Freden i Köpenhamn
Köpenhamn, 27 maj 1660.
Sverige och Danmark sluter fred efter Karl X Gustavs andra danska krig. Ett krig tar slut, men något mer varaktigt läggs fast: en nordisk gräns som fortfarande märks. Skåne, Halland och Blekinge stannar i Sverige. Bornholm och Trondheims län går tillbaka till Danmark-Norge.
Roskilde var inte slutet
Två år tidigare hade Sverige tvingat fram freden i Roskilde. Danmark-Norge fick då avträda bland annat Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm och Trondheims län. Det hörde till de hårdaste fredsuppgörelserna i Nordens historia och visade var Sverige stod under Karl X Gustav: som en stormakt med aptit på mer.
Kungen nöjde sig inte. Redan sommaren 1658 bröt han freden och gick på nytt mot Danmark. Målet låg bortom ännu några landskap. Karl X Gustav ville bryta Danmarks grepp och göra Östersjön till ett svenskt maktrum. Så länge Danmark höll Köpenhamn, Öresund och kontakten med stormakterna kunde landet hindra Sverige från att dominera handel och sjöfart.
Den danska staten var svag efter Roskilde. Köpenhamn föll ändå inte. Nederländerna skickade in flotta i Öresund, eftersom ett svenskt innanhav hotade holländska handelsintressen. England och Frankrike bevakade samma fråga från sina håll. Nordens gränser avgjordes alltså även av europeiska makter som inte ville se Sverige ensamt kontrollera Östersjön.
Stormakterna sätter ramen
När Karl X Gustav dog i februari 1660 förlorade Sverige den kung som hade drivit kriget hårdast. Förhandlingarna fortsatte, men den totala svenska segern uteblev. Freden i Köpenhamn byggde i huvudsak på Roskildefreden, fast med viktiga korrigeringar.
Sverige behöll Skåne, Halland och Blekinge. Därmed låg den svenska sydgränsen fast på ett sätt som skulle överleva kommande danska revanschkrig. Bornholm och Trondheims län gick däremot tillbaka till Danmark-Norge. Ön Ven, som hade varit dansk efter Roskilde men besatts av svenska trupper, blev formellt svensk. Sverige tvingades också acceptera att främmande flottor fick tillträde till Östersjön.
Freden bekräftade svensk makt och drog samtidigt en gräns för den. Sverige fick behålla landskapen som band riket till båda sidor om Öresund, men fick släppa tanken på ett större grepp om hela Östersjöområdet. Danmark förlorade Skånelanden. Däremot räddades Köpenhamn, Bornholm och den norska vägen norrut.
Gränsen som blev kvar
Efter 1660 började Danmark föra en revanschpolitik med målet att återta de förlorade landskapen. Skånska kriget på 1670-talet blev nästa stora försök. Men freden i Köpenhamn hade redan satt en ordning som visade sig starkare än både dansk vilja och svensk övermodspolitik.
För Sverige blev avtalet en vändpunkt mellan expansion och konsolidering. Riket kunde inte göra Östersjön till ett svenskt innanhav. Däremot kunde det behålla Skåne, Halland och Blekinge. Därmed förändrades Sveriges geografi, försvar och politiska centrum för gott. Den gamla danska östsidan av Öresund blev svensk gränsmark, svensk jordbruksbygd och svensk militär front.
Den 27 maj 1660 tog ett krig slut och en nordisk maktgräns fick sin form. Sverige vann inte allt Karl X Gustav hade krävt, men behöll det som skulle betyda mest i längden. Danmark förlorade sin östra rikshalva vid Öresund. Europas stormakter såg till att ingen nordisk stat fick ensam kontroll över havet.