Välfärdsstaten byggdes inte av en abstrakt mänsklighet

Susanna Kierkegaard skriver i Aftonbladet om Vox krav på prioridad nacional (nationell prioritet) i Spanien, och påminner om att premiärminister Pedro Sánchez kallat förslaget grundlagsstridigt. Hon har rätt. Förslaget är, så som Vox formulerar det, troligen grundlagsstridigt. Den spanska grundlagens artikel 14, Tribunal Constitucionals praxis sedan 2007 och EU-rättens icke-diskrimineringsdirektiv pekar alla åt samma håll. Vox och Partido Popular vet det, och det är skälet till att avtalstexten i Extremadura inte talar om "spanjorer först" utan om arraigo — verklig, varaktig och kontrollerbar förankring i territoriet. Det är ett juridiskt knep för att smyga in något under konstitutionen, inte för att utmana den.

Men därmed är frågan inte avgjord.

Demokratin stoppas av domstolarna

Spanien är inget specialfall här. Den franska Conseil constitutionnel underkände i januari 2024 stora delar av Macron-regeringens invandrarlag — bland annat krav på vistelsetid för socialförmåner. Domstolen hänvisade till 1946 års preambel (ung. inledning), som garanterar "varje människas" rätt till skäliga existensmedel. Jean-Marie Le Pen drev liknande linjer på nittiotalet i kommuner som Vitrolles och Toulon, och fick samma svar varje gång. Den danska parallellsamhälleslagen från 2018, det så kallade ghettopaketet, ligger nu hos EU-domstolen, som ser ut att underkänna den.

Mönstret är förbluffande regelbundet. Varje gång ett demokratiskt valt organ försöker formalisera tanken att en välfärdsstats förmåner i första hand bör tillkomma dess folk, går de konstitutionella vakthundarna till attack.

Texternas ålder är avgörande

Svaret på hur det kunnat bli så här börjar, som så mycket annat, i historien. Dessa texter, 1946 års franska preambel, 1949 års tyska Grundgesetz och 1978 års spanska grundlag, för att ta några exempel, skrevs i en helt annan tid än vår.

1946 års franska preambel skrevs av en provisorisk regering i ett land som just förlorat 600 000 människor. Befolkningen var överväldigande etniskt fransk. Frankrike hade haft kolonial migration, men kolonierna var fortfarande kolonier, inte hemmaplan. När texten talade om "individen" och "varje människa", visste författarna mycket väl vilka det var fråga om.

1978 års spanska grundlag skrevs efter Francos död, i en fas av nationell försoning. Den utländska befolkningen i Spanien 1978 var statistiskt obetydlig, klart under en procent. Begreppet los españoles i artikel 14 ställde inga tolkningsfrågor, eftersom det inte fanns någon meningsfull skiljelinje mellan spanjorer och de få utlänningar på spanskt territorium som hade anspråk på spanska förmåner. Det fanns några tusen pensionerade britter på Costa del Sol och en handfull arbetare från Marocko.

1949 års tyska Grundgesetz har sin egen historia men samma villkor: skriven i ett land där etnokulturell kontinuitet uppfattades som självklar. Sverige saknar en formell grundlag av samma karaktär, men 1974 års regeringsform skrevs i samma anda; ett folk som identifierade sig självt som ett folk, sammanvuxet över sekler.

Detta är inte historiska kuriosa utan en nödvändig del av tolkningen. Att tolka en juridisk text kräver förståelse för den verklighet dess ord avsåg. Och den verklighet dessa texter avsåg — det folk, det demos som författarna förutsatte att de talade om — är i många av dessa länder idag bara ett av flera samexisterande folk inom samma gränser.

Den välfärdsstat som faktiskt byggdes

Man behöver ha klart för sig att de europeiska välfärdsstaterna inte byggdes av någon abstrakt mänsklighet, utan av europeiska folk med tydliga gemensamma rötter bakåt och en i stora delar gemensam identitet.

Folkhemmet, det begrepp som Teodor Holmberg myntade redan 1909 och som Per Albin Hansson senare populariserade, växte fram från trettiotalet till sjuttiotalet i ett Sverige vars utländska befolkning aldrig översteg några få procent. Den befolkningen arbetade, betalade skatt och planerade för sina barn och barnbarn. När en arbetare i Linköping eller Sundsvall accepterade att en del av lönen skulle gå till en pensionärs hemtjänst, var den pensionären sannolikt avlägsen släkting, alltid landsman, talande samma språk och bärare av samma minne. Det tysta förtroende som omfördelning förutsätter — att jag idag betalar för dig, eftersom du och din far har betalat eller kommer att betala för mig och mitt — vilade på en delad identitet som ingen behövde nämna.

Den ekonomiska forskningen om varför USA aldrig byggt en europeisk välfärdsstat — Alesinas och Glaesers Fighting Poverty in the US and Europe är standardreferensverket — pekar konsekvent på etnisk fragmentering som den enskilt viktigaste förklaringen. Robert Putnam fann samma sak i sin forskning på 2000-talet och dröjde i flera år innan han kunde förmå sig att publicera den. Människor delar med sig till sina egna i en omfattning de inte gör med främlingar. Det är ett välbelagt mönster i samhällsforskningen.

Sedan sjuttiotalet har befolkningen som dessa välfärdsstater byggdes av och för förändrats grundläggande. Idag är cirka 20 procent av Sveriges invånare födda utomlands, och en betydande del av de svenskfödda har minst en utlandsfödd förälder. Spaniens motsvarande siffra passerade tio miljoner i januari 2026, för första gången i landets historia. Den franska siffran är ungefär densamma. Det folk som de gamla välfärdsstaterna baserades på, och som deras grundlagar förutsatte, finns inte längre i den form det fanns 1946, 1949 eller 1978.

Denna etniska omvandling har inte beslutats genom någon enskild folkomröstning. Den har skett gradvis, genom hundratusentals enskilda beslut — en familjeåterförening här, en asylprövning där — var och en fattad av en administration eller en domstol med hänvisning till de juridiska normer som skrivits i en annan tid. Resultatet är att den folkliga sammansättningen har förändrats radikalt utan att grundlagar anpassats efter den nya verkligheten.

Klassen som vinner på det

För det skikt som bemannar universitet, departement, domstolar och redaktioner — vad Burnham kallade managerklassen — är detta utmärkt. Klassens världsbild är universalistisk och postnationell, och konstitutionen i sin nuvarande tolkning ger juridisk legitimitet åt en politik som blir allt mindre populär bland väljarna. Den fungerar som en spärr mot folklig vilja på just de områden där den faktiskt skulle kunna ändra något.

När Sánchez säger att Vox förslag är grundlagsstridigt, gör han egentligen två påståenden. Det första är att förslaget förmodligen kommer att falla i Tribunal Constitucional, vilket är empiriskt rimligt. Det andra är att frågan därmed är avgjord, att det inte finns någon legitim demokratisk debatt att föra om saken, eftersom debatten redan är konstitutionellt avskuren. Den som godtar det andra påståendet har redan förlorat. Han har erkänt att den kvarvarande politiska sfären är den begränsade ytan där den härskande klassens grundläggande premisser inte ifrågasätts.

Sánchez har rätt — och det är problemet

Aftonbladets ledare har rätt i sak. Vox förslag är troligen grundlagsstridigt. Pedro Sánchez vet vad han talar om.

Men just det är problemet. Den konstitutionella ordningen försvarar idag en abstrakt likhet mellan alla på territoriet, mot ett folk som inte längre känner igen sin egen välfärdsstat. Det gemensamma som spanjorerna byggt upp över generationer fördelas nu efter principer anpassade för en helt annan verklighet. När Sánchez åberopar grundlagen mot Vox, åberopar han ett dokument från 1978 mot en befolkning som 2026 är en annan än den som dokumentet skrevs för.

Att konstatera detta är så klart inte samma sak som att vilja avskaffa rättsstaten, vilket vore den klassiska invändningen från den härskande klassen. Konstitutioner är värdefulla. De kodifierar generationers lärdomar om maktens missbruk. Att riva upp dem av otålighet är att kasta bort just det skydd mot godtycke som folkets långsiktiga intresse kräver.

Att konstatera detta är istället att vägra acceptera att en bestämd tolkning av en bestämd text från en bestämd tid skulle ha vetorätt över ett folks rätt att bestämma vem dess gemenskap är till för. Det är att se grundlagen för vad den är: ett politiskt dokument från en bestämd tid, skrivet av människor som hade en konkret befolkning för sina ögon, idag tolkat av en klass vars intressen formar tolkningen.

Det är en gammal radikal hållning. Man kallar den folksuveränitet.