Hoppa till innehållet

Folkhemmet

Folkhemmet betyder idén om Sverige som ett gemensamt hem för hela folket, där ingen är privilegierad eller tillbakasatt och alla tar ansvar för varandra.

Ordet användes först av konservativa och nationella tänkare, bland andra Alfred Petersson i Påboda 1909 och Rudolf Kjellén 1912. Socialdemokraten Per Albin Hansson gjorde det känt i folkhemstalet i riksdagen den 18 januari 1928. Folkhemmet blev sedan namnet på den svenska välfärdsstat som byggdes från 1930-talet till 1970-talet.

Kategori
Begrepp
Ursprung
Alfred Petersson i Påboda 1909, Kjellén 1912, Per Albin Hansson 1928
Jämför
folk, nation
Uppdaterad
13 november 2026
Innehåll11 delar
  1. Definition
  2. Vad betyder folkhemmet?
  3. Var kommer ordet folkhem ifrån?
  4. Folkhemstalet 1928
  5. Hur folkhemmet byggdes
  6. Den starka staten
  7. Folkhemmet förutsatte ett folk
  8. Folkhemmet i dag
  9. Läs vidare
  10. Vanliga frågor
  11. Källor

Vad betyder folkhemmet?

Folkhemmet är en bild av samhället som ett hem. Staten och kommunen ska vara för medborgarna vad ett gott hem är för en familj: en plats där alla hör till, där ingen lämnas utanför och där var och en både har rättigheter och plikter mot de andra.

I bestämd form, folkhemmet, syftar ordet i dag nästan alltid på det svenska samhälle som byggdes under socialdemokratins långa regeringsinnehav, med social trygghet, arbetsfred och samförstånd mellan klasserna. Men bilden är äldre än så, och den har alltid förutsatt något mer än välfärd: ett folk som känner sig som en familj.

Var kommer ordet folkhem ifrån?

Ordet folkhem fanns i svenskan redan på 1890-talet, då om samlingslokaler med bibliotek och kafé för arbetare. Med politisk innebörd användes det av den borgerlige politikern och statsrådet Alfred Petersson i Påboda vid ett möte i Högsby 1909: "Vårt samhälle, vad är det annat än ett människohem, ett stort folkhem."

År 1912 skrev statsvetaren och högerpolitikern Rudolf Kjellén, i en polemik mot Hjalmar Branting, att Sverige endast på sin egen grund kunde byggas ut till "det lyckliga folkhem, som det är ämnadt att blifva". Hos Kjellén var folkhemmet nationellt: ett folk med gemensam historia som bildar en levande gemenskap, och inte ett samhälle av klasser i krig med varandra.

Kjellén brukar beskrivas som den som myntade begreppet. Det stämmer inte helt, men det var hans nationella innebörd som Per Albin Hansson tog över.

Folkhemstalet 1928

Per Albin Hansson höll folkhemstalet i remissdebatten i riksdagens andra kammare den 18 januari 1928. Folkhemspassagen var en kort del av ett långt tal om skatter, strejker, tullar och försvar, och den väckte ingen större uppmärksamhet just då. Den mest citerade delen lyder:

"Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ned och plundrar den svage."

I talet använde Per Albin lika ofta ordet medborgarhemmet. Han betonade också att bilden av samhället som ett hem hade använts av makthavarna förut, särskilt för att inpränta plikten mot det allmänna. Det han gjorde var att ta en konservativ och nationell bild och ge den ett socialdemokratiskt innehåll: att riva de sociala och ekonomiska skrankor som skilde rik och fattig. Under åren som följde lämnade partiet den gamla läran om klasskamp. Folket, och inte klassen, blev socialdemokratins utgångspunkt.

Hur folkhemmet byggdes

Folkhemmet började förverkligas efter socialdemokraternas valseger 1932. Krisuppgörelsen med Bondeförbundet 1933, kallad kohandeln, gav regeringen en majoritet för sin krispolitik. Därefter kom en rad reformer: utbyggd folkpension 1935 och 1946, lagstadgad semester 1938, allmänt barnbidrag 1948, allmän sjukförsäkring 1955 och tilläggspensionen ATP från 1960. Saltsjöbadsavtalet mellan LO och SAF 1938 lade grunden för arbetsfreden och den svenska modellen.

Under 1960- och 70-talen byggdes miljonprogrammet, en miljon bostäder på tio år mellan 1965 och 1974. Folkhemmet var då som störst materiellt, men ordet hade börjat användas mindre. Tage Erlander talade hellre om det starka samhället.

Den starka staten

Folkhemmet hade också en annan sida. Staten tog på sig att forma människorna, inte bara att trygga dem. Alva och Gunnar Myrdals Kris i befolkningsfrågan från 1934 blev en programskrift för det som kallades social ingenjörskonst: experter som visste hur människor borde bo, äta, uppfostra sina barn och leva sina liv.

Bostäderna planerades, skolan centraliserades och barnomsorgen byggdes ut, ofta på bekostnad av familjens, kyrkans och bygdens egna gemenskaper. Det är en del av förklaringen till att folkhemmet visade sig så sårbart. När staten hade tagit över det som familjer och lokalsamhällen tidigare bar, fanns det inte mycket kvar att falla tillbaka på när statens egen sammanhållning försvagades.

Folkhemmet förutsatte ett folk

Ordet säger det själv: folkhemmet är folkets hem. Den tillit som gjorde det möjligt att bygga gemensamma system för pension, sjukvård och barnbidrag vilade på att människor kände igen varandra som delar av samma folk, med samma språk, historia och normer. Man betalade skatt för grannar man uppfattade som sina egna.

Den förutsättningen togs för given och diskuterades sällan. I dag är den inte längre given. När Sverige har blivit ett land med många parallella grupper, olika språk och olika lojaliteter, är frågan inte bara om välfärden kan finansieras. Frågan är om det fortfarande finns ett hem, och vems hem det i så fall är. Ett folkhem utan ett folk blir ett servicekontor.

Folkhemmet i dag

Folkhemmet används i dag mest med nostalgi. Socialdemokraterna åberopar det som sitt historiska verk, och Sverigedemokraterna har gjort folkhemmet till en del av sin självbild. Magnus Uggla döpte sitt album 1983 till Välkommen till folkhemmet.

Folkhemmet är därför mer än en epok i välfärdsstatens historia. Det visar att svensk politik en gång utgick från folket som en gemenskap med gemensamt ansvar. Att återknyta till den tanken handlar inte om att bygga om 1950-talets myndigheter, utan om att åter se Sverige som svenskarnas gemensamma hem.

Läs vidare

Folkhemmet hänger nära samman med begreppen folk, nation, svenskhet och mångkultur. Tillsammans visar de varför välfärd och tillit inte kan skiljas från frågan om vilka som utgör landets folk.

Vanliga frågor

Vad betyder folkhemmet?

Folkhemmet betyder idén om Sverige som ett gemensamt hem för hela folket, där ingen är privilegierad eller tillbakasatt. Ordet används också om den svenska välfärdsstat som byggdes från 1930-talet till 1970-talet.

Vem myntade begreppet folkhemmet?

Ordet användes politiskt av den borgerlige politikern Alfred Petersson i Påboda 1909 och av Rudolf Kjellén 1912. Kjellén nämns ofta som upphovsman. Per Albin Hansson gjorde begreppet känt 1928.

Vad var folkhemstalet?

Folkhemstalet var Per Albin Hanssons tal i riksdagens andra kammare den 18 januari 1928. Där beskrev han samhället som ett gott hem som inte känner till några kelgrisar och inga styvbarn.

Vad innebar folkhemmet?

Folkhemmet innebar social trygghet genom reformer som folkpension, semester, barnbidrag och sjukförsäkring, arbetsfred genom Saltsjöbadsavtalet och samförstånd mellan klasserna inom en nationell gemenskap.

När var folkhemmet?

Folkhemmet byggdes främst från socialdemokraternas valseger 1932 till mitten av 1970-talet. Begreppet lanserades 1928.

Vad är skillnaden mellan folkhemmet och välfärdsstaten?

Välfärdsstaten är systemen för trygghet och omfördelning. Folkhemmet rymmer också tanken på ett folk som en gemenskap med gemensamt ansvar, som välfärdsstaten vilade på.

Vad betyder det starka samhället?

Det starka samhället var Tage Erlanders begrepp för en stat som tar ansvar för medborgarnas trygghet. Det efterträdde i praktiken folkhemmet som socialdemokratins ledord under 1950- och 60-talen.

Källor

  1. Per Albin Hansson: tal i andra kammarens remissdebatt 18 januari 1928, tryckt i Demokrati. Tal och uppsatser (Tiden 1935). Återgivet på svenskatal.se.
  2. Olle Josephson, Erik Åsard och Kurt Johannesson (red.): Svenska tal. Från Torgny lagman till Ingmar Bergman (Norstedts 1992).
  3. Rudolf Kjellén: Nationalism och socialism (1912).
  4. Alva och Gunnar Myrdal: Kris i befolkningsfrågan (1934).
  5. Yvonne Hirdman: Att lägga livet till rätta. Studier i svensk folkhemspolitik (Carlssons 1989).