Svante Arrhenius fick rätt mot professorerna

Svante Arrhenius och avhandlingen 1884

Arrhenius föddes på Vik utanför Uppsala 1859 och växte upp i universitetsstaden. Efter studier i matematik, kemi och fysik sökte han sig 1881 till Erik Edlunds laboratorium vid Vetenskapsakademien i Stockholm. Där började han undersöka hur lösningar leder elektrisk ström. Ett till synes smalt mätproblem skulle föra honom in i en strid om kemins grunder.

När han försvarade avhandlingen i Uppsala 1884 gav bedömarna den det låga betyget ”non sine”. Han hade blivit godkänd, men vägen till en docentur såg besvärlig ut. Teorin bröt med invanda föreställningar, och delar av framställningen var oklara. Historien blir begripligare om man behåller båda omständigheterna: bedömarna underskattade arbetet, samtidigt som Arrhenius ännu behövde utveckla det.

Jonerna förklarade strömmen

Lös upp vanligt koksalt i vatten. I lösningen finns positivt laddade natriumjoner och negativt laddade kloridjoner, som kan transportera elektrisk laddning. Med dissociation menas här uppdelningen i sådana laddade partiklar. Arrhenius använde den förklaringen för att knyta samman elektrisk ledningsförmåga med kemiska egenskaper.

För en nutida skolelev kan jonerna framstå som självklarheter. För dåtidens kemister var antagandet svårare att acceptera. Hur kunde saltets beståndsdelar finnas åtskilda i vattnet utan att uppföra sig som vanligt natrium och klor? Arrhenius måste visa att hans beskrivning förklarade mätningarna bättre än konkurrenternas.

År 1887 formulerade han teorin tydligare. Han kunde förena resultaten från olika slags undersökningar, däribland elektrisk ledningsförmåga och lösningars osmotiska tryck. Överensstämmelsen mellan beräkning och observation gav honom starkare argument än indignation över betyget.

Ostwald öppnade vägen till Europas laboratorier

Den tyske kemisten Wilhelm Ostwald reste till Uppsala 1884 för att träffa Arrhenius. Han hade förstått arbetets betydelse och bidrog till att den unge forskaren fick erkännande. Samma år blev Arrhenius docent i fysikalisk kemi.

Med ett resestipendium kunde han från 1886 arbeta hos Ostwald i Riga och besöka andra framstående forskare. Resorna förde honom till Würzburg, Graz och Amsterdam. Han fick pröva sina idéer i miljöer där kollegor behärskade andra metoder och ställde nya frågor.

Svensk vetenskap tjänade på dessa förbindelser. Arrhenius behövde varken välja bort sitt hemland eller stänga ute omvärlden för att arbeta självständigt. Den avgörande frågan gällde vilka människor som kunde granska och utveckla hans resultat. Nationell forskningsförmåga krävde tillgång till den bästa kunskapen också när den fanns utanför Sverige.

Nobelpriset i kemi 1903

År 1891 började Arrhenius undervisa vid Stockholms högskola. Fyra år senare blev han professor i fysik. Han hade tidigare avböjt ett erbjudande om en professur i tyska Giessen och fick nu fortsätta sin verksamhet hemma.

Nobelpriset i kemi 1903 gällde hans elektrolytiska dissociationsteori. Priskommitténs ämne var alltså jonerna och kemin, inte hans undersökningar av klimatet. Arrhenius egen Nobelföreläsning ger en ingång till genombrottet: han placerar teorin i en längre historia av experiment, invändningar och förklaringsförsök.

Nobelpriset gav upprättelse, men någon enkel regel om att motarbetade forskare brukar ha rätt kan man inte dra av historien. Arrhenius vann gehör genom resultat som andra kunde undersöka. Universitetets misstag ursäktar ingen från det kravet; det visar varför ett tidigt akademiskt omdöme måste kunna omprövas.

Ett Nobelinstitut för att behålla forskaren

När Arrhenius fick ett erbjudande från Berlin svarade Vetenskapsakademien med att 1905 besluta om ett Nobelinstitut för fysikalisk kemi under hans ledning. Svenska företrädare ordnade arbetsvillkor som kunde få honom att stanna. Ett erkännande på papper hade inte räckt.

Institutets första lokaler låg i en lägenhet på Bergsgatan 18 i Stockholm, tre rum och kök fyra trappor upp. År 1909 invigdes en särskild byggnad. Där kunde Arrhenius ta emot medarbetare från Sverige och andra länder och fortsätta forskningen i större skala.

Lägenheten är värd att minnas tillsammans med medaljen. Vetenskapsakademiens ledamöter måste hitta lokaler och bygga upp en verksamhet. Genom institutet fick yngre forskare tillgång till Arrhenius kunnande, och Sverige kunde behålla en del av den forskning som annars riskerade att hamna i Berlin.

Klimatforskningen och det svenska bildningsarvet

Arrhenius arbetade också med frågor långt utanför saltvattnets kemi. År 1896 publicerade han beräkningar om atmosfärens koldioxid och jordens temperatur. Han undersökte norrsken och intresserade sig för möjligheten att liv kunde spridas genom rymden. Bredden gjorde honom till en känd naturvetenskaplig författare.

Med böcker som Världarnas utveckling från 1906 och Stjärnornas öden från 1915 vände han sig till läsare utanför laboratorierna. Svenskar kunde läsa om de stora naturvetenskapliga frågorna på sitt eget språk, skrivna av en forskare som själv deltog i arbetet.

Efter hans död 1927 fanns både forskningsresultaten och böckerna kvar. För den som vill förstå Sveriges vetenskapliga arv hör de ihop med människorna som gav honom stipendium, prövade hans teori och byggde institutet. Att minnas Arrhenius innebär också att bedöma hur väl våra egna lärosäten ger skickliga människor tid, redskap och frihet att forska.