Gabriele Adinolfi kommenterar valet i Ungern. Han menar att det som nu utspelar sig inte i första hand handlar om två kandidater, utan om något större. Om hur stormakter agerar när deras gemensamma intressen berörs. Samtidigt är han tydlig med att det rör sig om ”en strid mellan två kandidater … i en kamp mellan patriotiska högerkrafter” – alltså att både Viktor Orbán och Péter Magyar i grunden tillhör samma sociokulturella och ideologisk fält, även om de drar åt olika håll i utrikespolitiken.
I detta sammanhang pekar han på hur USA, Ryssland och Israel – trots motsättningar i andra sammanhang – uppträder påfallande samstämmigt när det gäller att positionera sig kring Ungern och Viktor Orbán.
Han skriver: ”Det som dock måste betonas är hur, till Orbáns försvar, först Putin och hela Kreml trädde in, följt av Trump. Men inte bara det: för att avsluta sin kampanj reste Vance till Ungern, strax efter att Netanyahu hade skickat sin egen son för att stödja sin personlige vän – nämligen Orbán.”
Det centrala i hans resonemang är inte vem som vinner valet, utan vad denna samstämmighet avslöjar. Stormakter kan stå mot varandra i retorik och i begränsade konflikter, men de delar ett intresse av att upprätthålla en ordning där inga nya självständiga maktpoler tillåts växa sig starka. I en sådan logik blir Europa, eller enskilda europeiska nationer, något som ska påverkas, balanseras och hållas inom ramar – snarare än tillåtas utvecklas fritt.
◆◆◆
Jag håller i allt väsentligt med. Det finns en naivitet i föreställningen att man kan välja ”rätt” stormakt att luta sig mot. Den tanken återkommer ständigt. Att USA kan vara en motvikt mot Ryssland, att Ryssland kan vara ett skydd för europeiska nationalister eller att andra aktörer kan fungera som garant för nationell självständighet. I praktiken leder det till beroende, inte frihet.
Det betyder inte att alla dessa makter är identiska eller att konflikter saknas. Det betyder att deras intressen ibland överlappar när det gäller att bevara sina egna positioner. När så sker uppstår tillfälliga konvergenser som den Adinolfi pekar på. Den som då tror att någon av dessa aktörer i grunden verkar för Europas bästa riskerar att läsa situationen fel.
◆◆◆
Utifrån det blir också det ungerska valet mer problematiskt än det först kan framstå. Oavsett utgång finns det skäl till försiktighet. Båda kandidaterna rör sig inom samma värderingsmässiga ram, men representerar olika sätt att förhålla sig till yttre maktcentra. En linje kan innebära en större öppenhet mot östliga aktörer, med de beroenden det medför. En annan kan innebära en fortsatt anpassning till ett EU som i sin nuvarande form begränsar medlemsstaternas handlingsutrymme.
Det är här Adinolfis poäng landar. Så länge europeiska nationer söker sin trygghet utanför sig själva kommer de att förbli spelpjäser i andras strategier. Den verkliga frågan är därför inte vem som vinner ett enskilt val, utan om Europa som helhet förmår formulera och försvara egna intressen.
Att hoppas på konflikt mellan stormakter som en väg till egen frihet är en farlig genväg. Den leder bort från det ansvar som i stället måste tas: att bygga styrka, sammanhållning och självständighet på egen grund.
