En av hjärnorna bakom Bataclanmassakern beviljas permission eftersom han uppträtt lugnt och respektfullt i fängelset. Fortsätter han så kommer han bli villkorligt frigiven med tiden. I Storbritannien lyckas en jury inte nå fram till fällande dom mot två bröder trots att övervakningskameror visar hur de misshandlar poliser på Manchester flygplats så brutalt att en polis får käken bruten. Samtidigt grips britter för ”hatiska” inlägg på nätet och får polisbesök för sådant de skrivit på sociala medier.
Sedan har vi Henry Nowak. Arton år gammal. På väg hem efter en kväll ute när han stöter på en man som bär en stor kniv med hänvisning till religiösa undantag i brittisk lagstiftning. Nowak knivhuggs svårt. När polisen kommer till platsen hävdar gärningsmannen att han utsatts för rasism. Offret handfängslas medan han blöder och säger att han inte kan andas. Kort därefter är han död.
Politiker och media håller tyst.
Varje enskilt fall är groteskt nog på egen hand. Tillsammans visar de något större om utvecklingen i Europa. Vi ser hur myndigheter, rättssystem och politiska institutioner reagerar snabbare och hårdare mot ord än mot våld. Fel åsikter behandlas ofta som ett större problem än aggressivt beteende.
Resultatet blir ett svagt samhälle som är förlåtande mot människor som faktiskt hotar, misshandlar och dödar (eftersom de tillhör en minoritet) – men betydligt mer beslutsamt när det gäller att jaga dem som skriver, tycker och protesterar.
Staten har tappat riktningen
En stat har ytterst några få grundläggande uppgifter. Den ska skydda sina medborgare, upprätthålla ordning och göra livet svårt för människor som använder våld mot andra. Utan den förmågan spelar det ingen större roll hur många värdegrunder, kampanjer eller policydokument som produceras.
Under lång tid har Europas politiska och institutionella elit investerat enorm prestige i det mångkulturella projektet. Massinvandring skulle fungera. Olika folkgrupper, religioner och kulturer skulle leva tillsammans utan större konflikter. När verkligheten sedan blivit betydligt brutalare än visionerna har stora delar av staten hamnat i ett märkligt läge. Problem som riskerar att väcka frågor om hela samhällsbygget behandlas försiktigt, förklaras bort eller lindas in i byråkratiskt språk.
Samtidigt har myndigheter och politiker blivit allt hårdare mot sådant som inte hotar samhället fysiskt men som hotar den officiella berättelsen. Polisen kan lägga resurser på nätinlägg, satir och formuleringar som anses hatiska, medan människor gång på gång ser grovt våld, aggressiva beteenden och ren kriminalitet mötas med tvekan och undfallenhet.
Fortfarande vill ingen bli anklagad för rasism. Ingen vill hamna i medial skottlinje. Ingen vill riskera upplopp, drev eller politiska konflikter.
Skillnaden märks när vanliga människor snabbt lär sig vad systemet reagerar hårt mot – och vad det helst undviker. En anställd kan förlora jobbet för ett inlägg på sociala medier. Någon annan kan misshandla poliser framför övervakningskameror och komma undan med det. En terrorist som hjälpt till att organisera massmord beskrivs plötsligt utifrån sitt goda uppförande i fängelset snarare än utifrån vad han faktiskt varit delaktig i.
Förr byggde statens auktoritet på att människor upplevde att lagen stod på deras sida. Nu växer en annan känsla fram: att institutionerna framför allt försöker skydda en ideologisk modell som allt fler européer redan ser spricka framför ögonen på dem.
Rädslan som präglar institutionerna
Många av de märkliga beslut och reaktioner vi ser handlar ytterst om rädsla. Inte fysisk rädsla i första hand, utan institutionell rädsla. Rädsla för att säga fel saker. Rädsla för att anklagas för diskriminering. Rädsla för mediala drev, aktivistgrupper och politiska konflikter.
Därför uppstår också en märklig obalans där myndigheter ofta agerar hårdast mot människor som faktiskt följer samhällets grundregler.
Den som skriver ett olämpligt inlägg på nätet är enkel att hantera. Han protesterar inte våldsamt. Han bränner inga bilar. Han organiserar inga upplopp. Folk i gemen kommer inte komma till hans försvar. Det går att statuera exempel utan större risk.
Betydligt svårare blir det när kriminalitet, klanlojaliteter, religiös extremism eller aggressiva gruppidentiteter kommer in i bilden. Då förändras tonläget snabbt. Formuleringarna blir försiktigare. Ansvar löses upp i sociologiska förklaringar. Perspektivet flyttas från gärningsmannen till samhället omkring honom.
Henry Nowak låg blödande på marken medan mannen som knivhuggit honom hävdade rasism. Den detaljen säger mer om vår tid än mängder av statliga rapporter. Reflexen i dag är att först skydda institutionen från anklagelser och därefter hantera själva våldet.
Ingen polis vill bli nästa virala video på sociala medier. Ingen chef vill bli uthängd som fördomsfull. Resultatet blir ett samhälle där självbevarelsedriften verkar starkare hos myndigheterna än viljan att faktiskt ingripa.
Sprickan i rättsstaten
Manchesterfallet är på många sätt det mest oroande av allt detta. Därför att det inte bara handlar om våld eller politisk feghet. Det handlar om förtroendet för själva rättssystemet.
Övervakningskameror visar hur poliser misshandlas. En polis får käken bruten. Trots det lyckas juryn inte nå fram till en fällande dom. Frågan människor ställer sig blir omedelbar och självklar: Hur är det möjligt?
När stark bevisning inte längre räcker inser vi att andra lojaliteter väger tyngre än själva gärningen. Gruppidentitet. Misstro mot polisen. Etniska sympatier. Ideologiska reflexer. Ingen behöver ens säga det högt längre. Många tänker det ändå.


Laddar kommentarer…