Välsignade Valborg

Jag stod så klart lite för nära. Värmen slog mot ansiktet och någon tog tag i jackan, drog en bakåt. Riset var fuktigt och elden tog sig långsamt. Röken låg kvar över marken, kröp in i kläderna. Marken var kall genom skorna. Någon vuxen gick runt med allvarsam min, stack ner en pinne i högen och sa att man måste se igenom först. Igelkottar kan ligga där. Fåglar också. Man tänder inte utan att veta vad man bränner.

"Backa undan nu" ekade det runt brasan medan elden tog sig.

Det där stannar kvar. Som en vana. man bär med sig. Man lär sig att det finns ett moment före handlingen. Att någon måste ta ansvar. Om ingen gör det blir det fel.

Som barn var det bara en härlig stund. Spännande. Mer än så förstod vi det inte som. Framförallt vi som växte upp i städerna och brasan tändes på fotbollsplanen. Man var uppe sent, det fanns korv med bröd. Familjen var tillsammans. Och elden. Som sagt. Den förtrollade.

När man senare förstår vad allt handlar om blir minnet ännu mer kärt. Man inser att man var en del av något djupgående. Eldarna tändes när djuren skulle ut på bete. Röken och ljuset gjorde nytta. Rovdjur höll sig undan. Folk såg varandra på avstånd, visste att andra var ute samtidigt. Det handlade om att visa närvaro, dra en gräns som gick att hålla. Om ingen gick ut den kvällen och gjorde sin del ökade risken direkt. Djuren blev mer utsatta, byn stod svagare.

Spåren finns kvar i hur det fortfarande görs, men de ser olika ut beroende på plats. I Dalarna går människor ut med masker och gamla kläder. De gör sig oigenkännliga, rör sig mellan gårdarna, för oväsen runt eldarna. Det där var inte en lek, även om det nog känns som det mer i dag. Förr handlade det om rovdjur – eller oknytt – och sådant man inte ville få nära boskapen. Den som står där och ser det på nära håll märker riktningen. Att man markerar närvaro och driver bort det som inte ska vara där.

I södra Sverige tog samma kväll en annan form. I Skåne, Halland och Blekinge gick ungdomar mellan gårdarna och drog ihop folk. De stannade till, pratade, gick vidare. Fler anslöt. Det skapade rörelse genom bygden, gjorde det svårt att stå utanför. Eldarna blev samlingspunkter i stället för fasta platser man bara gick till. Resultatet blev ändå detsamma. Folk kom ut ur sina hus och visade att de fanns där. Det gör skillnad. En plats där människor rör sig och syns är svårare att angripa.

När man själv blir äldre förändras rollen snabbt. Man går ut samma kväll, men av andra skäl. Elden står där, men uppmärksamheten ligger någon annanstans. Man dricker mer än man borde, rör sig utan att tänka på varför. Det blir högljutt och stökigt, märks dagen efter. Någon har gjort bort sig. Inte sällan man själv. Någon har blivit kvar för länge. Det som en gång hade riktning tappade vi när ingen höll i den. Resultatet blir därefter. Det här är ingen moralisk fråga, mer praktisk. Formen finns kvar, innehållet försvinner. Ett tomrum uppstår, fylls av det som ligger närmast till hands.

Sedan står man där igen, med ett barn bredvid sig. Samma moment upprepas utan att man behöver tänka efter. Man säger att man måste se igenom riset först. Håller tillbaka när någon går för nära. Skillnaden är att man nu vet vad som händer om man slarvar. Elden beter sig likadant varje år. Den tar sig långsamt och sedan snabbt.

Barnet lyssnar halvt, tittar mest på lågorna. Det räcker. Det som behöver föras vidare är inte hela historien eller alla förklaringar, utan handlaget. Att man gör det ordentligt.

Mycket av det som en gång fanns runt den här kvällen har försvunnit. Maskerna används på få platser. Vandringarna mellan gårdarna syns knappt. Livet har blivit enklare och mer avskilt, behovet av gemensamma handlingar har inte minskat, men ändå samlas färre. Samtidigt finns elden kvar. Man tänder vid samma tid. Röken sätter sig i kläderna, stannar kvar.

Det som har överlevt är det som fungerade. Man går ut tillsammans, markerar att något förändras. Djuren släpps ut, marken torkar upp, ljuset stannar längre. Den som deltar märker det i kroppen snarare än i tanken. Den som stannar inne märker också något, men på ett annat sätt. Avståndet till det gemensamma ökar. Kvällen blir bara ännu en kväll.

Elden brinner ner till slut. Glöden ligger kvar och någon petar i den utan att få upp mer låga. Barnet vill gå hem. Någon kastar på en gren som inte gör någon skillnad. Mörkret finns kvar bakom träden. Så är det varje år. Skillnaden ligger i om man står där och håller sin plats eller lämnar det åt någon annan.