Varför älskar kultureliten sina egna svek?

Det mest avslöjande i David Lagercrantz berättelse om sin far är inte att Olof Lagercrantz var otrogen. Det är att ingen blir förvånad. Det är att varje bildad svensk som läser reportaget redan visste. Det är att det land som i ett kvartssekel lät denne man sitta som domare över svensk litteratur, svensk smak och svenskt samvete; det landet visste, och det landet brydde sig inte.

Inte så länge prosan var tillräckligt välformulerad.

Skandalen ligger i det offentliga valet, inte i det privata sveket. Och det valet gjordes aldrig av folket. Det gjordes av en sluten klass som valde sina egna. Gång på gång, generation efter generation, lyfte vårt kulturetablissemang fram de mest självupptagna, de mest rastlösa, de mest ansvarslösa och gav dem mikrofonen, katedern, stolen i Svenska Akademien, chefredaktörsstolen på DN, nobelröstsedeln. De kallade dem fria. De menade: utan skyldigheter mot någon.

En parad av storheter

Olof Lagercrantz satt på DN i ett kvartssekel, först som kulturchef och sedan som chefredaktör, och förvandlade tidningens kultursida till den viktigaste smakinstansen i landet. Under tiden, får vi nu veta, levde han ett privatliv som hans egen familj i efterhand beskriver som en lögn. Hustrun Martina — den som läste manusen, skötte hemmet, bar vänskaperna, höll barnen samlade, byggde själva rummet kring geniet — fick till sist upptäcka att rummet var byggt på bedrägeri. Hennes liv var en kuliss i hans drama.

Jan Myrdal, son till Alva och Gunnar, skrev sin berömda bok "Barndom" som ett ursinnigt vittnesmål om hur kallt och själviskt föräldrarna hade behandlat honom. Sedan upprepade han, med nästan systematisk precision, exakt samma mönster mot sina egna barn. Parallellt turnerade han Sverige som landets främste moralist. Han försvarade Maos Kina medan Kina svalt ihjäl miljoner. Han försvarade Pol Pots Kambodja så långt försvaret höll. Han krävde av omgivningen en hederlighet han aldrig själv behövde leverera. När han dog talades det om en "egensinnig intellektuell jätte". Översatt till vanligt språk: en man som kunde skriva och ingenting annat.

Ingmar Bergman fick nio barn med sex kvinnor och kunde knappt namnge dem. Flera av barnen har efteråt skrivit ner hur det var: frånvaron, tystnaden, den rangordnade tillgången till fadern beroende på hur intressant man för tillfället var för hans verk. Världen kallade det "Bergmansk ensamhet" och lade till fotnoten: geni. Samma värld skulle ha kallat en rörmokare med nio barn och sex mödrar en skandal.

Lars Norén efterlämnade en dagbok på flera tusen sidor, skriven med den äregirigaste pennan i landet, där varje medmänniska krympte till dekor i hans egen psykiska scenografi. Jan Guillou, dömd för spioneri 1973, livslång apologet för regimer som åt sina egna barn, är i dag en av landets rikaste författare och bjuds varje höst in till Bokmässan som vore han en sorts nationell farbror. Hans medbrottsling i IB-affären, Peter Bratt, fick leva länge nog att själv omvärderas till hjälte i samma kulturkrets som aldrig riktigt förlät Vilhelm Moberg hans förkärlek för det svenska.

Men den mest klargörande episoden är den senaste.

Akademien som bordell

Hösten 2017 briserade skandalen kring den så kallade kulturprofilen: Jean-Claude Arnault, kulturell salongsvärd i Stockholm, gift med Svenska Akademiens ledamot Katarina Frostenson, och i många år finansierad med medel från just Svenska Akademien. Arton kvinnor trädde fram i Dagens Nyheter. Arnault dömdes sedermera för våldtäkt. Akademien, Sveriges förment högsta bildningsinstitution, hade i decennier behandlat denne man som en av sina egna. Nobelpristagare hade suttit vid hans bord. Ledamöter hade skickat honom konfidentiella namn. Hans hustru hade suttit med vid omröstningarna om världens främsta författare.

När det brast var det den ständige sekreteraren Horace Engdahl — kanske den renaste destillationen av kulturmannen som typ — som först och högljuddast kastade sig in för att försvara honom. Engdahl kallade den uppslående kritiken för en hysteri, sågade metoo-rörelsen som folkdomstol, skrev hånfulla kolumner om de kvinnor som bröt sin tystnad. Han ställde sig, artikulerat och bildat, mitt i vägen för anständigheten och försökte göra den pinsam.

Metoo-rörelsen hade sina brister, minst sagt. Men Arnault-fallet var ingen gråzon. Där stod en sluten klass och skyddade en dömd våldtäktsman mot arton kvinnors samlade vittnesmål. De hade aldrig gjort det om de inte under decennier hade vant sig vid att kulturmän skulle kunna bete sig som svin och inte bara komma undan med det, utan firas för det. 

Det var inte marginalen som försvarade Arnault. Det var centrum. Det var salongen. Det var de som i fyra decennier hade bestämt vem i världen som skulle få Nobelpriset i litteratur.

Kulturmannen som sociologisk art

Kulturmannen är inte samma sak som en manlig kulturarbetare. Han är en specifik sociologisk typ, nästan ett yrke. Han känner igen sig själv i Baudelaire, Strindberg och Rimbaud och bor i en trea på Söder. Han har åsikter om allt och ansvar för ingenting. Hans otrohet är aldrig banal, den är "existentiell". Hans alkoholism är inte ett problem, den är "material". Hans frånvaro från barnens liv är inte en brist, den är "nödvändig ensamhet". När han sviker en kvinna är det för att han äntligen såg sanningen. När han sviker en vän är det för att han vägrar vara falsk. När han sviker sitt land är det för att nationen ändå var en illusion. Varje svek omvandlas i hans prosa till en djupare form av lojalitet mot den enda gud han på allvar tror på: sig själv.

Och svenska folket betalade honom för detta. Genom Kulturrådet. Genom arbetsstipendier. Genom offentligfinansierade förlag, scener, residens och lärostolar. Genom inköp till varenda kommunbibliotek. Genom programanslag till SVT och SR. En sluten klass betald av det folk den föraktade.

Ty det är mönstret. Kulturmannen är inte i första hand en rebell mot det borgerliga. Han är en parasit på det svenska. Han behöver den trogna hustrun, den stabila läraren, den pålitliga grannen, den skötsamme arbetaren. Det är deras ordning han lever av, deras arbete hans frihet vilar på, deras barn som ska läsa hans böcker i skolan. Hans uppror är alltid uppror mot sin egen värd. Han biter handen som föder honom och skriver sedan en subtil essä om smaken av blod.

Sextioåtta som självhelgelse

Det ideologiska ursprunget är välkänt men sällan namngivet. Det är sextioåtta, det årtal som för all framtid ska få tjänstgöra som självhelgelse för en hel generation svenska akademiker, journalister, förläggare, teaterchefer och kulturadministratörer som en gång i ungdomen bytte kristendomen mot Mao, trofastheten mot "fritt flöde", plikten mot "autenticitet". De avskaffade aldrig auktoriteten. De monopoliserade den. De bytte ut de gamla dygderna mot nya privilegier åt sig själva.

Och de importerade inte bara en ny smakskola. De importerade ett aktivt förakt för det egna folket. Från Göran Palms "En orättvis betraktelse" (1966) till dagens ledarsidor löper en obruten linje: Sverige är problemet, världen är lösningen, svensken är en neurotisk figur som ska fostras ur sin egen historia, sitt eget språk och sitt eget sammanhang. Det började som tredje världen-solidaritet och slutade som ett permanent självskadebeteende inbyggt i det offentliga samtalet. Att skämmas över Sverige blev en bildningsmarkör. Att älska det blev en pinsamhet.

Deras revolution levererade ett nytt vokabulär. Trohet omdöptes till trångsynthet. Kyskhet till repression. Faderskap till patriarkat. Moderskap till ofrihet. Hembygd till provinsialism. Plikt till servilitet. Nationen till neuros. Det stabila folklivet i Småland, Västerbotten eller Bohuslän till något man skulle skämmas över och fly ifrån. Och som ersättning upphöjdes motsatsen: rotlösheten som mod, otroheten som känslighet, skilsmässan som befrielse, självupptagenheten som integritet, ansvarslösheten som konstnärlig frihet.

Kulturmannen var frukten, men också verktyget. Han är figuren genom vilken revolutionen håller sig själv vid liv — inte längre som politisk rörelse, utan som smakdomstol, statusordning och social bruksanvisning. Han står där, från Sara Lidmans dagar till Horace Engdahls, och viskar till varje ny årskull på Södra latin att vanligt liv är misstänkt och att det enda som räknas är att uttrycka sig.

Det verkligt farliga

För kulturmannens klass är inte utsvävningen det farliga. Det farliga är normaliteten. Den trogne fadern. Den värdiga modern. Den lågmält arbetande människan. Byn där ingen skilde sig. Familjen där ingen skrev memoarer. Den tysta anständighet som håller ett folk samman över generationer. Dessa människor hotar inte i kraft av sin styrka utan i kraft av sin blotta existens. De är vittnen. De vittnar tyst om att man kan leva utan kulturmannen. Att hans klass är överflödig. Att litteraturhistorien mycket väl kunde ha klarat sig utan honom.

Därför måste de förlöjligas. Och de har förlöjligats, systematiskt, i sextio år. Den förvirrade provinsfadern i svensk film. Den fjollige predikanten. Den småfåniga villaägaren med sin trädgårdsslang. Den lågmält trogne verkmästaren som dottern skäms över vid middagsbjudningen i innerstan. Den ensamstående lantbrukarmoster som aldrig fick "leva". Hela den svenska folkhemsmänniskan har i kulturelitens tappning förvandlats till en sorts skämtfigur — inte för att hon egentligen var löjlig, utan för att hon var ett levande argument mot deras självbild.

Det omvända gäller också. Så fort en svensk konstnär på allvar tar den vanliga människans parti, som Astrid Lindgren mot socialdemokratin i pomperipossa-debatten, Vilhelm Moberg mot rättsetablissemanget, Fredrik Lindström i sina varmhjärtade program om svenskan, behandlas de som tolererade undantag. De släpps in men aldrig till salongens innersta rum. De passar inte in vid middagsbordet hos Frostenson och Arnault.

Modigt är något annat

Ett samhälle formas inte bara av lagar och budgetar. Det formas av vilka människor som görs eftersträvansvärda. Vem barnen får höra kallas inspirerande. Vem svenskläraren sätter på läslistan. Vems porträtt som hänger i museet. Vems bok som recenseras på DN Kultur och vems som lämnas i glömska. Matar man ett land i sextio år med bilden att kulturmannen är den högsta typen av människa, får man till slut en ny typ av människa. Sverige lever mitt i det resultatet.

Räkningen finns i statistiken. I sönderslagna familjer. I barn som växer upp utan far. I en befolkning som inte längre reproducerar sig själv. I ett försvar som monterats ned parallellt med att kulturen lärde en hel generation att skratta åt den som ville försvara. Ett samhälle behöver goda förebilder. Om den hårt arbetande och trogne mannen och den lojala, barnprioriterande kvinnan hade fått stå som föredömen — inte som de enda tänkbara livsvalen, men som hedrade bland flera — hade Sverige sett radikalt annorlunda ut i dag. I stället fick vi kulturmannen som manligt föredöme och hans förbittrade kvinnliga pendang som kvinnligt. Och vi fick det land som följer av sådana förebilder.

Den vanliga invändningen är att stor konst ofta gjorts av trasiga människor. Det stämmer, men det är en avledningsmanöver. Moraliskt bristfälliga människor kan skriva bra böcker; det är inte frågan. Frågan är varför ett helt etablissemang så gärna gör deras brister till merit, deras svek till mystik, deras grymhet till djup, och samtidigt så systematiskt förlöjligar den hederliga människa som gör sitt jobb, älskar sina barn, står kvar vid sin hustru och aldrig blir föremål för ett enda reportage.

Vår kulturelit misstror det sunda. Den känner sig dömd av det. Den kan inte se en trogen man utan att hans trohet påminner den om dess eget svek. Den kan inte se en värdig kvinna utan att känna sig genomskådad. Det är lättare att förklara henne föråldrad. Det är lättare att göra honom till en skämtfigur på bästa sändningstid.

DN:s Lagercrantz-reportage är därför, trots sin mjuka ton, inte vad det utger sig för att vara. Det är inget familjeporträtt. Det är ett klassporträtt. Ett skikt av svenskar som under ett halvt sekel satte tonen i offentligheten samtidigt som de privat levde på ett sätt de aldrig skulle ha accepterat av sina underordnade. Geniet tilläts vara gränslöst. Hustrun förväntades förstå. Barnen förväntades anpassa sig. Omgivningen förväntades beundra. Och när allt kommer fram långt efteråt, när dottern skriver sin bok, när sonen bryter tystnaden, när kvinnorna träder fram, då kallas det fortfarande modigt. Då talas det fortfarande om hans smärta. Då är det fortfarande hans verk som ska recenseras.

Nej. Modigt är något annat.

Modigt är att stå kvar. Att vara trogen när ingen applåderar. Att bygga familj i en tid som hånar familjen. Att bära ansvar utan att göra sin egen smärta till konstnärligt kapital. Att som man vara pålitlig när otroheten är statusmarkör. Att som kvinna vägra förvandlas till kuliss i en stor mans självdrama. Att som förälder leva så att ens barn aldrig ska behöva skriva en bok om ens svek, för att det inte finns något att skriva om.

Det är den mest revolutionära livshållningen i dagens Sverige. Den som inget pris belönar. Den som ingen Akademi väljer in. Den som ingen förläggare ger förskott. Den som bara håller ett samhälle vid liv medan kulturmannen skriver memoarer om sin tomhet.

Sverige behöver inte fler kultiverade förrädare. Vi har fått mer än vår ranson i sextio år. Sverige behöver förebilder som går att lita på: män som väljer sin hustru om och om igen, kvinnor som inte byter hem som man byter tröja, föräldrar mer intresserade av sina barn än av sin egen inre resa, lärare som säger att det finns rätt och fel, präster som inte skäms över trosbekännelsen, soldater som vet vad de är beredda att försvara, bönder och hantverkare vars arbete håller landet vid liv, författare som älskar sitt folk mer än de älskar sitt eget självporträtt.

Det är kanske den mest förbjudna tanken i hela vår offentliga kultur. Den som får en kulturchef att rycka till. Den som får panelen i P1 Kultur att skratta besvärat. Den som får Horace Engdahl att höja ögonbrynet över ett glas vitt.

Att det, trots allt de sagt oss i sextio år, faktiskt är bättre att vara hederlig än intressant.