Armfelt bränner Helsingfors

Kriget som hade nått Finland

Året är fyra år efter Poltava. Karl XII sitter fast i osmanska Bender, drygt tre månader efter kalabaliken den 1 februari 1713. Sverige styrs på distans via statssekreteraren Casten Feif; kurirer mellan Bender och Stockholm kan ta upp till ett halvår. Peter den store har redan tagit Viborg och Kexholm 1710 och vänt blicken mot södra Finland. Hans plan våren 1713 är att tvinga Sverige till fred genom att bränna sig in i landet längs skärgården.

Den finska armén leds officiellt av generallöjtnant Georg Lybecker, en chef som redan misslyckats en gång på samma post. Han håller sig norrut, vägrar marschera fram, hänvisar till kungens instruktioner. Försvaret av Helsingfors faller på en man tio år yngre.

Generalmajoren från Ingermanland

Carl Gustaf Armfeldt är 46 år gammal denna morgon. Född 1666 i Ingermanland, korpral vid sexton, tolv år i fransk tjänst 1685–1697 har gjort honom till officer av kontinental skola. Sedan 1701 är han generaladjutant vid den finska armékåren. Pelkäne, Storkyro, Tydalsfjällen — slagen som ska göra hans namn ligger fortfarande framför honom.

I krigsrådet under natten till den 11 maj sitter han tillsammans med landshövdingen Johan Creutz, borgmästaren Henrik Tammelin och storköpmannen Johan Henrik Frisius. Den ryska galärflottan har legat utanför staden sedan den 8 maj. Den 10 maj har infanteriet stigit i land på Skatudden och i Sandviken under artillerield. Stadens enda försvar är några ofärdiga fältförskansningar Armfelt påbörjade i april. Beslutet är hopplöshet i ren form. Bränna och retirera norrut.

Tsaren stiger i land

Helsingfors våren 1713 är en trästad uppdelad i fyra stadsdelar — Kärret, Gloet, Västertull, Fiskarbacken — kring nuvarande Senatstorgets östra kant. Pesten 1710 har dödat omkring 1 200 människor i staden på fyra månader, drygt hälften av dem fastboende helsingforsbor. Staden går in i krigsåret redan halvt utplånad.

Under förmiddagen den 11 maj sätter svenskarna eld på Estnäs och kronans magasin på Skatudden. Under dagen stiger Peter den store själv i land. Den finsk-svenska traditionen håller fast vid en scen som inte finns ordagrant bevarad i samtida brev: tsaren ska först ha beordrat sina soldater att släcka bränderna, och när det visat sig hopplöst gett order om att låta resten brinna. Berättelsen återges i Helsingfors stads officiella historik. Den är troligen sann i andemening, men den exakta ordalydelsen är förlorad.

Två byggnader

När branden lagt sig står två byggnader kvar. Den ena är ett fristående klocktorn på en kulle. Den andra är stadens enda stenhus, byggt 1694 av storköpmannen Torsten Burgman vid norra kanten av Storgatan, mittemot Stadskällaren. Allt annat är aska.

Armfelt drar sig österut till Borgå. Den 12 maj dyker den svenska Neva-eskadern upp i Finska viken — för sent, eskadern har varit på reparation i Karlskrona — och de ryska fartygen vänder hem. Befrielsen är skenbar. Den 15 juli återkommer ryssarna och tar Helsingforsplatsen igen. Den här gången stannar de.

Stora ofreden

Vad som följer kallas i finsk historieskrivning Isoviha — den stora ofreden. Den 6 oktober 1713 förlorar Armfelt slaget vid Pelkäne, där furst Michail Golitsyn låtit sina män bygga femhundra flottar av rivna bondstugor och simma över Kostiaälven med kavalleriet. Den 19 februari 1714 förlorar han slaget vid Storkyro, och därmed står hela Finland öppet för rysk ockupation. Lybecker återkallas, ställs inför krigsrätt, döms 1717 till liv, ära och gods, benådas på nyårsdagen 1718 och dör samma år.

Stora ofreden varar fram till freden i Nystad den 30 augusti 1721. Sverige förlorar Estland, Livland, Ingermanland och sydöstra Karelen med Viborg och Kexholm. Resten av Finland kommer tillbaka, men över 4 600 civila har då förts bort till Ryssland enbart från Österbotten. De första helsingforsborna återvänder 1721, åtta år efter branden.

Det är efter den här erfarenheten Sverige bygger Sveaborg. I januari 1748 sätter den unge överstelöjtnanten Augustin Ehrensvärd igång arbetet på öarna utanför staden. Vid sekelmitten arbetar 6 000–8 000 man där, fler än hela Helsingfors befolkning. Det moderna Helsingfors växer fram i skuggan av branden 1713 — en stad som inte längre kan tänkas utan sina försvarsverk.

Av det karolinska Helsingfors finns idag knappt något ovan jord. Burgmans stenhus förstördes i finska kriget 1808; resterna grävdes ut under Statsrådsborgen 1993. Vid arkeologiska utgrävningar i centrum hittar man ett tunt svart kollager. Det är vad som finns kvar.