Svenskarna slog ryssarna vid Lappfjärd

Finska kriget fördes på svensk mark

Ryssland anföll Finland i februari 1808 efter uppgörelsen mellan Napoleon och tsar Alexander I i Tilsit. Gustav IV Adolf vägrade ansluta Sverige till blockaden mot Storbritannien. Ryssarna skulle tvinga honom genom att slå mot rikets östra del.

Finland var inget grannland som Sverige bistod. Landskapen öster om Bottenhavet hade hört till riket i sekler. När den ryska armén ryckte fram genom Finland gick den in på svensk mark, mot svenska städer, församlingar och regementen.

Kriget började illa. Sveaborg kapitulerade i maj, och den svenska ledningen tvingades föra ett rörligt försvar genom Finland. Under sommaren vann armén flera strider, men ryssarna hade initiativet och kunde föra in nya förband.

Stormen förde Vegesack till Kristinestad

Ernst von Vegesack fick order att segla från Gävle och landstiga vid Björneborg. Därifrån skulle hans fördelning gå in bakom den ryska kustarmén och vidare mot Tammerfors. Omkring 4 000 man lämnade Sverige, men Västmanlands regemente skildes från de övriga under överfarten.

Storm och brist på lotsar hindrade landstigningen vid Björneborg. Vegesack styrde mot Kristinestad. Omkring 2 500 man gick i land där på kvällen den 28 augusti och marscherade under natten norrut till Lappfjärd.

Vid Lappfjärd stod redan omkring 2 500 man under överstelöjtnant Otto von Furuhjelm. De hade byggt sin linje söder om kyrkbyn, på norra sidan av en dalgång. Björneborgare höll flyglarna medan Gyllenbögels förband stod i mitten. Kanonerna låg bakom jordvallar.

Bibikov anföll utan att känna till landstigningen

Den ryske översten Bibikov hade omkring 1 000 man. Han bröt upp från Ömossa tidigt på morgonen och förde styrkan norrut i tre kolonner. Långa skyttekedjor gick framför dem.

Omkring klockan åtta kom ryssarna nedför dalens södra sluttning. De svenska förbanden väntade på motsatt sida. Framryckningen stannade snart, och under ungefär en timme sköt båda sidor mot varandra över dalgången.

Bibikov visste inte att Vegesack hade nått Lappfjärd. Den ryske befälhavaren räknade med de förband som tidigare hållit ställningen. I stället mötte han en kraftigt förstärkt motståndare med färska bataljoner från Sverige.

Den svenska linjen gick fram med bajonetten

Vegesack satt vid frukostbordet i prästgården när striden började. Han skyndade till ställningen och valde anfall. En bataljon ur Hälsinge regemente gick fram på höger flygel och en Upplandsbataljon på vänster.

När flankförbanden hade passerat den främsta svenska linjen beordrade Vegesack resten att följa. Landtvärnet i mitten tvekade. Löjtnant Brakel förde då in sina björneborgare bland männen. Vegesack ropade att fiendens plats var den som måste tas och gav order om fällda bajonetter.

Hela linjen började röra sig. Kanonerna och infanteriet sköt medan förbanden gick över dalen. Ryssarna kunde inte hålla emot. De vände och drog sig söderut till Ömossa, som svenska trupper besatte följande dag.

Segern kostade Sverige 41 man

Nordensvan anger den svenska förlusten till tre officerare och 38 man. Ryssarna förlorade omkring 150, och ungefär hälften av dem hamnade i svensk fångenskap. För de svenska förbanden blev Lappfjärd en klar framgång efter en nattmarsch och ett snabbt insatt motanfall.

Segern vilade på ett ovanligt gynnsamt läge. Bibikov anföll utan kunskap om landstigningen och mötte fler soldater än han hade räknat med. Vegesack använde sitt numerära övertag innan ryssarna hann förstå situationen.

Även landstigningen bar på en konflikt. Gustav IV Adolf hade beordrat Vegesack till Björneborg. Kristinestad blev ett lyckat val på slagfältet, men kungen lät senare åtala honom för att ha landstigit på fel plats. Domstolen nöjde sig med suspension för bristfällig rapportering. Kungen skärpte straffet till avsättning.

Sverige vann dagen och förlorade Finland

Lappfjärd kunde ha stärkt den svenska huvudarmén. I stället låg stora styrkor utspridda längs kustvägen. Nordensvan konstaterade att för många svenska soldater bands där och därför saknades vid de viktiga striderna vid Ruona och Salmi några dagar senare.

Den ryske befälhavaren Kamenskij höll sina förband mer samlade. Efter Ruona och Salmi fortsatte svenskarna norrut. Vid Oravais den 14 september led armén ett avgörande nederlag. Den 17 september 1809 avstod Sverige Finland och Åland i freden i Fredrikshamn.

Lappfjärd visar avståndet mellan taktisk seger och strategisk kraft. Svenska soldater slog en rysk styrka och tog terrängen. Ledningen förmådde inte samla framgångarna till ett krig som kunde vinnas. Den 29 augusti 1808 stod Sverige kvar i Österbotten. Drygt ett år senare hade riksgränsen flyttats till Torne älv.