Första maj – men på svensk grund

Det rör sig fortfarande genom städerna. Fanor lyfts, talkörer upprepas, samma sånger går igen. Samtidigt syns något annat tydligt för den som tittar ordentligt. Leden är tunnare än de var för några decennier sedan. Luckor uppstår där det tidigare var tätt. Åskådare står kvar på trottoaren i stället för att gå med. Dagen bärs vidare mer av vana än av övertygelse.

Sammansättningen har också förändrats. Färre av dem som bär upp landet i vardagen finns i tågen. Nya grupper har tagit plats, ofta människor som inte har någon egen koppling till den historia som parollerna hänvisar till. Det märks i språket, i symbolerna, i vilka frågor som lyfts fram. Det som en gång påstods handla om svenska arbetare har glidit över till något annat, där lojaliteten ligger utanför landet och där gamla konflikter importeras in i en svensk miljö.

En importerad högtid

Första maj kom inte ur någon svensk sed eller vana. Dagen fastställdes av Andra internationalen som ett led i en internationell rörelse med tydliga politiska mål. Tanken var enkel. Samma dag, samma budskap, över nationsgränserna. En samordnad manifestation för en ideologi som såg staten och nationen som hinder, något som skulle brytas ned och ersättas.

Det märks fortfarande i hur dagen firas. Fanorna, symbolerna och sångerna är inte sprungna ur svenska förhållanden. De är hämtade från en tradition som alltid varit riktad bort från det egna. Budskapen rör sig mellan olika globala frågor, ofta utan koppling till människors vardag i Sverige. Parollerna byts ut över tid, men riktningen ligger fast.

I praktiken blir det en märklig scen. Demonstrationer hålls i ett land som redan formats av just de idéer som bärs fram. Samma politiska kraft som haft inflytande över samhällsutvecklingen i generationer ställer sig och protesterar. Ansvar löses upp i retorik. Det blir ett skådespel där rollerna sitter kvar, men innehållet tunnats ut.

Samtidigt fortsätter kopplingen till en internationell rörelse att prägla dagen. Det syns i vilka konflikter som lyfts fram och vilka lojaliteter som betonas. Det som en gång påstods handla om svenska arbetare har blivit en plattform för bredare ideologiska projekt, där det egna samhället ofta hamnar i bakgrunden.

Vad som faktiskt hyllas

När första maj kopplas till Haymarketkravallerna lyfts en händelse fram som ofta beskrivs som en kamp för arbetarnas rättigheter. I verkligheten handlade det om en demonstration som slutade i våld. En bomb kastades mot polisen. Människor dog. Kaos följde.

Den kopplingen finns kvar. Hänvisningen återkommer i tal, i texter, i symbolik. Inte alltid eller överallt. Men det finns där. Revolution och socialism; våld och tvång. Budskapet blir tydligt för den som tar det på allvar. Våldet ursäktas i efterhand eftersom det anses ha tjänat ett högre syfte. Det ligger som en underton i hela firandet, även när det inte sägs rakt ut.

I vardagen märks det på ett annat sätt. Aggressiviteten i tonen, synen på motståndare, viljan att pressa fram förändring oavsett konsekvenser. Samma tänkande går igen i mindre skala. Konflikt sätts före ansvar. Handling får företräde framför eftertanke.

Att göra detta till en årlig högtid innebär att en viss syn på politik normaliseras. Den som höjer rösten mest och driver längst anses ha rätt. Den som ifrågasätter blir snabbt utpekad. Resultatet blir ett hårdare klimat där sakfrågor försvinner bakom symboler och ställningstaganden.

Det som en gång var verkligt

Industrialiseringen förändrade livet snabbt. Arbetsdagar drog ut över hela dygnet, säkerheten var låg och lönerna räckte knappt. Människor organiserade sig för att få ordning på sådant som gick att påverka. Kortare arbetstid, rimliga villkor, ett skydd mot olyckor. Kraven var konkreta och förankrade i vardagen. Detta utnyttjades av agitatorer.

Samtidigt växte andra idéer fram i Sverige. Inom Unghögern formulerades en annan väg. Där låg tyngdpunkten på ansvar inom nationen. Samarbete mellan samhällsgrupper sågs som en förutsättning för stabilitet. Arbetare, bönder och företagare var delar av samma helhet och behövde fungera tillsammans. Förbättringar skulle ske genom reformer och långsiktigt arbete, inte genom att riva ned.

Den skillnaden var tydlig redan då. Den internationella socialismen byggde på idén om konflikt mellan klasser och bar med sig en vilja till våld när motsättningarna drevs till sin spets. Den nationella linjen utgick från sammanhållning och kontinuitet. Samhället skulle stärkas, inte slås sönder.

Resultaten märks i efterhand. Mycket av det som i dag tas för givet växte fram genom reformer som drevs igenom utan att samhället slogs sönder. Det gav stabilitet och gjorde förändringarna hållbara över tid. Samtidigt följde något annat med på köpet. När samma politiska riktning får dominera under lång tid sätter den sig djupare än i lagar och institutioner. Den formar sättet människor tänker på, vad som uppfattas som rimligt och vilka gränser som inte längre ifrågasätts.

Sverige har under lång tid präglats av socialdemokratin på just det sättet. Steg för steg har staten vuxit in i allt fler delar av livet. Ansvar flyttas uppåt, beslut tas längre bort från den enskilde och utrymmet att själv forma sitt liv minskar. Det sker utan dramatik. Inga barrikader, inga öppna konflikter. Ändå märks det i vardagen. I hur människor förhåller sig till arbete, till plikt, till vad som är möjligt att förändra.

När första maj i dag knyts nästan uteslutande till den internationella traditionen försvinner den här erfarenheten ur sikte. En annan väg fanns, förankrad i svenska förhållanden och byggd på ansvar inom nationen. Den bidrog till att förändringar kunde genomföras utan att riva ned. Samtidigt visar utvecklingen vad som händer när en och samma idé tillåts sätta ramarna för allt under lång tid.

Den svenska linjen som försvann

Parallellt med de internationella idéerna fanns en annan riktning i Sverige. Den utgick från det som redan fanns på plats. Byar, gårdar, yrken, ansvar som gick i arv. Samhället sågs som något man förvaltade, inte som något som skulle brytas ned för att byggas om från grunden.

Det märktes i hur frågor hanterades. Konflikter löstes nära, mellan människor som kände varandra och visste vad som stod på spel. Beslut togs med hänsyn till helheten. En bonde som misslyckades påverkade fler än sig själv. En arbetsgivare som pressade för hårt riskerade att förlora sin ställning i bygden. Det fanns gränser som hölls utan att behöva skrivas ned i detalj.

När den internationella socialismen fick fäste förändrades detta steg för steg. Fokus flyttades bort från det egna sammanhanget. Ansvar som tidigare låg lokalt flyttades uppåt i systemet. Människor började se sig själva som delar av grupper i konflikt med varandra i stället för som medlemmar i en gemenskap som behövde fungera.

I dag syns konsekvenserna tydligt. Beslut fattas långt från dem som berörs. Relationer ersätts av regler. Tillit som byggts upp över tid ersätts av kontroll. Den som arbetar och tar ansvar möter ett system som ofta behandlar alla likadant, oavsett insats. Det skapar frustration och en känsla av att något gått förlorat.

Första maj speglar detta skifte. Dagen som en gång påstods handla om människors villkor har blivit ett uttryck för en ideologi som fjärmat sig från det liv som faktiskt levs här. Samtidigt finns erfarenheten kvar av en annan ordning, där ansvar och sammanhållning stod i centrum och där förändring skedde utan att banden mellan människor bröts.

På svensk grund

Långt innan första maj fylldes av paroller användes dagen här för sådant som hade direkt betydelse. Vårens arbete skulle organiseras. Gärdsgårdar sågs över. Djur skulle släppas ut. Byalaget samlades, ansvar fördelades, beslut togs som påverkade hela året. Det var inget skådespel. Det var nödvändigt.

Den typen av ordning byggde på närhet. Människor visste vilka de delade livet med. Uppgifter kunde inte skjutas upp eller överlåtas på någon annan. Det som gjordes den dagen märktes i skörd, i djurens hälsa, i om gården fungerade. Det skapade en annan tyngd i hur man såg på arbete och gemenskap.

Samma tid på året hade också en tydlig plats i kalendern. Valborg markerade övergången. Eldar tändes för att skydda, rensa och samla. Det var en konkret handling, inte en symbolisk gest. Elden värmde, höll borta rovdjur och drog människor samman. Den satte en gräns mellan vinter och sommar.

Här finns ett innehåll som fortfarande går att förstå. Det handlar om att ta ansvar för det som är nära. Att arbeta tillsammans för något som ska fungera i praktiken. Att mötas, fatta beslut och sedan göra det som krävs. Det är inget som behöver återuppfinnas. Det räcker att se vad som redan finns i den egna traditionen.

Första maj kan fyllas med det igen. Inte genom att kopiera det som varit, utan genom att återknyta till samma grund. Samling i stället för uppvisning. Arbete i stället för slagord. Närvaro i stället för distans. Det ger dagen en funktion som går att känna igen och som märks i det liv som faktiskt levs.