderna för hans större maskinprojekt.

År 1826 lämnade han landet. Han skulle aldrig återse Sverige.

England prövar uppfinnaren

Storbritannien var den industriella revolutionens centrum. I London kunde Ericsson möta verkstadsägare, finansiärer och beställare som arbetade med ångmaskiner, järnvägar och sjöfart i en skala som Sverige ännu inte kunde erbjuda.

Ericsson lånade till sina försök, tog patent och satsade pengar han inte hade. Han byggde pumpar, ångbrandsprutor och nya motortyper. Flera projekt slutade i skuld, och under 1830-talet satt han två gånger i gäldenärsfängelse.

Det mest uppmärksammade försöket var lokomotivet Novelty, byggt tillsammans med verkstadsägaren John Braithwaite till Rainhilltävlingen 1829. På några få månader hade de skapat ett lätt och snabbt lok som nådde omkring 45–50 kilometer i timmen.

Novelty imponerade på publiken men bröt samman under tävlingen. Robert Stephensons Rocket vann och blev järnvägshistoriens berömda namn. Ericsson hade visat vad hans konstruktion kunde göra, men inte att den höll när prövningen blev lång och hård.

Efter Rainhill koncentrerade Ericsson en växande del av sitt arbete på fartyg och maskiner för sjöfarten.

Propellern för honom till Amerika

Ångfartyg drevs länge med stora skovelhjul längs sidorna. De tog plats, var sårbara och begränsade hur ett krigsfartyg kunde bestyckas. Flera uppfinnare försökte i stället driva fartyg med en skruv under vattenytan.

John Ericsson uppfann inte ensam fartygspropellern. Engelsmannen Francis Pettit Smith arbetade parallellt med en annan konstruktion. Ericssons insats var att utveckla fristående, vridna propellerblad och koppla dem direkt och effektivt till maskineriet. Grundformen känns fortfarande igen på moderna fartyg.

Våren 1837 visade han provbåten Francis B. Ogden på Themsen. Den drog det brittiska amiralitetets slup, men marinens företrädare avstod från att beställa konstruktionen. En amerikansk marinlöjtnant, Robert F. Stockton, såg däremot vad den kunde betyda.

Ericsson flyttade till New York 1839. Där konstruerade han maskineri och propeller till krigsfregatten USS Princeton. Fartyget visade att en stor örlogsman kunde drivas utan de klumpiga skovelhjulen och ändå lämna bredsidorna fria för kanoner.

Samarbetet med Stockton slutade illa. När en kanon som Stockton själv hade konstruerat exploderade 1844 och dödade flera höga amerikanska ämbetsmän försökte han lägga skulden på Ericsson. Uppfinnaren fick inte full betalning för sitt arbete förrän efter sin död.

Princetonaffären skadade Ericssons ställning inom den amerikanska marinen, men han fortsatte att utveckla motorer, propellerdrift och pansrade fartyg.

Ett pansarfartyg på hundra dagar

När amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 fick Ericssons äldre idéer plötsligt militär betydelse. Sydstaterna hade bärgat den sänkta unionsfregatten USS Merrimack, klätt den med pansar och byggt om den till CSS Virginia.

Nordstaternas träflotta riskerade att bli försvarslös. Ericsson presenterade ett radikalt svar: ett järnklätt ångfartyg där nästan hela skrovet låg under vattenytan. Ovanför det låga däcket reste sig ett runt, ångdrivet kanontorn.

Marinkommittén tvivlade på att konstruktionen skulle vara stabil eller ens sjöduglig. Ericsson försvarade ritningarna och krävde ett besked. Den 4 oktober 1861 fick han kontraktet.

Villkoren var hårda. Fartyget skulle vara stridsklart inom hundra dagar. Bygget delades mellan verkstäder och varv som framställde skrov, torn, pansar och maskineri parallellt. Ericsson ledde arbetet från New York och ändrade detaljer medan järnet redan bearbetades.

USS Monitor sjösattes den 30 januari 1862 och togs i tjänst den 25 februari. Tidsgränsen hade spruckit, men på mindre än fem månader hade en oprövad ritning blivit ett fungerande krigsfartyg.

Konstruktionen bröt med sjökrigets gamla form. Besättningen och maskineriet låg skyddade under vattenlinjen. Det roterande tornet kunde rikta två tunga Dahlgrenkanoner nästan hela vägen runt utan att fartyget behövde vända en hel bredsida mot fienden.

Fyra timmar vid Hampton Roads

Den 8 mars 1862 gick CSS Virginia till anfall vid Hampton Roads. Pansarfartyget rammade och sänkte USS Cumberland. USS Congress tvingades ge upp och sattes i brand. Granater och projektiler från nordstaternas träfartyg studsade mot det sluttande järnpansaret.

Striden hade visat att träfartygens kanoner inte räckte mot ett modernt pansarfartyg.

Under natten anlände Monitor efter en hård färd från New York. Fartyget hade tagit in vatten, ventilationen hade sviktat och besättningen var utmattad. På morgonen den 9 mars gick den lilla järnkonstruktionen mellan Virginia och den skadade USS Minnesota.

De två pansarfartygen besköt varandra i omkring fyra timmar. Monitor var snabbare att manövrera och kunde vrida tornet oberoende av kursen. Virginia hade tyngre massa och fler kanoner men var långsam och djupgående.

Ingen av dem lyckades sänka den andra. Drabbningen var taktiskt oavgjord. Men Virginia kunde inte fortsätta föregående dags förstörelse. Nordstaternas blockad bestod, och Monitor hade visat att Ericssons konstruktion fungerade i strid.

Slaget mellan Monitor och Virginia blev den första drabbningen mellan pansarfartyg. Det avgjorde inte det amerikanska inbördeskriget, men marinledningar i andra länder såg vilken teknik kommande örlogsflottor måste kunna möta.

Sverige hämtar hem John Ericsson

Monitor sjönk i en storm utanför Cape Hatteras redan den 31 december 1862. Fartygstypen levde vidare. USA beställde fler monitorer, och andra stater började bygga egna låga pansarfartyg med roterande torn.

År 1864 beställde svenska staten tre monitorer från Motala verkstad. Den första fick namnet John Ericsson. Uppfinnaren skänkte två tunga kanoner och följde den svenska diskussionen om kustförsvaret från New York.

Han fortsatte arbeta nästan till sin död. Varmluftsmaskiner, torpeder och försök att utnyttja solenergi fyllde hans ritbord. Pengarna han tjänade gick till nya experiment snarare än ett bekvämt liv.

John Ericsson dog i New York den 8 mars 1889. Han hade blivit amerikansk medborgare och en amerikansk nationalhjälte, men hade önskat vila i svensk jord.

Året därpå förde den amerikanska pansarkryssaren USS Baltimore hans kista över Atlanten. Den var insvept i den amerikanska flaggan, med den svenska bredvid. Efter ett högtidligt mottagande i Stockholm gick färden vidare till Filipstad.

Sverige hade inte verkstäderna och kapitalet som krävdes för att förverkliga Ericssons största idéer. Hans tekniska bildning hade ändå börjat vid Göta kanal, där en ritbegåvad pojke fick arbeta med ett av landets största byggnadsprojekt.

Göta kanal gav Ericsson hans tidiga ingenjörsutbildning. De brittiska verkstäderna lärde honom industriell konstruktion under hårda ekonomiska villkor. Den amerikanska flottans beställning omsatte till sist hans idéer i ett stridsfartyg. Efter Hampton Roads beställde USA fler monitorer, och Sverige, Ryssland och andra stater började bygga egna fartyg efter samma grundprinciper.