Boverkets rapport om utanförskapsområdena kom i juni, och bilagan är roligare än den är tänkt att vara. Där står alla 167 områden uppradade med kod, kommun och sex siffror. Rinkeby heter 0180R076. Det har problem med arbete, bidrag, trångboddhet och valdeltagande. Med brott har det inga problem, och inte med skolan heller. Sex anmälda brott per hundra invånare ligger långt under gränsen på elva. Rinkeby räknas inte ens till de 66 områden där Boverket ser särskilt stor problematik, fast polisen länge har klassat det som särskilt utsatt.
Uträkningen är korrekt. Anmälda brott mäter hur ofta någon ringer polisen, och en innerstad full av varuhus och krogar ringer oftare än en förort där man gör upp på andra sätt. Det är valet av mått som är sjukt.
Boverket ville från början mäta nio problem. Otrygghet och svagt föreningsliv ströks eftersom det saknades registerdata. Ohälsa föll bort för att registren beskrev den för dåligt. Kvar blev sex saker som går att hämta ur en databas i Örebro. Etnicitet registrerar vi som bekant inte i Sverige, så den fick plats i förordet och ingen annanstans.
Förordet är det enda i rapporten som låter skrivet av en människa. Där står att utanförskapet är ”både etniskt och geografiskt betingat” och att det riskerar att ”gå i arv mellan generationer”. Jag föreställer mig att meningen strukits och skrivits om några gånger i Karlskrona innan den fick stå kvar. Ordet etniskt förekommer en enda gång på femtioen sidor. Sedan börjar tabellerna, och där heter det utländsk bakgrund: 77 procent av de 660 225 invånarna.
Skillnad på utlänning och utlänning
Utländsk bakgrund är ett trubbigt verktyg. Den som är född i Danmark och den som är född i Somalia står i samma kolumn. Den som bor här utan att finnas i något register står inte i någon kolumn alls. Statistiken kan inte skilja dem åt, och politiken har aldrig bett den att försöka.
Längre in i rapporten finns en kurva som borde ha glatt regeringen. Bland de vuxna i områdena har andelen som inte försörjer sig själva sjunkit från hälften till fyra av tio sedan 2013. Fler går till jobbet. Inkomsterna ligger ändå fast på två tredjedelar av nivån i resten av landet, trångboddheten har ökat, och var tredje röstberättigad lät bli att rösta 2022. Människorna rör sig, men kartan står still.
Lönen följer nämligen med flyttlasset. Statens utredare såg det redan 2005, när de skulle förklara varför två miljarder kronor i utvecklingsavtal inte syntes någonstans: ”Många nyinvandrade flyttar in och många inrikes födda flyttar ut.” Den som får fast jobb köper radhus någon annanstans, och lägenheten går till nästa nyanlända familj.
Svenskarna röstar med fötterna
Svenskarna behövde ingen utredning för att förstå det här. I Botkyrka och Järfälla skrev de inga debattartiklar. De ringde en mäklare. IFAU har visat var gränsen gick på 1990-talet: när andelen invandrare från länder utanför västvärlden i ett bostadsområde passerade 18 procent slutade svenskarna flytta dit. Ingen partiledare har nämnt den siffran i en valrörelse. Många svenska barnfamiljer har ändå räknat ut den utan att ha läst studien.
Om utflyttningen vore hela historien skulle områdena börja tunnas ut nu. Asylsökandet har gått ned med 78 procent sedan 2022, som Samuel Fransson skrev den 19 november. Men lägenheterna fylls inte bara av nyanlända. De fylls av barn.
Drygt var fjärde invånare i områdena är under tjugo. Tänk dig en flicka som föds i Fittja i år av föräldrar från Mogadishu. I Boverkets tabeller blir hon inrikes född. Hennes barn får svensk bakgrund, vilket språk som än talas vid middagen. Statistiken har då assimilerat familjen på två generationer, och det är den enda assimilation svensk politik någonsin har lyckats med.
Hur det går för de inrikes födda i områdena står också i rapporten. Av dem försörjer sig 37 procent inte själva, mot 16 procent i resten av landet. Att vara född här räcker inte. Man måste ha vuxit upp i ett Sverige som går att se från köksfönstret.
Asylen var det stora hålet i staketet. Anknytningen är grinden, och den står fortfarande öppen för 25 000 nya tillstånd om året.
Nya namn för samma problem
Sedan 1995 har staten hittat fem namn på samma sak. Först kom ”invandrartäta bostadsområden”, ett ord som var för ärligt för att överleva. Så kom utsatta områden, segregerade områden, områden med socioekonomiska utmaningar och nu utanförskapsområden. Varje nytt ord sa mindre än det förra. Pengarna följde orden: utvecklingsavtal för drygt två miljarder, en delegation mot segregation som lades ned vid utgången av 2022, och förra året ett anslag mot utanförskap på 168 miljoner.
Ingen av dem som skrev handlingsplanerna behövde söka skolplats i Fittja. Svenskarna i Botkyrka, Huddinge och Järfälla har däremot sett sitt grannskap bli ett annat land utan att själva ha bytt adress. Den erfarenheten har ingen kolumn hos Boverket. Utanförskapsområdena finns nu i sextio kommuner.
Ett land kan ta emot invandrare. Det kan inte rymma flera folk med egna språk, egna lojaliteter och egna postnummer, och ändå förbli ett land. Den som har kommit hit, och den som har fötts här av föräldrar som kom, har därför två vägar.
Den första är att bli svensk. I tabellerna sker det av sig självt. Nu ska det ske vid köksbordet också, i språket, i lojaliteten och i hur barnen fostras. Medborgarskapet ska komma sist, som ett kvitto på att det har hänt. Sedan i juni krävs åtta års hemvist i stället för fem, och det är en början.
Den andra är att återvända. Sedan januari betalar staten 350 000 kronor per vuxen till den som har fått skydd här och vill flytta tillbaka. På åtta månader har 200 ansökningar beviljats, och de flesta som söker kommer från Syrien. Året innan beviljades en enda. Nästa regering ska göra erbjudandet större och se till att alla som omfattas känner till det.
Den tredje vägen går vi redan på: nya namn, nya kartor och nya förord. Om fem år sitter någon i Karlskrona och skriver meningen om ett etniskt betingat utanförskap en gång till, och Rinkeby heter fortfarande 0180R076.



Laddar kommentarer…