Att politiker under lång tid – decennier – har använt det ”allmänna” som integrationsverktyg står klart. Och det har gjorts med en iskall okänslighet som borde ha fått Svensson att dra upp näven ur byxfickorna.
Alltifrån att placera krigsskadade ”ensamkommande flyktingbarn” med oklar ålder tillsammans med 12–13-åringar i skolan, till att låta helt nyanlända, burkaförklädda, projektanställas inom barnomsorgen. Konsekvenserna för försökskaninerna har varit ointressanta för arkitekterna bakom politiken. Och när det inte drabbat enskilda individer har klanlojala personer anställts inom välfärdsmyndigheter, eller etnoaktivister tagit plats på Migrationsverket.
Äldrevården – ännu ett haveri
Det senaste i en lång rad haverier är äldrevården. Det är hårresande.
Äldre som våldtagits. Gärningsmän som kommit undan och kunnat begå nya brott. En tydlig ökning av våld, förnedring, stölder och bedrägerier riktade mot pensionärer – människor som får hjälp i sina hem eller bor på äldreboenden.
Till sist blev det så illa att inte ens gammelmedia kunde ignorera det. Och ett vet vi: när de väl tar upp något, då är det riktigt illa.
Förslagen som kommer för sent
Nu har Sverigedemokraterna hållit pressträff. De vill tillsätta en haverikommission för att komma till rätta med situationen. Därtill vill de skärpa straffen så att livstids fängelse finns med på straffskalan.
Den första tanke varje svensk borde få när de tar del av detta är självklar: varför är det inte redan så?
Varför har kontroller inte genomförts?
Varför kommer tjänstemän undan?
Varför har ansvariga på alla nivåer inte brytt sig?
Ett moraliskt underbetyg
Hur ett samhälle behandlar sina svagaste medlemmar säger allt om det samhället – och om den moral dess medborgare bär på.
Svenskens betyg är uselt.
För i grunden är det svensken själv som tillåter politiker att se på barn och gamla som något man kan offra för ett överordnat integrationsprojekt.
Vad spelar egentligen en 90-årig kvinna, som våldtas upprepade gånger, för roll i det perspektivet?
Politiken och passiviteten
Nu gör SD vad de kan inom ramen för den politiska verklighet de verkar i. Ingen annan har brytt sig – utöver pliktskyldiga ”det är hemskt, så ska det inte vara”-uttalanden.
De politiska kvarnarna maler långsamt. De juridiska likaså. Så ser det ut.
Det som saknas är något annat: en verklig folklig vrede. Inte bara ilska på sociala medier. Det som saknas är ett faktiskt ansvarsutkrävande av beslutsfattare.
Näven i fickan
Det enda som krävs för att allt ska fortsätta som vanligt – inom äldrevården och andra institutioner – är att människor fortsätter knyta näven i byxfickan.
Om och om igen har vi sett hur politiker kan agera kraftfullt när de vill. Pandemin är det tydligaste exemplet. Självklart går det att ta till krafttag även mot det som sker i kölvattnet av det havererade mångkulturella projektet.
Men det gör man inte. Inte ens inom Tidösamarbetet.
Anledningen är löjligt enkel. För många av de inblandade anser fortfarande att en eller annan våldtagen gamling är ett pris värt att betala. Och eftersom folket inte kräver att de gör något åt det.
Självbedrägeriet
”Hade det varit min mamma som drabbats … då hade jag minsann …”, lägg in valfri heroisk gärning. Det är den vanligaste kommentaren bland många när ämnet lyfts i samtal. Och det är den yttersta formen av självbedrägeri.
För sanningen är en annan. Om man inte ens förmår engagera sig, höja rösten eller protestera när ens egna landsmän drabbas – utan i stället tittar bort och går vidare – då finns inte heller det som krävs för att reagera när det drabbar ens egna nära.
En försvagad instinkt
Hela idén med ett samhälle är att vi reagerar när andra råkar illa ut. Att vi agerar i tid – innan det blir värre, innan det når oss själva.
Den instinkten verkar ha försvagats något kopiöst.
Det är skamligt.
Men än värre är att det dröjde till den 20 april 2026 innan något parti ens kom på tanken att kräva krafttag mot övergrepp på landets äldre.
Det säger allt.
