Sundsvallsstrejken bryter ut
Sundsvalls sågverksdistrikt, våren 1879.
Den 26 maj lägger arbetarna vid Heffners sågverk ned arbetet. Strejken sprider sig snabbt mellan sågverken kring Sundsvall. Några dagar senare deltar tusentals sågverksarbetare. Händelsen blir den största svenska arbetskonflikten under 1800-talet och en tidig påminnelse om hur den nya industrin förändrade maktförhållandena i landet.
Ångsågarnas rike
Sundsvall hade omkring 9 000 invånare vid strejkens utbrott. Runt staden låg Skön, Alnö och Njurunda, där trävaruindustrin hade vuxit fram med en hastighet som få äldre bygder var byggda för. I sågverksdistriktet fanns ett tjugotal ångsågar. De gamla vattensågarna hade bundit produktionen till fall och älvar. Ångsågarna flyttade tyngdpunkten till kusten, där virket kunde sågas och lastas direkt för export.
De som ägde verken, träpatronerna, satt i ett nytt industriellt maktcentrum. De hade kapital, fartygskontakter och politiska förbindelser. Arbetarna hade sina kroppar, sina familjer och de bostäder som arbetsgivaren ofta kontrollerade. Ett rum kunde rymma både familj och inhysta lösa arbetare. Tolv timmars arbetsdag var normal. När trävarupriserna föll 1879 sänktes lönerna.
Stödlån och sänkta löner
Staten beviljade sågverksägarna stödlån på tre miljoner kronor för att hålla produktionen igång. För arbetarna blev kontrasten svår att bortse från. De såg arbetsgivarna få hjälp uppifrån samtidigt som daglönen pressades nedåt. Enligt samtida uppgifter låg lönen vid flera sågverk kring en till drygt en krona om dagen för tolv timmars arbete.
Strejken började vid Heffners och spred sig genom marscher från sågverk till sågverk. Arbetare från olika platser anslöt sig och slog läger vid Norra berget och senare vid Skarpskyttebanan nära Kubikenborg. Flera berättelser från äldre deltagare beskriver ordning i leden, bönemöten och en medveten strävan att undvika rusdrycker och upplopp. Det var inte en rörelse byggd på den senare arbetarrörelsens partiapparat. Frikyrkliga miljöer, lokala nätverk och disciplinerat föreningsliv bar mycket av aktionen.
Staten visar sin sida
Landshövding Curry Treffenberg blev statens ansikte i konflikten. Sågverksägarna och länsledningen kallade in militär. Kanonbåtar och beväpnade styrkor markerade var gränsen gick när arbetarna samlades i stort antal. Treffenberg gav de strejkande ett ultimatum: återgå till arbetet eller riskera vräkning, fängelse och tvång enligt lösdriverilagstiftningen.
Den 4 juni bröts strejken. Arbetarna återvände inte efter en förhandling mellan jämnstarka parter. De återvände under hot. Efteråt häktades flera personer som pekats ut som ledare eller fanbärare. Några vräktes med sina familjer från sågverkens bostäder. På bolagssidan firade man att ordningen återställts.
En tidig svensk konfliktlinje
Sundsvallsstrejken gav inte arbetarna någon entydig seger. På vissa håll kom begränsade förbättringar: högre daglön, kortare lördagsarbete eller ersättning för strejkdagar. På andra håll blev priset hårt. Den större betydelsen låg i att konflikten blottade en ny svensk verklighet.
Industrisamhället var inte bara maskiner, export och tillväxt. Det var också bolagsbostäder, beroendeställning, statliga lån, militär närvaro och arbetare som upptäckte att deras antal kunde bli en kraft. Samtidigt visar strejken att de första kollektiva protesterna i Sverige inte enkelt kan pressas in i senare partipolitiska mallar. De växte ur sågverkssamhällen, frikyrkor, hushåll, skulder och vardagens erfarenhet av makt.
Den 26 maj 1879 började därför mer än en lokal lönekonflikt. I Sundsvall syntes en konfliktlinje som skulle följa det moderna Sverige: frågan om vem som bär kostnaden när produktion, kapital och stat samverkar. Sågverksarbetarna förlorade striden vid Skarpskyttebanan. De gjorde ändå en sak omöjlig att glömma: att den svenska industrins framgång vilade på människor som kunde resa sig när gränsen var nådd.