Frans G. Bengtsson gjorde historien till stor berättarkonst

Frans G. Bengtsson från Rössjöholm till Lund

Fadern var förvaltare på Rössjöholms gods. Bland gårdens folk hörde pojken berättelser som han långt senare skulle minnas som en grund för sitt författarskap. Hantverkare och andra yrkesmän kunde hålla åhörarna kvar med sin framställning. Bengtsson tog med sig den muntliga berättarglädjen till böckerna.

År 1912 kom han till Lund. Han läste på egen hand, spelade schack och underhöll vännerna på kaféerna med långa berättelser. Universitetskursernas litteraturlistor bestämde knappast hans bildningsgång. Engelska, franska och tyska författare gav honom ett förråd av människor och händelser att återberätta. Den som senare möter hans utvikningar kan ana kafébordet bakom skrivbordet: berättaren vet att han måste hålla sällskapet vaket.

Tärningkast och den krävande versformen

Bengtsson debuterade 1923 med diktsamlingen Tärningkast. Han ville behärska den bundna versens rytm, rim och språkliga prakt. Karlfeldt och Fröding hörde till förebilderna. I samlingens inledande sonett, Poeten, framställer han diktandet som ett hantverk där författaren formar strofen och spänner rytmen.

Detta var en ung författares program. Bengtsson hade föga till övers för den vardagsnära lyrik som flera samtida skrev. Framgången som poet blev begränsad, och efter ännu en diktsamling sökte han andra försörjningsvägar. Men arbetet med versen gav honom ett gehör som läsaren också kan höra i prosan. Hans långa meningar kräver precision: rytmen ska föra berättelsen framåt utan att läsaren tappar vem som gör vad.

Litteratörer och militärer öppnar med ett inbrott

Essäsamlingen Litteratörer och militärer från 1929 börjar med den franske poeten François Villon och ett nattligt inbrott i Paris. Bengtsson låter läsaren följa männen med stegen innan han börjar förklara diktarens betydelse. Så kunde han göra en litterär essä till spännande berättande.

Han skrev om författare och soldater, om levnadslopp som lockade fram hans beundran eller munterhet. Många texter hade börjat som recensioner. Inför bokutgivningen arbetade han om dem och kunde ta bort uppgifterna om den bok han ursprungligen hade anmält. Han ville berätta själv. Läsaren behövde inte dela alla hans intressen för att följa med, eftersom personerna fick handla, tala och göra bort sig inför ögonen på honom.

De långhåriga merovingerna och historiens egenheter

I De långhåriga merovingerna från 1933 fortsatte Bengtsson att söka sig till människor och epoker långt från den svenska samtiden. Hos honom kunde det tidiga frankiska kungadömets härskare bli ett ämne för en stor läsekrets. Titeln gav knappast något löfte om lättillgänglig underhållning. Författaren gjorde arbetet i själva berättandet.

Här behöver läsaren också hålla isär nöje och historisk kunskap. Bengtsson väljer anekdoter, egenheter och drastiska formuleringar; den som vill pröva en historisk slutsats måste gå vidare till forskningen. Samma försiktighet gäller hans stora biografi Karl XII:s levnad. Förmågan att ge en gestalt liv innebär ingen garanti för att författarens värdering är den sista hållbara. Man kan beundra prosan och granska historiesynen.

Röde Orm förenar äventyret med humorn

Med Röde Orm. Sjöfarare i västerled 1941 nådde Bengtsson sin stora romanpublik. Fortsättningen, Hemma och i österled, kom 1945. Han hade läst sagor och krönikor och fått en impuls från Eric Linklaters vikingaroman Männen från Ness, som han själv hade översatt. Orm och hans vän Toke fick en berättare som kunde sitt historiska stoff men gav fantasin utrymme.

Redan på första sidan hoppas förståndigt folk på ”färre ägoskiften med eggjärn”. Det stillsamma ordet ägoskifte får beteckna ett våldsamt förlopp. Läsaren möter människor som räknar på sin fördel, oroar sig och hoppas slippa besvär, även när omgivningen kallar verksamheten hjältemodig.

Humorn gör romanens människor lättare att känna igen. Bengtsson behöver inte förse dem med nutida repliker för att läsaren ska förstå deras fåfänga och praktiska bekymmer. Samtidigt förblir Röde Orm en uppdiktad berättelse. Den ska läsas som roman, med glädje över språket, äventyret och författarens blick för mänskliga svagheter.

Ett svenskt språk med europeisk bildning

Översättningarna hör till förklaringen. Bengtsson arbetade med bland andra Milton, Thoreau och Linklater. Han kunde vara självsvåldig: hans svenska Skogsliv vid Walden är fyra kapitel kortare än originalet. Men han prövade svenskans möjligheter mot andra språk och lärde sig att hitta tonfall som fungerade för svenska läsare.

För den som värnar svensk kultur är Bengtsson därför värd att läsa utöver den välkända romanen. Börja med Röde Orm, gå vidare till Villon-essän och pröva sedan några dikter ur Tärningkast. Läs gärna ett stycke högt. Då hörs hur han växlar mellan den långa meningen och den korta anmärkning som ger en scen dess komik. Man lär känna författaren bakom ryktet: en skånsk berättare som gjorde Europas litteratur till sin egen bildning och använde den för att skriva en rikare svenska.