Centerpartiet har hittat en ny väg ut ur återvändsgränden, och den leder tillbaka till Alliansen. På lördagen skrev EU-parlamentarikern Emma Ytterell, som själv sitter i partistyrelsen, på Facebook att C ska undersöka en regering med M, KD och L. Blir det så har Sverigedemokraterna ett enkelt val. Partiet ska släppa fram regeringen, hålla sig utanför varje avtal och gå i opposition med fria händer fram till valet 2030.
För en vecka sedan lät det annorlunda. Den 15 november valde C:s partistyrelse och riksdagsgrupp att förhandla vidare om Socialdemokraternas totalpaket, enligt partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist i full enighet. Villkoret var att Vänsterpartiet släppte kravet på ministerposter. V står fast vid kravet. Sedan valet den 13 september har två statsministerförslag fallit, och när Thand Ringqvist själv prövades den 3 november fick hon 25 ja-röster, lika många som C har mandat.
Nu menar Ytterell att V inte går att förhandla med och att samarbete med de övriga allianspartierna är ”den mest realistiska och ansvarsfulla vägen framåt”. C-distriktet i Västernorrland ställde sig bakom henne samma dag.
Förre ekonomisk-politiske talespersonen Emil Källström sade till ATL att det är ”dags för Centerpartiet att komma hem till Alliansen och borgerligheten”. På andra sidan varnar Christian Widlund, C-kommunalråd i Norrköping, för att en högersväng ”skulle slita itu partiet”.
Det är alltså ett parti som byter riktning från vecka till vecka som ska avgöra vem som styr Sverige.
SD-hatet som ledstjärna
I juni sade Thand Ringqvist att Ulf Kristersson hade ”diskvalificerat sig” som statsministerkandidat, bland annat för att han lovat bort tunga ministerposter till SD. Den 6 november släppte SD kravet på ministerposter, och därmed föll den linje C hade dragit. Kvar står ett parti som vill ha SD:s röster men inte synas i närheten av dem.
Ytterell lovar att SD inte ska få några ”kramar eller ministerposter”. I samma inlägg lovar hon att C ska bidra med ”gröna, liberala och medmänskliga perspektiv” på bland annat migration, arbetskraftsinvandring och bistånd. SD ska alltså bära regeringen medan Centern bestämmer hur dörrarna in i landet ska stå.
M, KD, L och C har tillsammans 136 av riksdagens 349 mandat. En statsminister faller om minst 175 ledamöter röstar nej, och röstar SD nej tillsammans med S, V och MP blir det 213 nej. En alliansregering kan alltså tillträda först när SD låter den göra det. Den får igenom en budget först när SD släpper fram den, och Jimmie Åkesson har redan sagt att det kräver en förhandling. SD har nyckeln till regeringen även utan en stol vid kabinettsbordet.
Priset SD betalade för Tidö
Det läget är bättre för SD än det ser ut. Under fyra år av Tidö genomförde regeringen viktig politik, framför allt för en stramare migration och hårdare tag mot brottsligheten, och den hade aldrig blivit av utan SD. Men utan ministerposter hamnade partiet i skymundan.
Moderaterna fick äran för reformerna, medan SD fick släppa igenom kompromisser som kärnväljarna inte ville ha och sedan stå till svars för dem. I valet fick SD 17,48 procent, 3,05 procentenheter mindre än förra gången. Det var priset SD betalade för att bära ett regeringsprojekt som andra fick skörda.
Invändningen är att en alliansregering som SD tolererar ger partiet mindre formell makt än Tidöavtalet gav. Den formella makten var dyr. Avtalet band SD vid helheten, så att varje eftergift blev SD:s eftergift.
Ett parti i opposition prövar varje proposition för sig, röstar nej till C:s medmänskliga perspektiv på migrationen och kräver stramare regler i utbyte mot budgeten. Det inflytandet syns, och väljarna kan se vem som stod för vad.
Den tredje kraften
En återförenad allians kommer att föra borgerlighetens vanliga politik. Moderaternas erbjudande till Centern har handlat om sänkta skatter, starkare äganderätt till skogen och lättare strandskydd. Med Centern i regeringen får arbetskraftsinvandringen och biståndet sina förespråkare runt kabinettsbordet, och den som hoppades att Tidö var början på en ny riktning kommer att få se den gamla nyliberalismen i grön förpackning.
Det ger SD ett utrymme som partiet inte kunde ta medan det satt fast i ett avtal med Moderaterna. Höger-vänster-skalan är en falsk motsättning för den som ser till folk och nation. Den ena sidan vill ha mer stat och den andra mer marknad, men båda har i årtionden öppnat gränserna, den ena för den behövande och den andra för den lönsamma.
SD kan bli kraften bortom den skalan, ett parti som mäter politiken mot svenskarnas långsiktiga intressen och låter de andra tvista om plånboken och bidragssystemet. Den rollen går att spela från oppositionsbänken, med en allians framför sig som får stå för sin egen politik.
Talmannen har två statsministerförslag kvar innan det blir extra val. Väljer Centern Alliansen ska SD varken rösta nej eller sätta sig och skriva ett nytt avtal. Partiet ska släppa fram regeringen och sedan ta betalt i öppen förhandling, budget för budget, med migrationen och återvandringen som första krav. De fyra åren fram till 2030 kan SD använda till att bygga organisation, skärpa sin politik och vinna tillbaka de väljare som Tidö gjorde besvikna.
Låt Centern komma hem till Alliansen, medan SD bygger det parti som ska avgöra nästa regeringsbildning.


Laddar kommentarer…