Identitetspolitik

Vad betyder identitetspolitik?

Identitetspolitik är politik där människors gruppidentitet blir utgångspunkten. Frågan är inte i första hand vad som är bra för landet eller för medborgarna, utan vad en viss grupp behöver, vilka erfarenheter den har och hur den har behandlats.

Grupperna definieras oftast utifrån kön, etnicitet, hudfärg, sexualitet, könsidentitet, religion eller funktionsnedsättning. Gemensamt är att de beskrivs som underordnade i förhållande till en norm. Politiken går ut på att synliggöra underordningen, ge gruppen erkännande och kompensera den genom representation, särskilda satsningar och ett förändrat språkbruk.

Det som skiljer identitetspolitiken från vanlig intressepolitik är att identiteten i sig blir politisk. En bonde eller en löntagare har intressen. I identitetspolitiken är det vem man är, inte vad man gör, som avgör vilken röst man har.

Var kommer begreppet ifrån?

Uttrycket identity politics fick sin moderna betydelse i ett uttalande från Combahee River Collective, en grupp svarta, lesbiska socialister i Boston, daterat april 1977. Där står: "Vi tror att den mest djupgående och potentiellt mest radikala politiken kommer direkt ur vår egen identitet."

Uttalandet var en reaktion mot en kvinnorörelse som gruppen upplevde som vit och en svart rörelse som den upplevde som manlig. Tanken att flera förtryck samverkar fick senare namnet intersektionalitet, efter juristen Kimberlé Crenshaw 1989.

Bakom låg en större förskjutning. Den marxistiska vänstern hade utgått från klassen. Efter 1968 flyttade stora delar av vänstern kampen från ekonomin till kultur, kön och identitet. Arbetarklassen ersattes som revolutionärt subjekt av kvinnor, minoriteter, invandrare och sexuella minoriteter.

Identitetspolitik i Sverige

I Sverige blev identitetspolitiken statlig redan innan ordet var känt. År 1975 antog riksdagen en ny invandrar- och minoritetspolitik (prop. 1975:26) med målen jämlikhet, valfrihet och samverkan. Valfriheten innebar att invandrare själva skulle kunna välja om de ville behålla sin kultur och identitet eller ta till sig den svenska. Därmed övergav staten tanken att den som kom hit skulle bli en del av folket.

Staten har också betalat för att bevara gruppernas identitet. Genom förordningen (2008:63) om statsbidrag till organisationer bildade på etnisk grund fördelade staten bidrag till organisationer vars syfte var att stärka "kultur, språk, identitet och delaktighet i samhället". Enligt Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor rörde det sig om omkring 19 miljoner kronor om året. Förordningen upphävdes den 1 februari 2024.

I dag syns identitetspolitiken framför allt i normkritisk pedagogik, mångfaldsarbete på myndigheter och företag, krav på representation efter kön och etnicitet, och i ord som rasifierad, som sorterar människor efter hudfärg i politiskt syfte.

Den skeva identitetspolitiken

Identitetspolitiken erkänner alla gruppidentiteter utom en: majoritetens. Kurder, assyrier, syrianer och somalier kan tala om sitt folk, sitt språk och sin rätt att bestå, och staten har betalat deras riksförbund för att identiteten ska bevaras. När svenskar gör detsamma kallas det främlingsfientlighet eller vit identitetspolitik.

Asymmetrin är inte en slump. I identitetspolitikens modell är majoriteten själva normen som ska granskas. Svenskheten blir ett privilegium att avstå från, inte en identitet att föra vidare. Därför kan identitetspolitiken prata om mångfald och samtidigt arbeta för att det största folket i landet ska sluta se sig som ett folk.

Den som vill bevara Sverige behöver inte bekämpa minoriteters rätt till sin kultur. Det räcker att kräva att samma rätt gäller svenskarna i deras eget land.

Kritiken mot identitetspolitik

Kritiken kommer från flera håll. Från vänsterliberalt håll har idéhistorikern Mark Lilla, efter Donald Trumps seger i november 2016, hävdat att en liberalism byggd på identitet förlorade arbetarväljarna och tappade förmågan att tala om ett gemensamt vi. Francis Fukuyama beskrev 2018 hur kravet på erkännande splittrar samhällen i allt mindre grupper som var och en kräver respekt för sig själv.

Den nationella kritiken går längre. Identitetspolitiken ersätter folket med en samling grupper som definieras genom sina krav på staten. Det gemensamma, språket, historien, kulturen och lojaliteten mot landet, blir bara en identitet bland andra, och oftast den mest misstänkta. Ett land där varje grupp först och främst företräder sig själv slutar till sist att vara ett land.

Vad är motsatsen till identitetspolitik?

Det finns flera svar. Liberaler ställer medborgaren och de universella rättigheterna mot identitetspolitiken. Socialister ställer klassen mot den. Båda svaren bortser från att människor faktiskt har identiteter som betyder något för dem.

Det nationella svaret är att motsatsen till gruppernas identitetspolitik är en gemensam nationell identitet. När Per Albin Hansson lanserade folkhemmet 1928 utgick socialdemokratin från folket, inte klassen. Den svenska modellen byggde på att människor kände igen varandra som delar av samma folk. Nationen är inte en grupp bland andra. Den är ramen som gör det möjligt för människor att lita på varandra trots olika intressen.

Identitetspolitik och den identitära rörelsen

Ordet identitär används också om något helt annat. Den identitära rörelsen växte fram ur den franska nya högern, Nouvelle Droite, som tog form kring tankesmedjan GRECE från 1968 med filosofen Alain de Benoist som ledande tänkare. Den nya högern försvarade folkens rätt till olikhet, ofta kallat etnopluralism, och arbetade metapolitiskt, genom idéer och kultur snarare än genom partier. Ur den miljön kom Bloc identitaire 2003 och ungdomsrörelsen Génération identitaire 2012, som fick efterföljare i flera europeiska länder.

Trots likheten i ordet är den identitära rörelsen inte samma sak som den identitetspolitik som i dag ligger nära woke. Identitetspolitiken utgår från grupper som definieras genom sin underordning inom ett samhälle och kräver erkännande och kompensation av staten. Den identitära rörelsen utgår från folken, också Europas folk, och deras rätt att bevara sin egenart i sina egna länder. Den ena delar upp ett folk i grupper. Den andra försvarar folket som helhet.

Varför begreppet spelar roll

Identitetspolitiken har förändrat hur svensk politik talar om människor. Den har gjort ursprung, hudfärg och kön till politiska kategorier, och samtidigt förklarat det svenska folkets ursprung och identitet som något som inte får spela roll.

Att förstå identitetspolitiken är därför att förstå varför debatten om svenskhet blir så laddad. Frågan är inte om identitet ska ha betydelse i politiken. Den har redan det. Frågan är om svenskarna ska få ha en.

Källor och vidare läsning

Combahee River Collective: A Black Feminist Statement (april 1977).

Kimberlé Crenshaw: Demarginalizing the Intersection of Race and Sex, University of Chicago Legal Forum (1989).

Prop. 1975:26 om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m.m.

Förordning (2008:63) om statsbidrag till organisationer bildade på etnisk grund, upphävd genom SFS 2023:939.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor: Organisationsbidragens användning och effekter (2023).

Mark Lilla: The Once and Future Liberal. After Identity Politics (2017).

Francis Fukuyama: Identity. The Demand for Dignity and the Politics of Resentment (2018).

Jean-Yves Camus: Le mouvement identitaire ou la construction d’un mythe des origines européennes, Fondation Jean-Jaurès (2018).

Läs vidare

Identitetspolitik hänger nära samman med woke, normkritik, kulturmarxism och mångkultur. Begreppen visar hur politikens tyngdpunkt flyttades från det gemensamma till gruppernas krav, och varför majoritetsfolket blev den enda grupp som inte fick ha en identitet.