Gustav III gav den svenska operan ett eget hus

Gustavianska operahuset invigs 1782

Arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz hade ritat det nya Kungliga Teaterhuset. Salongen rymde 948 åskådare och gick i blått, vitt och guld. Mitt på första raden låg kungens loge, med bästa möjliga sikt mot scenen. Byggnaden tillhörde en värld där teater, hovliv och kunglig representation hörde samman.

Placeringen vid Gustav Adolfs torg gjorde operan synlig i stadens centrala rum. Här fick sångarna och musikerna arbeta i ett hus som kungen hade låtit uppföra för deras verksamhet. För Gustav III innebar det också att hans kulturella ambitioner fick en fasad som stockholmarna mötte utan att lösa biljett.

Det går att beundra satsningen utan att förvandla kungens smak till hela svenska folkets. Operan började som ett kungligt projekt. Dess betydelse ligger i vad människor sedan kunde bygga vidare på: en ensemble, en repertoar och ett yrkeskunnande som överlevde beställaren.

Från Bollhuset 1773 till en svensk operascen

Den första föreställningen på Gustav III:s opera ägde rum den 18 januari 1773 i Bollhuset vid Slottsbacken. År 1771 hade kungen avskedat den franska trupp som spelat där. Han ville ha en svensk ensemble som kunde framföra svenska operor.

Premiärverket 1773 var Thetis och Pelée, med musik av Francesco Uttini. Elisabeth Olin sjöng den kvinnliga huvudrollen och Carl Stenborg den manliga. De gjorde den svenska operan till hörbar verklighet långt innan Adelcrantz byggnad stod färdig. När ensemblen flyttade 1782 hade den redan arbetat tillsammans och mött sin publik under flera år.

Gustav III:s språkliga ambition förtjänar uppmärksamhet. Svenskan skulle användas också i en konstform som krävde sångteknik, dramatisk gestaltning och texter anpassade till musiken. Ett sådant mål förutsatte människor som kunde utföra arbetet. Kungen behövde både ta deras kunnande på allvar och betala för det.

Elisabeth Olin och arbetet bakom föreställningarna

Olin hade vuxit upp bland teaterfolk och musiker. Hon framträdde som barn och etablerade sig som konsertsångerska innan Gustav III knöt henne till sin scen. Hon kom till operaprojektet med en egen ställning, inte som en förmåga som kungen hade skapat.

Historikern Eva Helen Ulvros beskriver i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon hur Olin kunde förhandla till sig en hög lön. Scenarbete ansågs på många håll moraliskt tvivelaktigt, och det var ingen självklarhet att en ämbetsmans hustru skulle tacka ja. Kungen behövde henne tillräckligt mycket för att godta hennes krav.

Sådana villkor hör till historien om operahuset. Bakom den kungliga logen och den påkostade salongen fanns artister med egna intressen, familjer och förhandlingsmöjligheter. Olin spelade Zulma i Cora och Alonzo under säsongen 1782–1783. Hon förband därmed verksamhetens början i Bollhuset med tiden i det nya huset.

Cora och Alonzo vid invigningen

Invigningspubliken den 30 september 1782 fick höra Naumanns Cora och Alonzo, med text av G J Adlerbeth. Teatern hade planerat att ge Kraus Aeneas i Carthago, men ändrade programmet. Det är därför fel att låta det planerade verket stå som kvällens föreställning.

Samarbetet mellan kompositör och svensk textförfattare visar hur den nationella ambitionen fungerade i praktiken. Gustav III byggde upp en svensk verksamhet med hjälp av den europeiska operakonstens kunnande. Redan Uttinis musik till premiären 1773 ingick i samma arbete. Att utveckla en egen scen krävde förmåga att välja, anlita och bearbeta, tillsammans med en tydlig uppfattning om vilket språk publiken skulle få höra.

Adelcrantz operahus och Gustav Adolfs torg

I Anna Palms akvarell från 1892 ser vi det gamla operahuset från Helgeandsholmen. Hästfordon och människor rör sig framför fasaden, med Norrbro i förgrunden. Målningen visar huset strax före rivningen, långt efter Gustav III:s tid. Den ger oss en bild av den byggnad som hade blivit en del av stockholmarnas vardag.

På torgets motsatta sida lät kungens syster Sofia Albertina bygga Arvfurstens palats med en fasad som motsvarade operans. Den byggnaden finns kvar och hjälper oss att förstå den äldre torgmiljön. Gustav III:s eget operahus revs 1892, sedan det blivit slitet, omodernt och brandfarligt.

Två operahus och en verksamhet som fortsatte

Det nuvarande operahuset invigdes av Oscar II den 19 september 1898. Dess guldfoajé ska alltså inte föras tillbaka till invigningen 1782. Institutionens början, det första husets öppnande och dagens byggnad hör till tre skilda datum.

Gustav III sköts på en maskeradbal i sitt operahus den 16 mars 1792 och dog den 29 mars. Mordet har kommit att dominera många berättelser om teatern. Men vid invigningen tio år tidigare hade kungen fullföljt en satsning vars följder sträckte sig bortom hans liv.

För den som vill värna svensk kultur finns ett konkret arbete att studera här. Gustav III gav artister anställning, den svenska ensemblen en scen och verksamheten ett hus. Efter honom måste andra fortsätta att sjunga, spela och lära upp nya generationer. Det är genom sådant återkommande arbete som en kunglig grundläggning kan bli ett gemensamt kulturarv.