Helmer Osslund målade Norrland med färger från Paris

Från Gustavsbergs porslin till fritt måleri

Osslund växte upp på Danielsbergs gård och därefter i Umeå. Efter studentexamen reste han till USA, där han arbetade i fabriker och började skissa ute i naturen. Hemma i Sverige utbildade han sig i Stockholm och fick anställning som dekoratör vid Gustavsbergs porslinsfabrik.

Han hade framgång med sitt konsthantverk. År 1891 fick han silvermedalj för kompositioner på en konstindustriell utställning i Göteborg. Men hösten 1893 sade han upp sig. Enligt sin senare förklaring hade han tröttnat på att efterlikna andras arbeten för kundernas skull. Han ville skapa ”efter eget huvud”. Den önskan kostade honom den fasta anställningen. Under resten av livet fick Osslund återkommande bekymmer med försäljningar och försörjning. Steget till fri konst gav honom större utrymme att välja motiv, men ingen trygg ekonomi.

Vad Helmer Osslund lärde av Gauguin

I början av 1894 reste Osslund till Paris. Han studerade på Académie Colarossi och därefter ett par veckor för Paul Gauguin. Hos Gauguin mötte han ett sätt att måla som han skulle fortsätta att utveckla: konstnären samlar färgen i stora ytor och markerar formerna med tydliga konturer.

Målaren behöver då välja bort detaljer. Ett träd kan få en sammanhållen krona, en sluttning en egen färgyta. Betraktaren får syn på hur konstnären har ordnat landskapet, även när platsen går att känna igen.

Osslund tog också med sig ett praktiskt arbetssätt: oljefärg på smörpapper. Det lätta materialet passade vandringarna. Han kunde fästa flera ark intill varandra och arbeta vidare på en större bild. Tekniken förenade arbetet ute i naturen med hans vilja att bygga sammanhängande kompositioner.

Norrlands landskap krävde ett eget bildspråk

I februari 1898 begav sig Osslund till Norrland. Han arbetade kring Fränsta vid Ljungan och i Indals-Liden, där han bodde på bondgårdar. Han kände landsdelen sedan barndomen, men som målare hade han svårt att bemästra dess former och färger. Fattigdom och isolering gjorde arbetet tyngre.

Han bad konstsamlaren Pontus Fürstenberg om hjälp. Med dennes stöd fick han studera vid Konstnärsförbundets skola i Stockholm. Sedan fortsatte han att bearbeta intrycken från sina lärare på eget sätt.

Osslund såg ofta landskapet från en hög punkt och byggde bilden i flera plan. Träd och grenar nära betraktaren gav rytm åt utsikten. Längre bort lade han vatten och åsar. Därmed fick han både avstånd och sammanhang i en natur som annars kunde bli en mängd enskilda detaljer.

Höstdag vid Torne träsk och färgens styrka

I Höstdag vid Torne träsk från 1909 lät Osslund förgrundens växtlighet flamma i gult, orange och purpur. Han sökte årstidernas övergångar: lövsprickning, islossning och den första vintern. Hösten gav honom de starkaste färgmötena.

Beställare hjälpte honom att utveckla måleriet. Läderfabrikören Emil Matton i Gävle, som han lärde känna 1906, gav honom både ekonomiskt stöd och uppdrag. Till Mattons villa målade Osslund fyra årstidsbilder. Han fick tillfälle att arbeta med större sammanhängande uppgifter än enstaka målningar för försäljning.

Utställningen på Konstnärshuset i Stockholm hösten 1909 blev en publik och ekonomisk framgång, även om kritikerna inte var eniga. Osslund kunde nu bekosta en längre utlandsresa. Efter hemkomsten återvände han till de norrländska motiven och målade en av sina mest kända utsikter.

Höstafton, Nordingrå på åtta smörpapper

År 1910 målade Osslund Höstafton, Nordingrå på åtta ark smörpapper. Nationalmuseum beskriver hur han utförde den första versionen på plats. Senare återvände han till motivet i flera versioner, med ändrade färger och detaljer.

I bilden ser vi ljust vatten mellan mörka skogspartier. Björkstammarna i förgrunden ramar in utsikten. Längs horisonten lyser himlen i orange, medan de avlägsna höjderna ligger som ett mörkt band under den. Blicken följer vattnet in i landskapet.

Här kan man se vad han gjorde med lärdomarna från Paris. De tydliga färgfälten hjälper honom att ordna en norrländsk utsikt. Han behåller platsens terräng och växtlighet. Gauguins inflytande märks i arbetssättet, men motivet och stämningen hör till Osslunds egen erfarenhet.

Ett svenskt kulturarv att lära sig se

Senare förenklade Osslund formerna ytterligare. I Nämforsen från 1918 samlade han trädkronor till avgränsade helheter och lät böljande linjer följa nipornas ytor. Under åren i Sollefteå hämtade han många motiv vid Granvåg och Faxälven. Han återvände också till Lappland och målade Lapporten från olika håll.

För den som värnar svensk kultur är hans arbete värt att studera just i dessa enskildheter. Norrland består av trakter med olika terräng, ljus och växtlighet. Osslund ägnade år åt att urskilja dem och hitta former för sina intryck.

Börja med Höstafton, Nordingrå. Följ strandlinjerna, jämför det ljusa vattnet med skogen och lägg märke till hur träden i förgrunden påverkar hela utsikten. Då blir det begripligt varför ett par veckors studier i Paris kunde bidra till ett så självständigt svenskt måleri.