Hoppa till innehållet
Det omänskliga är att utvisade blir kvar i Sverige

På Dagens Nyheters ledarsida frågar Susanne Nyström varför i hela friden EU ska dumpa migranter i Rwanda. Hon borde vända på frågan. Det är Sverige som dumpar, och det är svenska folket som får ta emot. Ett land som låter utvisningsbeslut bli liggande, lägger miljarder på att hålla kvar människor utan rätt att vara här och har lastat mångkulturens kostnader på medborgarna utan att fråga dem har ingen anledning att föreläsa om mänsklighet.

Den 16 november meddelade Nederländerna, Danmark, Tyskland, Grekland och Österrike att de tillsammans med Rwanda ska bygga en återvändandehubb där. Den ska ta emot personer som fått ett slutligt nej och som inte kan skickas till sina hemländer. Under den första fasen gäller det ensamstående män. De bor i en öppen, tillfällig anläggning, får uppehållsrätt i Rwanda och tillgång till utbildning, arbetsmarknad, sjukvård och rättsväsende. De kan när som helst välja att resa hem. Länderna i kärngruppen står för kostnaderna. Ordet dumpa passar illa på ett arrangemang där mottagaren får tak över huvudet, ett arbetstillstånd och fri lejd hem.

Tysklands inrikesminister Alexander Dobrindt har påpekat att planen gäller personer vars asylansökan redan är fullt prövad. Ingen skickas till Rwanda för att slippa en prövning. Personerna har haft sin dag i domstol, ofta flera, och fått nej. Sedan den 16 oktober finns rättsgrunden i EU:s nya återvändandeförordning, som tillåter att en medlemsstat sänder någon till ett tredjeland som den har avtal med. Den som hänvisar till Storbritanniens havererade Rwanda-plan jämför med något annat. Den här gången vilar planen på EU-rätten och gäller färdigprövade ärenden.

Notan hamnar hos svenskarna

Jämför med hur det ser ut här hemma. Brå har följt de 5 826 utvisningsdömda som avslutade ett fängelsestraff mellan 2013 och 2023. Vid utgången av 2024 hade 48 procent fått sin utvisning verkställd. Bland medborgare i nordafrikanska länder var andelen 32 procent. Var femte av de utvisningsdömda, 18 procent, lagfördes för nya brott i Sverige, sammanlagt omkring 4 200 brott. Bakom brotten finns svenskar som blev rånade, misshandlade eller hotade av någon som en domstol redan hade bestämt skulle lämna landet.

Brå pekar ut hindren. Myndigheterna kan inte fastställa identiteten, ursprungslandet vägrar ta emot eller avtal om återtagande saknas. En återvändandehubb är byggd för att fylla just den luckan. Den som motsätter sig hubben väljer att låta dessa män stanna i Sverige.

Att de stannar kostar. Riksrevisionen har räknat ut att förvaren kostade drygt en miljard kronor 2024, omkring 5 500 kronor per person och dygn. Migrationsverket ska bygga ut platserna från 593 till 1 000 till 2029. Samtidigt använde myndigheten bara hälften av anslaget för utresor 2025. Staten betalar alltså gärna för att hålla kvar människor, medan pengarna för att få dem att lämna ligger orörda.

Under samma år överlämnade Migrationsverket 4 037 ärenden till polisen, antingen för att personen hade avvikit eller för att handläggarna bedömde att tvång behövdes.

Den som avviker tar sig in i de parallellsamhällen som femtio år av massinvandring har byggt upp, där svartjobb, gängens lojaliteter och klanens ordning ersätter svensk lag. Det är samma miljöer där klanröstning avgör vilka som får nomineras, där gängen rekryterar barn och där svenskfientligheten får fäste. Utöver förvar och polisinsatser betalar svenskarna med skatt, med otrygghet och med förlorade bostadsområden.

Vem bestämmer vad som är mänskligt?

Motståndarna invänder att verkställigheten redan har ökat. Brå visar att andelen verkställda utvisningar steg från ungefär en av fem till tre av fem under perioden. Två av fem blir alltså kvar, och det är just dem ett avtal med ett tredjeland ska nå.

Nyström delar ut sin omsorg åt ett enda håll. Den som har fått avslag och vägrar lämna landet förtjänar medkänsla. Den som drabbas av hans brott, den kommun som får bära kostnaderna och det folk som aldrig tillfrågades om mångkulturen förväntas hålla tyst. Den sortens mänsklighet betalas av andra än dem som predikar den. Den som menar allvar med humanism måste börja med det egna folket, med kvinnan som ska kunna gå hem från bussen och med barnen i de förorter där gängen har tagit över.

Det omänskliga vore att fortsätta som förut, ta in fler än landet kan hantera, låta utvisningsbesluten förbli papper och kalla varje försök att rätta till det för omänskligt. Lika omänskligt vore det att låta mångkulturen bestå i stället för att avveckla den.

Den svenska regeringen har redan visat intresse. Migrationsminister Johan Forssell (M) uppmanade i mars 2025 EU-kommissionen att ta fram ett pilotprojekt för återvändandehubbar i tredjeland. Charlie Weimers (SD), som var med och förhandlade fram förordningen, säger att Sverige kan ansluta sig. Regeringarna i Danmark, Tyskland och Nederländerna har inte väntat på att Dagens Nyheter ska ge sitt tillstånd.

Nästa regering ska begära att Sverige får delta i förhandlingarna med Rwanda så snart den tillträder. Varje utvisningsbeslut ska verkställas, och anslaget för utresor ska användas till det det är avsett för. Utvisningarna är första steget, och därefter måste återvandringen komma igång på bred front.

Den som vill ha ett Sverige som går att leva i får inte låta ledarskribenter avgöra vad som är mänskligt.

Din reaktion

Den här texten gör mig…

Välj den känsla som bäst beskriver din reaktion.Rösta för att se hur andra läsare har reagerat.

Laddar kommentarer…

Vill du svara på den här artikeln?

Vi välkomnar debatt och olika perspektiv. Skriv ett eget inlägg som svar på denna artikel. Ditt svar bör vara minst 200 ord och hålla en god ton.

Mer från Vårdkasen

På papper

Vårdkasen Magasin

Vårdkasen Magasin

Fördjupning i tryckt form — och ett sätt att nå personer som behöver läsa Vårdkasen.

Nytt i butiken

Hämtar senaste produkt...

Huset i Älgarås

Skylten till Vårdkasens Kulturkafé och Antikvariat

Vårdkasens Kulturkafé och Antikvariat

Fika, böcker och film i Älgarås. Här möts gemenskapen på riktigt.