Aina Cederblom reste med Rospiggen och byggde vävskolor

Aina Cederblom lärde sig ett hantverk

På Hantverkargatan på Kungsholmen växte Aina Cederblom upp i en familj där utbildning hade en given plats. Hon gick på Nya elementarskolan och fortsatte vid Tekniska skolan, föregångaren till Konstfack. Därefter arbetade hon som teckningslärare, men skolans korta lektioner passade henne dåligt.

Hon övergick till att undervisa i vävning, bland annat vid Nääs slöjdlärarseminarium. Det yrkeskunnandet följde henne genom livet. Hon kunde ta arbete utomlands och senare lära andra att framställa textilier för sin försörjning. Bakom äventyraren fanns en lärare som kunde sitt hantverk.

Det ger hennes resor en annan karaktär än en följd av uppvisningar. Hon hade både reslust och ett arbete att utföra när hon kom fram. Sommaren 1931 väntade en plats som vävlärare i Wien. Hon valde att ta sig dit med en liten båt.

Rospiggen genom Europa

Den första Rospiggen var fyra och en halv meter lång, öppen och försedd med utombordsmotor. Cederblom hade också åror, som hon fick använda när motorn stannade eller bensinen tog slut. Från Stockholm gick färden över Östersjön mot Tyskland och vidare mot lärararbetet i Wien.

Efter vinterns undervisning fortsatte hon i maj 1932 längs Donau till Svarta havet. Genom Bosporen nådde hon Medelhavet och tog sig vidare mot Nice. Svenska och italienska tidningar följde resan. På hemvägen transporterade hon båten med tåg över vissa sträckor i Frankrike.

Så såg hennes sätt att resa ut: hon kombinerade egen båtfärd med andra transporter. Det gör inte färderna mindre krävande. Däremot hindrar det oss från att förvandla hennes liv till en osannolik berättelse om en ensam person som korsade varje hav i samma lilla farkost.

Grönlandsresan och vävskolan på Färöarna

Redan 1933 gav hon sig av med den större Rospiggen 2. På Färöarna fick hon följa med fiskefartyget Stella Maria mot Baffinbukten mellan Kanada och Grönland. Fartyget tog med både henne och småbåten. Delar av resan gjorde hon sedan på egen hand.

På Färöarna träffade hon också en bekant från Nääs. De kom överens om att Cederblom skulle återvända och starta en vävskola. År 1934 började hon bygga upp verksamheten i Klaksvik, med målet att ge fattiga kvinnor en möjlighet att försörja sig.

Hon behövde skaffa material, redskap och pengar. Undervisningen förutsatte ett arbete som sällan får lika mycket utrymme som båtfärdernas faror. En vävskola kräver lokaler och utrustning, och någon måste ordna dem innan eleverna kan börja. Cederblom tog på sig också den uppgiften.

Till Indien med båt och tåg

År 1936 reste Cederblom till Indien för en tjänst som textillärare i Bolpur. Skolan hörde till Visva-Bharati, som författaren och Nobelpristagaren Rabindranath Tagore hade grundat. Även denna gång förenade hon ett yrkesuppdrag med en egen resväg.

Till Colombo kom hon med lastfartyg, med Rospiggen 3 ombord. Där sjösatte hon båten och fortsatte längs Indiens östkust. Den sista sträckan till skolan tog hon med tåg. Efter undervisningen reste hon vidare och besökte bland annat Indonesien, Vietnam och Filippinerna.

Etnografiska museet har föremål som hon skänkte efter resorna. En liten kalkdosa från Kalimpong i Indien finns beskriven i Stockholmskällan. Den påminner om hennes intresse för platserna hon besökte, utöver själva färden dit. Hon skrev också resereportage och böcker, där läsarna fick följa hennes erfarenheter.

Hjälp till Finland efter vinterkriget

Efter vinterkriget behövde människor från Hangöområdet lämna sina hem. Cederblom engagerade sig för de evakuerade och köpte en gammal trålare. Med båten hjälpte hon till och transporterade sedan byggnadsmaterial från Sverige till Finland för bostäder åt Hangöbor i Ekenäs.

Hon organiserade också bespisning. Stockholmskällans berättelse beskriver soppkök i Helsingfors och ett ålderdomshem i Borgå. Arbetet krävde att någon skaffade fram mat och ordnade tak över huvudet. Hennes erfarenheter av transporter och egna insamlingar kom till användning i hjälpen till det krigsdrabbade grannlandet.

Bilden av Cederblom som en rastlös resenär räcker därför inte. Hon stannade där hon hade en uppgift och ordnade praktiska förutsättningar för andra. Hjälpen till Finland hör till hennes livsverk lika mycket som Rospiggens färder.

En ny vävskola i Olinda

Som pensionär började hon arbeta för en vävskola i Olinda i nordöstra Brasilien. Hon samlade material och förnödenheter i Sverige och bidrog med egna pengar. År 1970 öppnade skolan, där hon undervisade kvinnor i konstvävning.

Cederblom levde till 1986. Hennes historia ger en konkret bild av vad en svensk yrkesutbildning kunde göra möjligt långt utanför hemlandet. Hon tog med sig färdigheter, lärde ut dem och ordnade utrustningen som arbetet krävde. När vi minns hennes födelsedag förtjänar också eleverna och hjälparbetet en plats bredvid berättelserna om små båtar på stora vatten.