Estonia förliser på väg till Stockholm

Estonias sista resa från Tallinn

På kvällen den 27 september lämnade Estonia Tallinn. Ombord fanns 803 passagerare och 186 besättningsmedlemmar. Stockholm var nästa hamn. Resenärerna hade bokat plats på en reguljär passagerarfärja, med hytter, restauranger och de utrymmen som hörde en nattresa över Östersjön till.

Under natten tilltog vinden och sjögången. De flesta passagerarna befann sig i sina hytter strax före olyckan. Andra satt kvar i barer eller vilade i de allmänna utrymmena. En del hade lämnat hytterna eftersom fartygets rörelser och metalliska ljud oroade dem, enligt de vittnesmål som den gemensamma haverikommissionen senare sammanställde.

För passagerarna återstod snart en uppgift som ingen biljettköpare borde behöva klara: att hitta ut genom ett fartyg vars golv lutade allt brantare, samtidigt som andra människor försökte ta sig fram i samma trappor.

Bogvisiret och vattnet på bildäck

Den gemensamma estniska, finska och svenska haverikommissionen, JAIC, lämnade sin slutrapport i december 1997. Kommissionen drog slutsatsen att bogvisirets infästningar hade brustit under vågornas belastning. När visiret lossnade drog det upp bogrampen, och stora mängder vatten strömmade in på bildäck.

Visiret var den uppfällbara yttre delen av fören. Innanför fanns rampen som fordonen använde vid lastning. På ett stort sammanhängande bildäck kunde inträngande vatten förflytta sig åt sidan och försämra fartygets stabilitet. Estonia fick slagsida åt styrbord, och lutningen ökade när mer vatten kom in.

Omkring halv två sände besättningen nödanrop. Silja Europa svarade. Människorna på bryggan beskrev kraftig slagsida och strömavbrott. Kort därefter upphörde radiokontakten. Enligt kommissionens rekonstruktion försvann Estonia från havsytan omkring 01.50. Klockslaget anges i rapportens estniska tid, UTC+2.

Minuterna för att ta sig ut

Kommissionen bedömde att passagerare och besättning hade mellan tio och tjugo minuter för att nå öppet däck. Redan vid stor slagsida kunde en vanlig gång bli nästan omöjlig att ta sig igenom. Möbler och bagage blockerade dörrar. Föremål som lossnade skadade människor och hindrade andra från att komma vidare.

De överlevandes berättelser rymmer försök att hjälpa: människor bildade kedjor, stöttade varandra och försökte få upp andra genom trapporna. Besättningsmedlemmar delade ut flytvästar och löste ut flottar. När lutningen ökade måste människor använda händerna för att hålla sig kvar. Då blev det svårare att hjälpa någon annan.

Många nådde aldrig ut. För dem som kom upp på däck återstod att ta sig till en flotte och överleva i sjön. En flytväst gav flytkraft men inget tillräckligt skydd mot kylan. Att lämna färjan var bara första delen av kampen.

Räddningsinsatsen på Östersjön

Mariella kom först till olycksplatsen, klockan 02.12 enligt rapportens tidsangivelser. Besättningen såg människor i vattnet och flottar omkring sig. Någon färja att lägga sig intill fanns inte längre.

Fartygets besättning kastade ned flytvästar och firade ut egna flottar. De försökte få över nödställda till flottar som gick att vinscha upp. När de räddningssökande blev för utmattade för att förflytta sig anmälde sig två besättningsmän frivilligt att firas ned. Med överlevnadsdräkter och säkerhetslinor hjälpte de människor över.

Fler fartyg anslöt. Befälhavaren på Silja Europa ledde arbetet på plats, medan räddningsledningen i Åbo samordnade insatsen. Den första helikoptern nådde området omkring 03.05. Finska och svenska helikopterbesättningar och ytbärgare arbetade i mörker och grov sjö. De förde räddade till fartyg och vidare till vård i land.

852 döda och 137 överlevande

Räddningspersonalen tog upp 138 människor levande. En av dem avled senare på sjukhus. Därför anger den slutliga sammanräkningen 137 överlevande och 852 omkomna.

Bland dem som dog fanns 501 svenska medborgare. Estniska passagerare och besättningsmedlemmar utgjorde också en stor del av offren. Ombord fanns människor från sammanlagt sjutton länder. För Sverige kom katastrofen nära genom familjerna som väntade på någon som skulle komma hem till Stockholm.

Av de överlevande var 111 män och 26 kvinnor. Flertalet var mellan femton och fyrtiofyra år. Skillnaderna visar vilka fysiska krav flykten och timmarna i vattnet ställde. Den som var äldre eller hade svårt att röra sig hade sämre möjligheter när vanliga utrymningsvägar krävde klättring och kroppsstyrka.

Säkerheten före nästa nattresa

Efter katastrofen arbetade den internationella sjöfartsorganisationen IMO fram skärpta regler för passagerarfärjor. De gällde bland annat stabilitet, bogportar och utrymningsvägar. JAIC redovisade också brister i larmning och ledning ombord och hur inredningen hade hindrat människor från att komma ut.

Räddningsbesättningarna kunde hjälpa dem de nådde. Men när Mariella kom fram hade Estonia redan sjunkit. Därför måste kraven på rederier, konstruktörer och tillsynsmyndigheter börja med det som passageraren inte själv kan granska: fartygets hållfasthet, fungerande säkerhetsrutiner och möjligheten att ta sig ut även när det lutar. De som steg ombord i Tallinn hade rätt att lita på att ansvariga hade gjort det arbetet.