SvD i panik när männen "blivit höger"

Han inleder med att slå fast att män blivit höger. Sedan fyller han begreppet med allt från MAGA och influencers till våldsamma smågrupper och nätbeteenden. På några stycken har ordet tappat varje fast innehåll. Kvar blir en samling fenomen som råkar vara samtida och störande. Där sker det avgörande skiftet. När allt obehagligt kan kallas höger behöver inget längre förstås. Då räcker det att avfärda. Samtidigt smyger han in sin egen definition i slutet. Den riktiga högern är frihetlig, individualistisk och pluralistisk. Allt annat hamnar utanför. Resultatet blir en cirkel där han först tömmer begreppet och sedan fyller det med sig själv.

Ett sådant grepp får konsekvenser. Diskussionen flyttas bort från innehåll och över till etiketter. Den som vill tala om ansvar, plikt och sammanhållning pressas in i samma kategori som den som jagar klick med provokationer eller bygger identitet på aggression. Skillnader som borde vara avgörande suddas ut. Det blir omöjligt att skilja mellan en tradition som vuxit fram över generationer och en samtida reaktion på en rotlös tillvaro. När allt läggs i samma säck slipper man göra det arbete som krävs för att förstå vad som faktiskt sker. Det är bekvämt. Det är också intellektuellt svagt.

Ynkligheten finns – men den har en annan källa

Han pekar ut feghet, fusk och fejk. Beskrivningen träffar. Titta på hur unga män bygger kropp på piller och poserar som soldater i ett land utan krig (om än en mångkulturell verklighet med som kan vara nog så våldsam och skrämmande). Se hur konflikter spelas upp på nätet i flock, där mod ersätts av anonymitet och där angrepp sker på avstånd. Den som möter våld i vardagen svarar ofta med samma språk. Den som saknar riktning lånar en. Den som saknar sammanhang söker en grupp, vilken som helst.

Frågan är vad det kommer ur. Här stannar Svensson. Han nöjer sig med att döma. Han undersöker inte varför dessa uttryck uppstår, trots att mönstret är tydligt. När gemenskaper löses upp och ansvar flyttas från människa till system, lämnas individen ensam med krav hon inte kan bära. Resultatet blir inte självständighet utan tomhet. I den tomheten växer både poserandet och aggressiviteten fram. Det är inte en höger som brutit samman. Det är en ordning som lämnat människor utan fäste.

Ett samhälle som inte längre ger form åt livet tvingar fram ersättningar. Identiteter plockas ihop av det som finns till hands och kroppen blir ett projekt. Konflikten blir spel. Tillhörigheten blir något man tar, inte något man växer in i. Där uppstår också den märkliga blandningen av självömkan och överdriven självsäkerhet som präglar mycket av den manlighet Svensson beskriver. Den är inte rotad i något bestående. Den svajar mellan tomhet och överkompensation. Det är den liberala manligheten han beskriver.

Den ordning som skapar det den fördömer

Inget av det han pekar på uppstår i ett vakuum. Samma mönster syns där livet styckas upp i funktioner och relationer blir utbytbara. Arbetet reduceras till uppgift. Skolan levererar resultat men formar inga människor. Familjen försvagas och ersätts av tillfälliga arrangemang. Den som växer upp i detta lär sig att allt är valbart och inget är förpliktande. När kraven ändå finns kvar, utan ramar som bär dem, pressas de ner i individen. Det är där sprickan öppnar sig.

Friheten blir tung i en sådan miljö. Den saknar riktning och stöd. Den som inte orkar bära den söker genvägar. Kroppen kan och ska optimeras. Status kan spelas fram. Konflikter förenklas till vi och dom. Allt detta passar in i en logik där människan står ensam och ska skapa sig själv från grunden. Resultatet blir inte självständighet. Det blir imitationer, poser och korta kickar.

Det är här Svenssons resonemang brister. Han pekar på symptomen men skyddar orsaken. Den världsbild han vill rädda – där individen sätts i centrum och gemenskapen görs sekundär – producerar just den typ av män han föraktar. När sammanhang och ansvar försvinner uppstår inte fria och starka individer. Det uppstår människor som famlar efter form och mening i en tillvaro som inte längre ger dem.

Vad höger faktiskt har varit

Den tradition som byggde svensk höger såg annorlunda ut. Alltså innan liberalismen slog sin klor i den och borgerligheten enögt stirrade på ekonomiska frågor. Den gryende folkliga högern tog sin utgångspunkt i människans formbarhet, men också i hennes begränsningar. Karaktär skulle odlas. Plikt var inte ett hinder utan en förutsättning för ett fungerande liv. Hemmet, skolan och historien höll ihop något som inte kunde ersättas av regler och system. Där fanns en uppfattning om rang, inte som privilegium utan som ansvar. Den som stod högre bar mer.

Samhället sågs inte som ett projekt som kunde ritas om efter teorier. Det växte fram genom erfarenhet, över generationer. Institutioner hade en funktion därför att de bar minne och prövning. Att bryta upp dem krävde mer än en idé. Det krävde en förståelse för vad som då går förlorat. Politiken rörde helheten, inte bara ekonomin. Staten var inte en maskin som skulle administrera motstridiga intressen, utan en form för ett folk som hölls samman av språk, kultur och ömsesidiga förpliktelser.

I ett sådant tänkande finns inget utrymme för den typ av poserande manlighet som Svensson beskriver. Den sortens liv kräver disciplin och inre riktning. Den kräver att man står kvar när det är svårt, tar ansvar när det kostar och håller ihop det som anförtrotts en. Det är en annan standard. Den kan kritiseras. Den kan förkastas. Men den kan inte förväxlas med samtidens rastlösa uttryck utan att hela begreppet förlorar sitt innehåll.

När den traditionen försvagades lämnades ett tomrum. Högern kom att tala mer om skatter och marknader än om människa och samhälle. Den förlorade sitt språk för det som formar liv. I det tomrummet växer nya uttryck fram. De är inte en fortsättning. De är ersättningar. Det är liberalism.

En enkel slutsats som undviks

Svensson vill få det till att problemet är att män blivit höger på fel sätt. Därmed slipper han ta i det som faktiskt skett. Sammanhang har lösts upp. Krav finns kvar. Människor lämnas ensamma med ansvar de inte har verktyg att bära. Det syns i hur relationer fungerar och i hur arbete upplevs och hur unga män talar om sig själva. Många driver runt mellan projekt, kropp, status och tillfälliga gemenskaper. Få hålls fast av något som kräver uthållighet.

Att i det läget peka ut "högern" som förklaring är falskt.

Den som vill tala allvar om manlighet, ansvar och samhälle behöver börja någon annanstans. Inte i etiketter, utan i vad som faktiskt bär ett liv. Där finns frågor som inte kan lösas med fler val eller större frihet i abstrakt mening. De kräver ramar, riktning och en förståelse för att människan formas i sammanhang hon inte själv skapat.

Svensson ser problemet. Han sätter fel namn på det. Det gör analysen ofarlig. Det gör också att inget förändras. Hans väg är mer av samma.

Det som krävs i stället

En annan riktning måste våga ställa krav igen. Inte som slagord, utan i vardagen där människor faktiskt lever. Arbete som bär ansvar och inte bara uppgift. Skola som formar karaktär och inte bara resultat. Hem som håller ihop över tid. Relationer som förpliktar. Män som står kvar när det blåser, tar hand om det som är deras och gör det utan publik. Människorvärdet avgörs av pliktuppfyllelsen, var en tes från Norström.

Sådant går inte att trolla fram med kampanjer eller nya ord. Det växer ur miljöer där ansvar förväntas och följs upp. Där misslyckanden får konsekvenser, men också där ansträngning erkänns. Den som växer upp i en sådan ordning lär sig något helt annat än den som lämnas att bygga sig själv av lösryckta delar. Han lär sig vad som håller och vad som brister.

Detta ligger långt från den bild som Svensson målar upp. Det är också långt från den liberala föreställning där individen ska skapa sitt liv utan fasta ramar. När grunden saknas blir friheten en börda. När ramar finns blir den möjlig att bära. Där uppstår en annan sorts män. Inte högljudda. Inte poserande. Men stabila.

Den diskussionen kräver mer än att peka ut avarter. Den kräver att man lämnar bekväma antaganden och ser vad som faktiskt fungerar. Det är där den folkliga högern börjar.