Därför ska vi läsa Viktor Rydberg

Viktor Rydbergs väg från Jönköping till tidningspressen

Rydberg föddes 1828 i Jönköping, där fadern arbetade som slotts- och fångvaktmästare. Familjen bodde vid fängelsets borggård. I minnet av barndomen återkom han till fästningsvallarnas grönska, kökets eld och moderns ansikte. Hon dog i koleran när han var fem år. Fadern bröt samman och familjen skingrades.

Pojken fick bo i fosterhem. Fattigdom och vantrivsel bidrog till att han avbröt studierna i Växjö. Senare läste han juridik i Lund men lämnade universitetet utan examen. Han försörjde sig som informator och genom tidningsarbete.

År 1855 återkom han till Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, på inbjudan av redaktören S. A. Hedlund. Där fick han en stadig grund för sitt skrivande. Tidningens läsare mötte både hans kommentarer till dagspolitiken och de berättelser där han prövade sina idéer.

Singoalla och människans inre splittring

Singoalla utkom 1857. Rydberg förlade berättelsen till medeltiden och lät riddaren Erland Månesköld förälska sig i den romska flickan Singoalla. Efter att de skilts åt gifte han sig med Helena Ulvsax, som familjen hade valt åt honom. När Singoalla återvänder med deras son Sorgebarn slits Erland mellan sina båda liv.

Romanen rymmer skräck, kärlek och skuld. Erlands sammanbrott slutar med att han dödar sin son. Rydberg låter läsaren följa en människa som inte förmår hålla samman sina önskningar och handlingar. Det gör berättelsen obehagligare än en enkel saga om förbjuden kärlek.

För en första läsning av Rydberg är Singoalla en bra början. Han skriver med romantikens starka känslor, men frågan om självbedrägeri kräver ingen förtrogenhet med 1800-talets litterära skolor. Läsaren ser vad Erland gör med de människor som är beroende av honom.

Den siste athenaren och striden om bildningen

Två år senare publicerade Rydberg Den siste athenaren. Handlingen utspelar sig under kejsar Julianus tid, när den antika religionens och filosofins företrädare förlorar mark till kristendomen. Rydberg gav ädla drag åt försvararna av den gamla bildningen och lät kristna präster uppträda fanatiskt.

Han var själv kristen. Angreppet riktade han mot religiöst tvång och mot sin egen tids teologiska makthavare. Den historiska romanen gav honom utrymme att pröva vad människor förlorar när segrarna saknar respekt för det som funnits före dem.

Rydberg bekände sig till framstegsvänliga idéer, men hans litterära sympatier kunde ligga hos dem som historien trängde undan. En läsare som värnar kulturarvet har skäl att följa den motsättningen. Han låter oss bedöma en seger också efter vad segrarna förstör.

Bibelns lära om Kristus gjorde honom omstridd

I Bibelns lära om Kristus från 1862 förde Rydberg striden vidare utan romanens förklädnad. Han hävdade att kyrkans läror om Kristi gudom, inkarnation och försoningsdöd saknade stöd i bibeltexten. Själv framställde han Kristus som idealmänniskan, en förebild snarare än Gud.

Teologerna svarade och en häftig offentlig strid följde. Rydberg hade gett den svenskspråkiga publiken ett omfattande bibelkritiskt arbete. Läsare utanför prästernas krets kunde nu följa och ta ställning till argumenten.

Hans kristendom går därför inte att sammanfatta som lydnad inför kyrkan. Men han blev heller ingen förespråkare för att avskaffa tron. Förhållandet mellan övertygelse och självständig prövning löper genom författarskapet. Den som vill göra honom till en okomplicerad företrädare för dagens läger måste först välja bort stora delar av hans arbete.

Tomten och släktenas gång

Rydbergs första diktsamling kom 1882. Många svenskar möter hans poesi genom Tomten, där gårdens väktare går mellan stallet, visthuset och barnens sovrum. Han ser till djuren och människorna medan de sover. Rydberg låter honom bära på en fråga som arbetet inte kan lösa.

”Släkte följde på släkte snart, / blomstrade, åldrades, gick – men vart?” Den välbekanta vintergården rymmer döden. Tomten har sett föräldrar och barn avlösa varandra och undrar över deras ursprung och mål. Ändå fortsätter han att sköta gården. Rydberg förenar den nedärvda folktrons gestalt med en undran som läsaren får behålla efter diktens slut.

Därför hör Rydberg till det svenska kulturarvet

Rydberg ägnade sig också åt fornnordisk mytologi, språkvård och undervisning. Han blev professor i Stockholm och ville ge äldre nordiska ideal betydelse i sin samtid. Intresset för det svenska förenade han med studier av antiken och kristendomen. Hans bildning krävde arbete med flera traditioner.

För en nationalistisk läsare finns ett värde i att möta honom utan att först slipa bort hans motsägelser. Ett lands litterära arv innehåller författare som har grälat med varandra och med sina egna övertygelser. Rydberg hjälper oss att förstå en sådan strid inifrån.

Börja med Singoalla, läs Tomten från början till slut och fortsätt sedan till Den siste athenaren. Då får namnet på skolorna och gatuskyltarna ett innehåll: människor, konflikter och frågor som förtjänar vår tid.