Vad var 68-vänstern?
68-vänstern var inget parti och ingen organisation. Det var en generation och ett idéklimat. Den förenade kritik mot kapitalismen, USA, kärnfamiljen, kyrkan, skolan, universiteten och det som kallades borgerliga normer. Gemensamt var föreställningen att samhällets institutioner bar på förtryck som skulle avslöjas och brytas ned.
Beteckningarna varierar. 68-rörelsen används ofta om hela vågen, inklusive musiken, livsstilen och kvinnorörelsen. 68-vänstern syftar snävare på den politiska vänstern. 68-generationen och 68:or används om dem som var unga då och som sedan bar med sig idéerna genom livet. Vågen började ebba ut kring 1976, men den ideologiska riktning den slog in fortsatte.
Vad hände 1968?
1968 blev symbolåret för en radikalisering som gick över hela västvärlden. I januari inledde Nordvietnam och FNL Tetoffensiven, som vände opinionen i USA mot kriget. Den 4 april mördades Martin Luther King. Den 11 april sköts den västtyske studentledaren Rudi Dutschke i Berlin. I maj ockuperade studenter Sorbonne i Paris, och i generalstrejken som började den 13 maj lade mellan 10 och 12 miljoner franska arbetare ned arbetet. I augusti krossade Warszawapakten Pragvåren i Tjeckoslovakien.
För den unga vänstern smälte allt detta samman till en enda berättelse: en världsomspännande kamp där studenten i Paris, gerillan i Vietnam och strejkande arbetare stod på samma sida mot samma fiende.
68-rörelsen i Sverige
I Sverige var händelserna mindre dramatiska. Den 3 maj 1968 stoppade knappt 600 demonstranter Davis Cup-matchen i tennis mellan Sverige och Rhodesia i Båstad. Det blev den mest våldsamma sammandrabbningen mellan polis och demonstranter under 1960-talet, och matchen fick flyttas till Bandol på franska Rivieran, där den spelades utan publik.
Den mest kända händelsen är kårhusockupationen i Stockholm. Den 24 maj 1968 förklarade studenter Stockholms universitets kårhus på Holländargatan ockuperat i protest mot universitetsreformen UKAS. Utbildningsminister Olof Palme kom dit strax efter midnatt för att debattera. När han nämnde samhället avbröts han av en 16-åring med frågan "Vilket samhälle? Ditt och Wallenbergs?". Ockupationen tog slut den 27 maj, när ockupanterna gick hem hungriga. Bland dem som fanns på plats under de dagarna fanns Jan Guillou, Åsa Moberg och Anders Carlberg, men också Carl Bildt och Ulf Adelsohn från den borgerliga sidan.
Rörelsen fick större kraft åren efter. Vid gruvstrejken i Malmfälten mellan december 1969 och februari 1970 strejkade över 4 500 arbetare vid statliga LKAB utan stöd från facket, och den nya vänstern såg i den ett bevis på att arbetarklassen kunde resa sig även i folkhemmet.
Vad kämpade 68-rörelsen för?
Den samlande frågan var Vietnamkriget. De förenade FNL-grupperna, DFFG, grundades 1967 och kunde samla tiotusentals människor till demonstrationer. Den bildades av dem som tyckte att parollen fred i Vietnam var för tam. De ville inte ha fred, de ville att FNL skulle vinna.
Därutöver kämpade rörelsen för socialism, mot imperialism och mot det som uppfattades som auktoritärt i skola, arbetsliv och familj. Den 8 maj 1968 bildades Grupp 8, som blev den radikala kvinnorörelsens kärna under parollen "Det privata är politiskt". Musikrörelsen, proggen, gjorde kampen mot kommersialismen till sin sak. När Sverige var värd för Eurovision 1975 ordnade den en egen Alternativfestival i Stockholm under parollen kamp mot kulturens kommersialisering.
Politiskt splittrades rörelsen i en rad små partier som kallades bokstavsvänstern. Den största var maoistiska KFML, bildat 1967 som en utbrytning ur Vänsterpartiet kommunisterna. Vid valen fick de aldrig någon betydelse.
Den långa marschen genom institutionerna
Att 68-vänstern förlorade vid valurnorna betyder inte att den förlorade. Den västtyske studentledaren Rudi Dutschke myntade 1967 uttrycket den långa marschen genom institutionerna: i stället för att storma samhället skulle man gå in i dess institutioner och förändra dem inifrån.
I Sverige fanns goda förutsättningar för en sådan marsch. Staten var stark, kulturlivet offentligt finansierat och socialdemokratin öppen för radikal reformretorik. Många 68:or gick från demonstrationståg och studiecirklar till redaktioner, lärarutbildningar, universitet, förlag, teatrar och myndigheter.
Spåren syns i statens egna dokument. När riksdagen 1974 antog de första kulturpolitiska målen (prop. 1974:28) skrevs att kulturpolitiken skulle motverka kommersialismens negativa verkningar. Proggens kamp mot schlagern blev statlig politik. Samtidigt blev nation, tradition och den borgerliga familjen något som skulle granskas och ifrågasättas, medan vänsterns egna utgångspunkter blev normalläget.
Blindheten för de egna förebilderna
68-vänstern talade om frigörelse, men dess förebilder var ofta diktaturer. Mao och Ho Chi Minh hyllades. Det mest kända exemplet är resan till Demokratiska Kampuchea i augusti 1978, där en delegation från Svensk-kampucheanska vänskapsförbundet, bland andra Jan Myrdal och Gunnar Bergström, besökte Pol Pots regim och kom hem med en positiv bild. Regimen hade då redan tagit livet av en stor del av landets befolkning.
Bergström bad senare om ursäkt. Myrdal gjorde det aldrig. Episoden visar något som rörelsen själv sällan erkände: att kritiken av det egna samhällets förtryck kunde gå hand i hand med blindhet för verkligt förtryck på annat håll.
Varför spelar 68-vänstern roll i dag?
Många av 68-vänsterns konflikter avslutades aldrig. Synen på nation, familj, skola, auktoritet, kön och västerländsk kultur som formades då präglar fortfarande svensk offentlighet. Orden har bytts ut. Det som 1968 hette frigörelse och kamp mot borgerliga normer heter i dag normkritik, maktkritik eller woke. Grundhållningen är densamma: misstänksamhet mot det ärvda.
Den som vill förstå varför skolan, kultursidorna, public service och universiteten reagerar som de gör behöver känna till 1968. Det var då en generation bestämde att det överlämnade arvet var något att göra sig fri från, och inte något att föra vidare.
Läs vidare
68-vänstern hänger nära samman med kulturmarxism, normkritik och woke. Begreppen visar hur en revolt mot det ärvda från 1968 lever vidare under nya namn, och varför striden om skola, kultur och nation inte började med dagens partipolitik.