Etnonationalism

Vad betyder etnonationalism?

Etnonationalism betyder att nationen definieras genom folkets historiska och kulturella kontinuitet. En etnonationalist ser inte nationen som en slumpmässig samling invånare inom en statsgräns, utan som en gemenskap med språk, ursprung, seder, minnen och öde.

Begreppet ligger nära etnisk nationalism. På engelska används ofta ethnic nationalism eller ethnonationalism. I svensk debatt används etnonationalism ofta som ett skällsord, men ordets kärna är enkel: staten bör utgå från ett folk, inte tvärtom.

Det betyder inte att varje individ måste kunna redovisa en perfekt släkttavla. Det betyder att nationen har en etnisk och kulturell kärna som inte kan ersättas med papper, slagord eller administrativ inkludering.

Varför ordet är delvis överflödigt

Ordet etnonationalism upprepar något som redan finns i nationalismen. Nation och etnos är inte samma språkliga rot, men de pekar mot samma äldre föreställningsvärld: ett folk som hör samman genom födelse, härkomst, språk och gemensamt liv.

Etnos kommer från grekiskan och betyder folk, folkgrupp eller gemenskap. Nation kommer via latinets natio, knutet till födelse och härkomst. Båda orden bär alltså en äldre tanke om människor som föds in i historiska gemenskaper, inte bara in i ett administrativt system.

Därför låter etnonationalism nästan som att säga folknationalism. Den extra förleden behövs först när ordet nationalism har gjorts otydligt. När liberaler, byråkrater och statsnationalister säger nation men menar befolkning, marknad eller författningslojalitet, uppstår behovet av ett ord som säger: nationen är ett folk.

Etnos och nation: två ord om folk

Etnos beskriver i modern svenska ofta etnicitet: tillhörighet till en grupp med gemensamt ursprung, språk, historia, kultur och självförståelse. Nation beskriver i modern politik ofta antingen folket eller staten. Förvirringen börjar när de två betydelserna glider isär.

I äldre europeiskt språkbruk låg de nära varandra. En nation var inte bara en offentlig förvaltning. Den var ett folk med namn, minne, kultur och anspråk på ett land. Därför kunde nationell frigörelse, nationellt självbestämmande och nationell kultur handla om folkens rätt att leva som sig själva.

Modern statsnationalism har vänt på ordningen. Där blir staten det primära och folket sekundärt. Den som har medborgarskap räknas som nationell medlem, även om den kulturella, språkliga och historiska tillhörigheten saknas. Etnonationalismen vägrar den förväxlingen.

Etnonationalism och statsnationalism

Skillnaden mellan etnonationalism och statsnationalism gäller vad som kommer först: folket eller staten. Etnonationalismen säger att staten bör vara ett politiskt uttryck för ett folk. Statsnationalismen säger att staten kan skapa en nation genom lag, skola, medborgarskap och symboler.

Statsnationalism kan fungera i länder där staten redan vilar på ett starkt historiskt folk. Då verkar skillnaden liten, eftersom medborgarskap, språk, kultur och majoritetsfolk sammanfaller. Problemet syns först när staten fylls med grupper som inte delar samma historia, normer eller lojalitet.

Då blir statsnationalismen ett verktyg för upplösning. Den fortsätter kalla allt nation så länge staten består, även när folket byts ut, kulturen splittras och den gemensamma lojaliteten försvagas.

Etnonationalism och medborgarskap

Etnonationalism skiljer mellan medborgarskap och nationell tillhörighet. Medborgarskap är en juridisk relation till staten. Nationell tillhörighet är en djupare relation till ett folk.

En människa kan få medborgarskap genom beslut. Hon kan lära sig språket, följa lagen och delta i samhällslivet. Det kan göra henne till en lojal invånare och i vissa fall över tid till en del av folkets liv. Men det visar också varför orden inte bör blandas ihop. Staten kan utfärda pass. Den kan inte med samma enkelhet utfärda historisk förankring.

Den moderna invandringsstaten vill ofta göra medborgarskapet till hela svaret. Då räcker det att en person bor i landet, lyder vissa regler och accepterar ett minimum av procedurer. Etnonationalismen säger att ett land kan behöva mer än så för att förbli sig självt.

Är etnonationalism samma sak som rasism?

Etnonationalism är inte samma sak som rasism. Rasism brukar syfta på en idé om raser, rangordning eller särbehandling utifrån rasliga föreställningar. Etnonationalism handlar om att politisk gemenskap bör vila på ett historiskt folk med gemensam kultur, härkomst och lojalitet.

Begreppen kan överlappa i vissa rörelser och historiska sammanhang, men de är inte identiska. Ett folk är mer än biologi. Det består också av språk, minnen, normer, institutioner, landskap, religion, seder och gemensamma berättelser.

Den antinationalistiska debatten har ändå ett intresse av att blanda ihop orden. Om etnonationalism automatiskt kan kallas rasism behöver man inte diskutera folkets rätt till kontinuitet. Då räcker det att moraliskt misstänkliggöra den som säger att Sverige inte bara är en administrativ yta.

Varför begreppet används som skällsord

Etnonationalism används ofta som varningsord eftersom det hotar den liberala idén om nationen som öppen medlemsklubb. I den liberala modellen kan nationen i princip omdefinieras genom medborgarskap, lojalitetsförklaringar och gemensamma värderingar.

Etnonationalismen sätter en gräns för den omdefinitionen. Den säger att en nation inte kan byta befolkning och ändå vara samma nation i mer än formell mening. Den säger också att majoritetsfolket har legitima intressen som inte kan reduceras till diskriminering, nostalgisk känsla eller rädsla för främlingar.

Därför blir ordet laddat. Det pekar på den fråga som mångkulturella samhällen helst undviker: vem är landet till för?

Exempel på etnonationalistiskt tänkande

Etnonationalistiskt tänkande syns när ett folk kräver politiskt självbestämmande eftersom det uppfattar sig som en historisk gemenskap. Det kan gälla språk, kultur, territorium, skolor, symboler, demografi och kontroll över invandring.

I europeisk historia har nationella rörelser ofta byggt på sådana föreställningar. Folk som saknade egen stat ville erkännas som nationer. Folk som levde under imperier ville styra sig själva. Folk som förlorade språk eller kultur ville bevara dem.

Det är därför missvisande att behandla etnonationalism som något främmande för nationalismens historia. Den moderna västerländska eliten har gjort den främmande eftersom den egna politiska ordningen bygger på invandring, mångkultur och rörlighet över gränser.

Etnonationalism och svenskhet

I svensk kontext handlar etnonationalism om huruvida Sverige är svenskarnas land eller bara en stat med svenskt namn. Frågan blir tydlig när medborgarskap, språk, kultur och demografi inte längre sammanfaller.

Om svenskhet bara betyder medborgarskap kan den bytas ut av staten. Om svenskhet däremot beskriver ett historiskt folk, med språk, minnen, kultur och förankring i ett land, kan den inte göras om genom beslut i riksdagen.

Det är den verkliga konfliktlinjen. Mångkulturen behöver ett statsnationalistiskt språk där alla snabbt kan kallas svenskar. Etnonationalismen påminner om att ett folk inte uppstår genom blanketter och inte försvinner bara för att makten byter ord.

Vad kritiken mot etnonationalism missar

Kritiken mot etnonationalism brukar utgå från att folkgränser är farliga eftersom de skapar uteslutning. Det är en halv sanning. Alla politiska gemenskaper drar gränser. Medborgarskap drar gränser. Språk drar gränser. Lag drar gränser. Frågan är inte om gränser finns, utan vilka gränser som är legitima.

Etnonationalismen gör den etniska och kulturella gränsen synlig. Den liberala staten döljer ofta sin egen gränsdragning bakom procedurer och moral. Den kan upplösa majoritetsfolkets gränser samtidigt som den skyddar minoriteters identiteter, diasporor och gruppintressen.

Det skapar en asymmetri. Majoritetsfolket förväntas bli neutralt, öppet och utbytbart. Minoriteter får bevara särart, språk, religion och identitet. Etnonationalismen bryter den ordningen genom att säga att även majoritetsfolket har rätt att bestå.

Varför begreppet behövs i dag

Etnonationalism behövs som begrepp eftersom ordet nationalism har blivit för brett. Det kan betyda folklig självbestämmanderätt, lojalitet med staten, patriotisk känsla, ekonomisk protektionism, populism eller bara flaggviftande.

När nationen reduceras till stat och medborgarskap försvinner nationalismens kärna: folket. Då kan makten tala om nationell samling samtidigt som den för politik som förändrar nationens demografiska och kulturella grund.

Etnonationalism återför frågan till det som inte kan ersättas. Ett land är inte bara en budget, en gräns och en författning. Det är ett folk som har levt där, gett landet namn, format språket, byggt institutionerna och burit minnet vidare.

Läs vidare

För att förstå etnonationalism bör man läsa den tillsammans med nationalism, folk, svenskhet, svensk kultur, mångkultur, assimilation, återvandring och rasism.

Källor och vidare läsning

Metapedia: Etnonationalism

Metapedia: Nationalism

Wikipedia: Ethnic nationalism

Wikipedia: Etnicitet

Wiktionary: ἔθνος

Wiktionary: nation