Demokrati för analfabeter

Igår såg jag Fråga partiledaren allt! med Jimmie Åkesson. Ett program där en partiledare inför ett val fick frågor om favoritmat och kebabtips, där varje försök att resonera bröts av nästa snuttifierade frågekast. TV i underhållningsindustrins format, sänt av den institution som ska vara motvikten mot sådan TV och betald av oss för att vara det.

Det var inte ens välgjort. Programledaren och Åkesson satt på Jimmies kontor framför tre kameror. Ändå var ljudet överstyrt, klippningen ojämn och helhetsintrycket amatörmässigt. Vilken halvambitiös youtubekanal som helst hade levererat en bättre produktion med en bråkdel av resurserna, och förmodligen ett mer substantiellt samtal, eftersom de hade valt ett format som tillåter det.

Public service motiveras med att kommersiella kanaler styrs av tittarsiffror och annonsörer, och att vi därför behöver en aktör som kan göra det andra inte gör: gräva, problematisera, ge plats åt långa svar och svåra frågor. Det är hela skälet till att SVT får dra in miljarder från skattsedeln. Att i en valrörelse leverera ett halvdant kontorssamtal i Så mycket bättre-format är inte att komplettera marknaden. Det är att efterapa den, fast sämre, och med våra pengar.

Men SVT är bara symptomet. Det djupare problemet är hur vi pratar om demokrati i Sverige.

Inför varje val mobiliseras ett enormt maskineri kring en enda sak: att få upp valdeltagandet. Skolor, myndigheter, kampanjer, kändisar i sociala medier upprepar samma mantra. Det är jätteviktigt att gå och rösta. Det är din plikt. Det är så demokratin lever.

Vad ingen säger är att det också ska vara viktigt att förstå vad man röstar på.

Tvärtom. När det handlar om att faktiskt sätta sig in i sakfrågor, läsa partiprogram, jämföra ståndpunkter eller följa en politisk debatt på djupet, då tar engagemanget plötsligt slut. Då är det ingen som ringer upp sin gamla moster och påminner om att det är jätteviktigt att hon vet vad partierna står för i migrationsfrågan, energifrågan eller försvarsfrågan. Då räcker det att hon kommer till vallokalen.

Den outtalade premissen är att kvantitet är allt och kvalitet ingenting. Att en oinformerad röst är värd lika mycket som en informerad. Att det demokratiska idealet är uppfyllt så fort kryssen är gjorda, oavsett vad de bygger på.

Här möts de två måltavlorna. SVT:s amatörshow är ingen olycklig avvikelse från public service-uppdraget utan en logisk konsekvens av samma demokratisyn som genomsyrar hela debatten. Tittaren, väljaren, medborgaren ska aktiveras, inte upplysas. Hon ska gå till vallokalen, inte tänka efter. Han ska känna sig delaktig, inte vara informerad.

Det är därför jag kallar den förljugen. En demokrati som mobiliserar all sin pedagogiska kraft för att få människor till valurnan, men ingen alls för att få dem att förstå vad de röstar på, är inte ett fungerande folkstyre. Den är en ritual.

Och ritualer kan se imponerande ut länge innan någon märker att gudarna har lämnat templet.