Ständerna skrev reglerna som band kungens händer

Den 17 oktober 1723 utfärdade Fredrik I den nya riksdagsordningen. Ständerna hade själva skrivit reglerna. De gjorde det svårt för kungen och rådet att hindra deras möten, tysta deras ledamöter eller lägga deras beslut åt sidan.

Efter enväldet

Karl XII dog 1718. Sedan han själv tog över regeringen 1697 hade ständerna samlats bara två gånger, 1710 och 1713–14, båda gångerna kallade av rådet medan kungen var utomlands och utan hans medgivande. Genom regeringsformerna 1719 och 1720 hade ständerna redan ändrat rikets styrelse, och 1723 gav de riksdagsarbetet fasta regler.

Fredrik I fick behålla ceremonierna: gudstjänst i Storkyrkan, trumpeter och ett högtidligt intåg i rikssalen, där han satt på tronen med krona och spira. Ärendena avgjorde ständerna.

Riksdag vart tredje år

Första paragrafen föreskrev att ständerna skulle mötas vart tredje år, i mitten av januari. Kungen och rådet skulle kalla dem, men ständerna kunde också samlas på en dag som de själva hade bestämt vid förra riksdagen.

Om kungen och rådet lät bli att kalla skulle överståthållaren och landshövdingarna kungöra riksdagen, och ständerna skulle infinna sig i Stockholm ändå. Den ämbetsman som svek riskerade hårt straff. Vad kungen och rådet beslutade under tiden skulle vara ogiltigt.

Fyra stånd

Adeln, prästerna, borgarna och bönderna sammanträdde var för sig. Varje adlig ätt kunde företrädas av en medlem. Prästerna och städerna utsåg sina fullmäktige, och i häradet valde allmogen en bofast bonde. Landshövdingen, häradshövdingen och fogden fick inte lägga sig i böndernas val.

Bönderna som valde ombudet betalade hans underhåll och resa, och han kom till Stockholm med deras fullmakt. Bondeståndet fick en sekreterare som förde protokoll och gav råd utan egen röst. Talmännen fick inte tvinga på bönderna en sekreterare som hela ståndet var emot.

I gemensamma beslut hade varje stånd en röst, och i vanliga frågor räckte tre stånd. För ständernas frihet och ståndens privilegier gällde särskilda regler.

Skyddet för ledamöterna

En kung som inte kunde stoppa mötet kunde försöka komma åt deltagarna. Därför skyddade riksdagsordningen det ledamöterna sa i riksdagen med redligt uppsåt, och ingen fick angripa dem för det mellan riksdagarna. De skyddades också på resan till och från Stockholm. Under riksdagen fick ingen häkta dem för mindre brott eller för skuld.

Inom församlingen krävde ständerna ordning och föreskrev straff för förolämpningar och våld.

Kungen skulle verkställa

Ständerna tog sig rätt att behandla varje fråga som de ansåg rörde rikets välfärd. De granskade rådets arbete, statens pengar och flottans och fästningarnas skick.

Paragraf XX krävde att kungen lät besluten gå ut under sitt namn och genomförde dem. Om han dröjde längre än ärendet tålde skulle rådet utfärda handlingarna i hans namn med sin egen underskrift.

Sekreta utskottet

Makten var inte jämnt fördelad mellan stånden. I sekreta utskottet, som skötte bland annat utrikesärendena, satt adeln, prästerna och borgarna, och adeln hade lika många platser som de båda andra tillsammans. Bönderna stod utanför.

Frihetstidens riksdag styrde Sverige i ett halvt sekel, tills Gustav III:s statskupp 1772. Reglerna från 1723 gav ständerna rätten att samlas, tala fritt och få sina beslut genomförda.