Jag lämnade ifrån mig yxan i morse, till smeden nere vid vägen där gruset aldrig är hårt nog för att gömma hjulspåren. Han tog emot den så där självklart som bara den kan, som vet precis vad han gör.
Han vände på den, lät fingret löpa längs eggen, såg på skaftet utan att säga något. Jag stod kvar en stund, insåg att vidare instruktioner var överflödiga. Sedan vände jag på klacken och gick hem.
◆◆◆
På vägen därifrån kom jag att tänka på det där citatet som tillskrivs Gustav Vasa. Att alla vill att yxan ska gå, men ingen vill hålla i skaftet. Det är en sådan formulering som låter enkel tills man stannar upp vid den. För det är just i skaftet som arbetet sitter. Eggen gör sitt när den väl träffar, men det är handen som avgör om slaget blir rätt eller om det slår snett och det blir fel.
Min yxa låg en gång under en hög av bråte i vedboden när jag flyttade in. Rostig, men långt ifrån förbrukad. Jag tog upp den, slipade den så gott jag kunde, började använda den. Sedan dess har den följt mig när veden ska ordnas.
Samma rörelse, samma ljud när veden ger efter. År efter år. Det finns ett våld i den rörelsen som inte går att blunda för. Något avslutas varje gång eggen går igenom. Men det är också där värmen börjar. Veden som klyvs blir till ljus i ett kök där jag sitter kvar för länge bara för att lyssna på sprakandet.
◆◆◆
Yxan talas om med ett språk som pekar åt det manliga hållet. Krig, försvar, rättvisa. Men skaftet bär något mer. Det som håller, som upprepar, som orkar göra samma sak igen. Veden ska bäras in, staplas, torka. Elden ska hållas vid liv. Huset ska stå kvar. Det är där livet ligger kvar.
Jag tänker ibland på det jag hört, att man gick ut när en son föddes och slog ett sår i ett träd. Man lät det läka över tid, lät fibrerna växa tätare kring skadan. Där, i det som blivit starkare, tog man ut ett skaft för yxan som skulle gå vidare till nästa generation. Det finns något i den bilden som stannar. Att det som håller längst ofta har gått igenom något först. Att styrkan inte alltid sitter i det raka och oskadda.
◆◆◆
När yxan kommer tillbaka från smeden kommer den att vara vassare än på länge. Men det är inte det som avgör vad den är. När jag sedan är borta kommer den att ligga där igen, mot väggen i vedboden. Och vänta. Förr eller senare kommer någon att ta upp den. I vilket syfte vet jag inte. Men jag vet att någon måste hålla i skaftet när yxan ska gå.
