Europa är inte något främmande. Något som kommer ovanifrån, från Bryssel. Det är inte nya regler, nya symboler, nya kompromisser som ständigt tycks innebära att det egna landet förväntas träda tillbaka ännu ett steg.
Men det är så Europeiska unionen under lång tid lärt människor att uppfatta det europeiska samarbetet.
Bryssel har alltför ofta behandlat Europas nationer som ekonomiska enheter snarare än som historiska folk. Samma modeller och samma lösningar pressas fram i länder med vitt skilda erfarenheter, traditioner och förutsättningar. Jordbruk, energipolitik, migration och lagstiftning ska underordnas ett system som i första hand förefaller fungera för byråkratiska institutioner, multinationella företag och människor vars liv redan är långt avskurna från vanliga européers vardag.
Konsekvenserna har blivit tydliga.
Svenska bönder tvingas lägga ned samtidigt som livsmedel importeras från andra sidan världen. Historiska stadskärnor fylls av samma internationella kedjor och samma ansiktslösa konsumtionsmiljöer som återfinns i varje västerländsk storstad. Politiker talar gärna om EU, ibland om Europa, men betydligt mer sällan om européerna själva.
Den tredje positionens Europa
Den tredje position som växte fram efter andra världskriget ville inte se Europa reducerat till en bricka mellan Sovjetunionen och Förenta staterna. Man betraktade Europa som en civilisation snarare än som en administrativ konstruktion. Skillnaden är avgörande.
En civilisation växer fram organiskt genom historia, kultur, språk, religion, sedvänjor och gemensamma erfarenheter. Den bärs upp av levande folk — av människor som känner samhörighet med sitt land, sin historia och sitt kulturella sammanhang.
Utan nationerna finns inget Europa.
Sverige är inte utbytbart mot Italien. Polen är inte Nederländerna. Europas folk har vuxit fram under olika historiska villkor och därigenom format olika mentaliteter, traditioner och samhällen. Just därför har Europa blivit vad det är.
Variationerna inom den europeiska civilisationen skapade konkurrens, skaparkraft och starka lokala identiteter. Detta märks i arkitekturen, i litteraturen, i musiken, i maten och i människors sätt att leva sina liv.
Den som föreställer sig att europeisk gemenskap kräver att nationerna upplöses har därför missförstått Europas historia på djupet.
Den tredje positionens tänkare såg istället Europas nationer som delar av en större civilisatorisk helhet. Den svenske bonden, den franske officeren och den grekiske fiskaren levde olika liv, men tillhörde ändå samma historiska familj. Samma övergripande kulturella värld.
Det perspektivet är idag nästan helt frånvarande.
Antingen reduceras människor till konsumenter i en global ekonomi, eller också fastnar nationalismen i ett småstatligt tunnelseende där Europa betraktas som någonting ointressant eller till och med hotfullt. Båda vägarna leder fel.
Ett isolerat Sverige med försvagad industri, låg födelsetakt, kulturell splittring och växande otrygghet kommer inte kunna hävda sig i en värld där stormakter tänker i kontinenter och generationer.
Samtidigt hjälper inget europeiskt samarbete om de europeiska folken upphör att existera som folk. Där går den verkliga skiljelinjen.
Europa behöver starka nationer med historiskt självmedvetande, kulturellt självförtroende och vilja att försvara sina egna intressen. Allt annat blir snabbt rotlöst. Och rotlösa samhällen försvarar ingenting särskilt länge.



Laddar kommentarer…