Påsken firar jag ensam i min stuga. Det mesta är redan förberett. Maten finns där, det praktiska är undanröjt, och det gör något med dagarna. Det öppnar upp ett utrymme som annars sällan finns. Att vara kvar. Tänka. Finnas.
Jag tänker ibland på hur långt judarna drivit sabbatsbudet. Hur noggrant det regleras, och hur snabbt det samtidigt uppstod sätt att ta sig runt det. Små lösningar, små konstruktioner, där man kunde följa regeln och ändå slippa dess tyngd. De försöker ”lura Gud”. Det visar på en materialistisk grundbult. En vilja att hålla fast vid formen, men inte kännas vid innehållet. Något som drar mot det konkreta, det hanterbara, det som går att ordna.



Laddar kommentarer…