Karl Knutsson Bonde dör på Tre Kronor och slutar som tre gånger kung av Sverige

Marskens son från Ekholmen

Karl är född omkring oktober 1408 eller 1409 på Ekholmens slott i Veckholm i Uppland. Hans far Knut Tordsson Bonde är riksråd och riddare. Hans mor Margareta Karlsdotter Sparre av Tofta är dotter till marsken Karl Ulfsson. Genom modern ärver Karl godset Fogelvik i Tjust härad i nordöstra Småland, det gods han kommer att kalla sitt eget hem livet ut.

Han växer upp i en värld där Engelbrekt ska göra uppror, där Erik av Pommern ska avsättas och där det svenska rikets plats i Kalmarunionen prövas gång på gång. Karl själv blir marsk efter Engelbrekts uppror 1435, riksföreståndare 1438, riddare och drots vid Kristofer av Bayerns kröning 1441, och hövitsman på Viborgs slott. Från Viborg styr han östra rikshalvan. När Kristofer dör i januari 1448 finns ingen självklar tronarvinge.

Vald, krönt, avsatt: tre gånger

Den 20 juni 1448 väljs Karl Knutsson till Sveriges konung i Stockholm. Den 28 juni hyllas han på Mora sten. Den 29 juni kröns han i Uppsala domkyrka. Året därpå hyllas han som Norges konung i Hamar den 25 oktober 1449 och kröns i Nidarosdomen i Trondheim den 20 november. Den norska kronan håller han i knappt sex månader. Den 13 maj 1450 tvingas han avstå Norge till Kristian I genom överenskommelsen i Halmstad.

Den svenska håller han i nio år. 1457 reser sig den svenska adeln under ärkebiskop Jöns Bengtsson Oxenstierna och Erik Axelsson Tott, kallar in Kristian I av Danmark, och Karl flyr till Danzig. 1464 återkallas han av samma ärkebiskop som störtat honom, och förlorar tronen igen efter knappt sex månader. 1467 kallas han hem en tredje gång, denna gång genom Erik Axelsson Totts försorg. Han regerar knappt två och ett halvt år innan döden tar honom på slottet.

På sin egen krönika

Karl är inte vilken kung som helst. Han har skrivit om sig själv. Karlskrönikan, närmare 10 000 versrader på knittelvers, är beställd av honom och författad i hans eget rikskansli. Den täcker åren 1389 till 1452 och är skriven för att sjungas på ting och marknader till hans förmån. Originalmanuskriptet finns idag som Codex Holmensis D 6. Det är Sveriges första stora politiska propagandaverk.

Mot den krönikan står den tradition som vill ha det till att Karl på äldre dar suckat över sin egen bana med ord som inte finns i någon samtida källa men som har vandrat in i det svenska folkminnet:

"När jag var herre till Fogelvik var jag både mäktig och rik. Men när jag blev konung över svearnas land, vart jag en arm och olycklig man."

Versen är sannolikt en sen tillskrivning. Den fornsvenska originaltexten finns inte. Men något i den känns igen.

Bröllop på dödsbädden

Karl har varit gift tre gånger. Birgitta Turesdotter Bielke, gift på Ekholmen omkring 1428, dog redan 1436. Katarina Karlsdotter Gumsehuvud, gift på Stockholms slott den 5 oktober 1438, dog i september 1450. På hennes gravsten i Vadstena står "Karl II". Han är den förste svenske monark som numreras.

Den tredje hustrun är hans tidigare frilla Kristina Abrahamsdotter. Hon har en son med honom, Karl Karlsson, född omkring 1465. Våren 1470, antingen några veckor före hans död eller på själva dödsbädden, gifter sig de två i hast. Sonen legitimeras. I ett bevarat testamente bestämmer kungen att Karl Karlsson ska ärva guldskruden, det förgyllda svärdet och spiran. Han ber Sten Sture, sin systerson, son till halvsystern Birgitta, att vara målsman för mor och son.

Det blir inte som han tänkt sig.

Stockholm efter Karl

Sten Sture tar över de kungliga slotten samma dag. Han kallar sig hövitsman på Stockholms slott. Vid midsommar 1470, sex veckor efter Karls död, utser riksrådet honom till riksföreståndare. Den 10 oktober 1471 vinner han slaget vid Brunkeberg mot Kristian I, striden som etablerar sturetiden i svensk historia.

Karl Karlsson, kungens legitimerade son, blir aldrig kung. Sten Sture som målsman ser till att han växer upp i tysthet. 1488 dyker han upp i Stockholms rådhus och kräver tillbaka värdesaker. Johannes Magnus skriver senare att han levde och åldrades i armod. När han dog vet ingen.

Tumban i Riddarholmen

Karl begravs i Gråbrödraklostret på Kidaskär, det som senare kommer att bli Riddarholmskyrkan. Drygt hundra år efter hans död, 1573–74, beställer Johan III ett gravmonument av nederländaren Lucas van der Werdt. Tumban placeras söder om koret framför högaltaret, bredvid Magnus Ladulås. På den ligger en skägglös kung i sammetskappa och krona, hållande riksäpple och spira. Latininskriptionen lyder översatt:

"Här vilar den allernådigste fursten och herren, herr Karl, den lysande riddaren herr Knuts son, svears, göters och norrmäns konung. Han lämnade detta liv nådens år 1470 i sitt tjugoandra regeringsår."

När gravvalvet öppnas 1915–16 visar sig kistan innehålla en sammetsdräkt och välbevarade snabelskor.

Numreringen "Karl VIII" finns ännu inte 1470. Den uppfinns först 1554, när Johannes Magnus i sitt verk om göternas och svearnas konungar konstruerar en lista med sex uppdiktade Karl-kungar i svensk förhistoria. Tillsammans med den historiske Karl Sverkersson på 1100-talet (Karl VII) blir Karl Knutsson då den åttonde. Erik XIV och Karl IX, Gustav Vasas söner, anammar numreringen för att deras egna ordningsnummer ska klinga ärofulla. De sex uppdiktade existerade aldrig. Men numreringen finns kvar.