Palmes lärjungar sålde ut Sverige för den mångkulturella drömmen

I en replik på X till det invandringskritiska kontot Uffebluffe skrev Folkbladets politiske chefredaktör Widar Andersson förra veckan följande:

"Historiskt har S varit bra. De senaste 20 åren slog SD-ångesten till och ställde till det för S och M. Nu är det bättre igen. SD-ångesten har ersatts av SD-insikter kan man väl säga?"

Utsagan innehåller fyra påståenden. Att S historiskt hade en vettig linje. Att partiet övergav den för tjugo år sedan. Att avsteget drevs av rädsla för att verka SD-liknande. Att partiet nu återvänder till den gamla linjen, den här gången med mognad snarare än skälvning. Avsteget beskrivs som ett olycksfall. Korrigeringen beskrivs som en insikt.

Han har en tröttsamt liten del rätt. Luciabeslutet 1989 var ett sällsynt tillfälle då en socialdemokratisk regering officiellt erkände att asylsystemet hade nått sin gräns. Det är inget höger-påhitt. Det fanns en stramare linje.

Men han har fel om nästan allt annat. Han har fel om vilken linje som var partiets norm — Luciabeslutet var inte huvudfåran utan en passus. Han har fel om vad som drev avsteget — det var inte ångest för SD, utan en planerad generationsöverlåtelse i kombination med en strategisk väljarinvestering. Och han har fel om vad återvändandet nu är. Det är inte en insikt. Det är en försenad korrigering, framtvingad av ett valresultat och genomförd av en motvillig generation som i fyra decennier föraktat de människor som hade rätt.

Förklaringen ligger dels i 1975, dels i ett brev som skrevs den 15 juni 1994.

Palmes proposition 1975

Den 14 maj 1975 antog Sveriges riksdag enhälligt proposition 1975:26 om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken. Beslutet bytte ut den implicita assimilationstanken mot tre principer — jämlikhet, valfrihet och samverkan — där valfrihetsmålet var det principiellt omvälvande. Det innebar att invandrare i Sverige genom offentliga medel skulle få möjlighet att själva välja i vilken grad de ville bevara sin ursprungliga kulturella och språkliga identitet. Assimilation upphörde att vara ett mål, även som tyst förväntan. Hemspråksreformen två år senare blev dess första konkreta tillämpning.

Det intellektuella fältet hade röjts redan tidigare, framför allt av den judisk-polske författaren David Schwarz, en Auschwitzöverlevare som från sin DN-artikel den 21 oktober 1964 hade drivit en långsam men strategisk debatt för svensk multikulturalism. På Israels självständighetsdag 1967 hyllade Olof Palme honom från Stockholms judiska centrum som den man som gjort mer än någon annan för Sveriges invandrare och etniska minoriteter.

Den konkreta utredningen genomfördes av Anna-Greta Leijon, Palmes ansvariga statsråd för invandringsfrågor från 1973. Leijon — född 1939, arbetarbakgrund från Bromma — var en pragmatisk socialdemokrat av det slag som kunde röra sig med värdighet i både Palmes krets och LO-leden. Men i 1975 års beslut var hon Palme trogen rakt igenom. Hon bar utredningen, formulerade slutsatserna och såg propositionen antas enhälligt av riksdagen.

Fyrtiosex år efter beslutet gav Leijon en intervju till Expo där hon försvarade propositionen, med alla konsekvenser synliga, tre år innan hon avled:

"Det var en visionär utredning, och jag var stolt över att vi kunde lägga fram den, och jag är fortfarande stolt över det."

Där står förklaringen till varför ingen inom S-reformgenerationens krets någonsin reflekterade över vad som hände efter 1975. De hade inget att ompröva. Det var en visionär utredning. De var stolta 1975 och stolta 2021. Denna oböjlighet var det ideologiska arv som Palmes lärjungar sedan ärvde av sina lärare.

Beslutet 1975 förutsatte en rad saker som under de kommande två decennierna gradvis slutade stämma. Det förutsatte en liten invandring. Det förutsatte en stark välfärdsstat. Det förutsatte hög tillit och en svensk majoritetskultur tillräckligt självsäker för att rymma skillnader utan att splittras. Ingen av dessa förutsättningar höll när situationen förändrades. Men för propositionens upphovskvinna förändrade det ingenting. För henne var 1975 fortfarande 1975, även 2021.

Carlssons passus

Det är därför Luciabeslutet 1989 är så egendomligt i S-historien. Det står där, mitt i tidsaxeln, som en anomali.

Den 13 december 1989 — sankta Lucias dag — fattade Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering beslutet att asyl hädanefter endast skulle beviljas dem som uppfyllde FN:s flyktingkonvention eller hade "särskilt starkt skyddsbehov". Humanitära skäl, krigsvägran och flyktingliknande skäl — allt ströks. Bakgrunden var att 20 000 personer hade sökt asyl bara under andra halvan av 1989, mot 19 000 under hela 1988. Situationen gick inte längre att hantera.

Carlsson var född 1934, av arbetarföräldrar, utbildad ekonom, folkhemssosse in i ryggmärgen. Han hade som ung statssekreterare själv varit med och berett 1975 års invandrarpolitik — men hans politiska instinkter var inte Palmes. Han var en pragmatiker med verkstadsblick. När siffrorna blev ohanterliga slog han näven i bordet.

Luciabeslutet återkallades två år senare av Carl Bildts borgerliga regering. Det fick inget eftermäle inom S. Det togs inte upp på kongresser. Det formaliserades inte till doktrin. Ingen byggde vidare på det. När Leijon intervjuades 2021 nämnde hon det inte. När dagens S-ledning återvänder till en stramare linje refererar den inte till det. Inom partiet är det som om beslutet aldrig hade fattats — och i ideologisk mening har det heller aldrig gjort det.

Luciabeslutet var inte normen. Det var passusen — en pragmatisk olyckshändelse som en äldre generation hann fatta innan en yngre hann ta över ramen. Widar Andersson har rätt i att det existerade. Men han har fel i att det någonsin hade chans att bli huvudfåra.

"Blomman" Blomberg, rasistanklagad i sitt eget parti

I oktober 1994, efter S återtagande av regeringsmakten, tillträdde Carlsson III-regeringen. Leif Blomberg, kallad "Blomman" — metallordförande, värmländsk verkstadsman in i märgen — blev biträdande statsråd med ansvar för integration. Han ansåg öppet att flyktingpolitiken skulle vara för flyktingar och inget annat, och att Sverige i första hand borde hjälpa människor i närområdet.

För detta blev han kallad rasist. Av sina egna partivänner. Kristna socialdemokrater krävde hans avgång. Det var 1995. Tio år innan Widar Anderssons kronologi anser att problemet ens började existera.

Blomberg stod bakom propositionen Sverige, framtiden och mångfalden 1997 — den första svenska integrationspolitik som uttryckligen bröt med mångkulturalismen som statlig doktrin, och som i stället formulerade en linje kring självförsörjning och svenska språket. Den skulle i dag ha kunnat läsas som ett program för Tidöpartierna. Och den skrevs av en metallfackordförande från bruket som det egna partiet parallellt höll på att manövrera ut.

Blombergs marginalisering berodde inte på att partiet saknade strategi. Den berodde på att partiet hade en annan.

Palmes lärjungar

Mona Sahlin föddes 9 mars 1957. Anna Lindh föddes 19 juni samma år. Båda i akademiska medelklasshem i Stockholmstrakten. Sahlin var ordförande för Nacka SSU-klubb redan 1974, sjutton år gammal, året före Palmes invandrarproposition. Lindh hade gått med i SSU vid tolv års ålder 1969, uttryckligen inspirerad av Palmes engagemang mot Vietnamkriget. Hon växte, med en av sina biografers egna ord, upp i "ett klassiskt 68-hem". Hon blev SSU:s första kvinnliga ordförande 1984, vid tjugosju års ålder, och hennes formativa politiska lärdomar var solidaritet med Nicaragua, Vietnam, Sydafrika och Palestina.

När Palmes proposition antogs 1975 hade Sahlin varit aktiv i SSU i knappt ett år och Lindh i sex. De var ännu inte vuxna politiskt. De gick aldrig i arbete i någon verkstadsindustri. De bodde aldrig i ett miljonprogram med utländska grannar. Deras politiska formering skedde inte som en reaktion på 1975 utan inom den ram 1975 hade lagt. Mångkulturalismen var deras startlinje, inte deras destination.

Det var till dessa två, och ett halvdussin andra i samma årskull — Margot Wallström, Leif Pagrotsky, Jens Orback — som S till sist skulle överlämna ideologin efter Carlssons tid till. Tekniskt överlämnades makten till Göran Persson, född 1949, verkligt arbetarbarn från Vingåker, och honom skulle man kanske kunna läsa som en sista brukspragmatiker om man ansträngde sig. Men Persson var statsminister, inte ideolog. Han överlät frågan om invandring och integration åt en krets där Sahlin, Schori, Orback och Wallström satte tonen. Det är i praktiken deras regering vi i dag talar om när vi talar om Perssons invandringspolitik.

Pierre Schori — född 1938, Palmes närmaste internationelle förtrogne, under 1994 till 1999 biträdande utrikesminister med ansvar för migration — var den personliga brobron mellan generationerna. Han fanns där när Palme var där. Han fanns där när Sahlin var där. Och hans syn på mångkulturen var tydlig, som när han 1997 sa:

"Det mångkulturella samhället är framtidens berikande salt.”

och:

”Rasism och främlingsfientlighet skall kriminaliseras och jagas. Det går inte att i en demokrati hitta några ursäkter, t.ex. att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken.”

Utrikesminister under Persson var Laila Freivalds, född i Riga 1942, som även hon var tydlig när hon 1995 slog fast:

”Sverige är på väg att bli ett mångkulturellt samhälle och det ska man i Sverige vara väldigt glad för.”

För denna krets var Luciabeslutet 1989 inte en lärdom. Det var en avvikelse. Det var Carlssons svaghet. Det var ett ögonblick när en annars tillförlitlig pragmatiker hade svikit den linje som Palme hade slagit fast. Det var något att inte tala om och, i förlängningen, att bakvägen rulla tillbaka. Det var också vad som hände.

Men ideologin var bara ena halvan. Vid sidan av den fanns strategin — och strategin handlade om att bygga en ny väljarbas.

Avtalet om den halva miljonen

Den 15 juni 1994 fick Socialdemokraterna ett erbjudande.

I ett brev undertecknat av Sveriges Muslimska Råd (SMR), Sveriges Muslimska Förbund, Förenade Islamiska Föreningar i Sverige, Islamiska Förbundet i Stockholm och en rad anslutna underföreningar förklarade avsändarna följande:

"Vår politiska kommitté har haft bra dialog med andra partier men beslutet var att stödja socialdemokraterna."

Avsändarna påstod sig representera "mer än 75 000 personer med muslimsk bakgrund". De religiösa ledarna hade, stod det i brevet, uppmanat alla deltagare i fredagsbönen att gå till vallokalerna den 18 september och rösta — på S. Brevet finns dokumenterat i fotografisk reproduktion i religionsforskaren Sameh Egyptsons avhandling Global politisk islam? från Lunds universitet 2023, och det har återgetts av Per Gudmundson i Svenska Dagbladet.

S vann valet med god marginal. I oktober 1994 tillträdde Carlsson III-regeringen. Blomman Blomberg blev integrationsstatsråd. Och parallellt fick Broderskapsrörelsen — de kristna socialdemokraterna, senare omdöpta till Socialdemokrater för tro och solidaritet — "ansvaret för att utveckla samarbetet" med SMR. Den formuleringen kommer inte från en kritisk journalist. Den kommer från Broderskapsrörelsens egen tiosidiga kongressrapport från 1999.

På kongressen 1999 slogs det fast att projektet inför valet 1998 hade gått "mycket framgångsrikt" och att det fanns "utrymme för mer långtgående samverkansprojekt mellan socialdemokraterna och Sveriges Muslimska råd och dess politiska gren". Konkreta mål sattes. Till 2002 skulle bland socialdemokratiska förtroendevalda "finnas muslimer på 15 kommunala fullmäktigelistor, 5 landstingslistor och på riksdagslistorna i minst 5 län. SAP skall ha 2 000 muslimska medlemmar och 300 skall ha fått en politisk grundutbildning."

I Broderskapsrörelsens egen tidning (nummer 13/98) formulerades projektets grundlogik i en enda mening:

"Det finns nästan en halv miljon muslimer i Sverige — de skulle tillsammans kunna lyfta vilket parti som helst till oanade höjder."

Meningen är skriven av Broderskapsrörelsen själv, om dess egen strategi, för internt bruk. Det är inte en kritikers tolkning. Det är Broderskapsrörelsen som beskriver hur Broderskapsrörelsen ser på en halv miljon muslimer: som en väljarportfölj, som en hävstång, som en multiplikator i en räkneoperation som i den här artikeln går under namnet räkning.

Navet i samarbetet var Peter Weiderud, Broderskapsrörelsens och senare Tro och solidaritets ordförande. Det var han som med stor energi drev linjen att S skulle ha strategiskt partnerskap med muslimska organisationer vilkas centrala aktörer hade dokumenterade kopplingar till Muslimska brödraskapet — en rörelse som teologiskt och politiskt borde ligga avgrundsdjupt från svensk socialdemokratisk värdegrund, men som hade det enda som S efter 1994 räknade med: röster.

När ordföranden för Sveriges Muslimska Förbund, Mahmoud Aldebe, i ett offentligt brev krävde särlagstiftning för "den muslimska minoriteten i Sverige" enligt sharia, tog integrationsminister Jens Orback offentligt avstånd, och Göran Persson meddelade att partiet endast skulle ha förbindelser med demokratiska organisationer. Men Weiderud tolkade Perssons ord på ett eget sätt: han föredrog dialog framför bojkott, och Broderskapsrörelsen fortsatte sitt samarbete.

Från samma tid finns en annan figur. Nalin Pekgul är kurd, kom till Sverige som flykting från Turkiet, blev riksdagsledamot för S 1994 och var ordförande för Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund 2003–2011. När hon tillträdde kapade hon alla förbindelser med SMR-kretsen. Hon kallade Islamiska förbundet vid rätt namn: en politisk organisation snarare än ett trossamfund, med kopplingar till Muslimska brödraskapet som strävade efter sharia-parallellsamhällen även i Europa.

Pekgul sade det Weiderud vägrade säga. Hon blev belönad med samma behandling som Blomman Blomberg — inte formellt utstött, men stilla bortmanövrerad från inflytande. Hon är i dag inte längre en central röst i partiet.

Tre öden säger mer tillsammans än var för sig. Den svenske metallmannen som sade det uppenbara från verkstadsgolvet kallades rasist av sina egna. Den kurdiska flyktingkvinnan som sade samma sak inifrån invandrargruppen marginaliserades av sina egna. Den man som ägnade sitt liv åt att binda partiet till en organisation vars företrädare öppet krävde sharia-särlagstiftning behöll sin plats, sitt ordförandeskap och belönades med nya, fina uppdrag.

Kulmen kom 2013. Omar Mustafa, ordförande för Islamiska Förbundet i Sverige med väldokumenterade kopplingar till Muslimska brödraskapet, valdes in som suppleant i S partistyrelse. Efter en vecka tvingades han avgå — hans tidigare inbjudningar av radikala islamister till konferenser och hans underskrifter på antisemitiska upprop hade nått en bredare publik. Weiderud gick omedelbart ut på DN Debatt och försvarade honom. I hans argumentation återkom samma mening som i Broderskaps kongressrapport: Mustafa representerade "ett stort segment av väljare där 75 procent röstar på S", och vill man inte bara se dem som röstboskap så måste man ta vara på honom.

Röstboskap. Ordet är Weideruds eget.

Svensk kultur är "töntig"

Från samma period finns två ideologiska klassiker som får ny betydelse i ljuset av avtalet.

Våren 2002 höll Mona Sahlin ett tal för Turkiska Ungdomsföreningen och deras tidskrift Euroturk. Hon sade, ordagrant:

"Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, något som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker."

Med avtalet om den halva miljonen i bakhuvudet framstår det inte längre som ett klavertramp. Det är en säljpresentation. Integrationsministern talar inför en organiserad invandrargrupp i en period när hennes parti gör strategiska investeringar i invandrargruppers röster. Hon säger vad publiken vill höra. Hon ursäktar sig för sitt folks midsommarafton för att göra sig attraktiv inför en annan demografisk grupp hon behöver.

Två år senare producerade Orback sin egen klassiker. I en diskussion efter mordet på den nederländske filmskaparen Theo van Gogh förklarade han att Sverige måste värna demokrati, öppenhet och yttrandefrihet med hänvisning till "att vi kan hamna i minoritet en dag, och då är det bra att de andra är demokratiska". Sveriges integrationsminister argumenterade alltså för fri- och rättigheter med hänvisning till att svenskar kan komma att bli en minoritet i Sverige. Han sade det som en självklarhet. Han sade det för att övertyga.

Det var 2004. Ett år innan Widar Anderssons tjugoåriga ångestperiod ens hade börjat.

S försvarar sin investering

Med 1994-brevet, kvoterna från 1999 och Weiderud på DN Debatt 2013 i bakhuvudet blir Widar Anderssons tweet läsbar på ett nytt sätt. "Historiskt har S varit bra. De senaste 20 åren slog SD-ångesten till och ställde till det för S och M. Nu är det bättre igen."

Det är en stilfull beskrivning, men den har fel ord. Det var inte ångest. Det var räkning.

Vad Widar Andersson kallar en ångestperiod var i själva verket två samtidiga fenomen. Det första var en ideologisk återgång till 1975 som Palmes lärjungar bar med sig från sin SSU-formering. Det andra var en strategisk väljarinvestering som gjordes från och med den 15 juni 1994, som kodifierades med kvoter i Broderskapsrörelsens kongressrapport 1999, och som fortfarande försvarades 2013 när Weiderud på DN Debatt argumenterade för Islamiska Förbundets ordförande med hänvisning till hans värde som väljarsegment.

Det som såg ut som ångest från utsidan — S oförmåga att diskutera mångkulturens baksidor, deras reflexmässiga rasistkort mot egna pragmatiker, deras monotona vägran att namnge en väldokumenterad verklighet — var inte oro för SD. Det var försvar av en investering. När ens parti har bundit sig vid en demografisk strategi som räknar med en halv miljon muslimska röster som "lyft till oanade höjder", är varje samtal som hotar den bindningen en portföljrisk, inte en ideologisk obekvämlighet. Man håller tyst om baksidorna av det man nyss har köpt. Man kallar de egna pragmatiker som talar om baksidorna för rasister, eftersom de annars blir en belastning på portföljen. Man marginaliserar sina egna Blomman-gestalter och sina egna Pekgul-gestalter, av samma skäl.

"SD-ångest" antyder något ofrivilligt — en nervös reflex, ett parti som tappar greppet. Men det S som Widar Andersson försvarar hade inget förlorat grepp. Det hade ett stramt och planerat grepp om en annan väljarbas än den gamla. SD växte inte för att S var rädda för dem. SD växte för att arbetarklassen inte längre passade in i den investering S höll på att skydda.

Det är därför dagens korrigering inte kan kallas en insikt. En insikt är något man har. En korrigering är något man tvingas till. S har tvingats till den av väljare som i fyrtio år har stämplats som rasister av partiets egen ledning och som nu visar sig ha haft rätt hela tiden. Att kalla det "insikt" är att verkligen att missbruka ordet.

Widar från Olshammar

Det finns en biografisk detalj om Widar Andersson som är värd att stanna vid. Han är född och uppvuxen i Olshammar, en liten bruksort i Närke där "alla" — hans egen formulering — gick till bruket och röstade socialdemokratiskt. Hans första insändare publicerades i Örebrokuriren när han var fjorton år. Rubriken var "Ned med monarkin." Han satt i riksdagen för S 1991–98. Han är i dag politisk chefredaktör på Folkbladet i Norrköping, också det en arbetarstad.

Det är i grunden samma klassbakgrund som Leif Blombergs. Där borde de två ha mötts. Att de inte gjorde det har en geografisk förklaring värd att namnge.

En bruksort som Olshammar drabbades inte av massinvandringens baksidor på 1980- eller 1990-talet. Den gjorde det knappt ens under 2000-talets första hälft. Det var i storstädernas miljonprogramsområden — Fittja, Rinkeby, Rosengård, Angered, Hjällbo — som omvandlingen pågick. Där bytte skolorna språk på rasterna, där byggdes det som senare skulle kallas parallellsamhällen, där började poliserna i stigande grad röra sig i patruller av säkerhetsskäl. Olshammars skolbarn behövde inte förhålla sig till det. Inte då.

Det förändrades på allvar först under 2010-talet, och framför allt med den stora invasionen 2015. Då nådde verkligheten också de mindre orterna — genom Migrationsverkets boenden, genom förändringar i lokala skolor och omsorgssystem, genom en ny vardag som kom till Olshammar mer än trettio år efter att den kommit till Fittja. Bruksorterna fick plötsligt smaka på det som förortsarbetarna levt i ett kvartssekel.

Det är i den kronologin Widar Anderssons tjugo år blir begripliga. Läst välvilligt säger han inte en hel nations tidsangivelse utan sin egen och sin orts. Tjugo år är när hans miljö — först hans partivänner i Stockholm, sedan hans gamla hemtrakter — började märka. För det svenska arbetarbarnet i Södertälje var det långt tidigare.

Det avgörande är inte att Widar Andersson misstar sin biografi för historien. Det är att han inte ser att han gör det. Hans tidsangivelse är en bruksorts — sammanfogad med ett Stockholms-etablissemangs lika sena kronologi. När två försenade observationer möts på samma ledarsida och tillsammans kallar sig en insikt, får man en nationell sanning som i själva verket är två lokala hopbuntade. Förortsarbetarens kronologi, som var den tidigaste och mest exakta, räknas inte med. Hon hade fel för att hon hade rätt för tidigt.

Olshammar producerade en gång i tiden män som Leif Blomberg. Sedan producerade det också Widar Andersson. Skillnaden mellan de två — mellan brukssonen som lyssnade på sin egen klass och brukssonen som tog med sig klassens vokabulär in i salongen och sedan bytte åsikter där — är den skillnad genom vilken den svenska socialdemokratins sista fyrtio år kan beskrivas.

Sossespinnets grammatik

Med detta som bakgrund blir Widar Anderssons tweet läsbar som ett exempel på en bredare retorisk genre. Sossespinnet bygger på tre rörelser.

Den första är att skjuta tidsramen framåt, så att partiets mest problematiska period börjar vid en nolltidpunkt som generationen själv kan hantera. Den andra är att psykologisera reaktionen, så att orsaken till misstagen flyttas från val till nerver. Den tredje är att osynliggöra både partiets äldre pragmatiker — som Carlsson och Blomberg — och den strategiska logik som faktiskt styrde besluten. I stället kallas allt för "ångest", som om den enda antagonisten var ett parti till höger och som om den enda åtgärden var att "återta" en linje man aldrig officiellt hade övergivit.

Det Widar Andersson kallar en insikt är ett tyst erkännande av att en tidigare generation hade rätt, att hans egen generation ersatte dem, kallade dem rasister, ingick strategiska avtal med deras motståndare och därefter förlorade arbetarklassen. Men den ordningen kan han inte säga rakt ut, eftersom han själv tillhör den generation som gjorde det. Så han säger det förklätt — i en tidsangivelse och ett psykologiserande substantiv.

Psykologiseringen av invandringsmotståndet

Ångest är en diagnos. Den som blev rädd när grannen sköts hade en neurotisk reaktion. Den som hörde sin dotter säga att ingen i klassen längre talade svenska på rasterna hade ångest. Den unga svenska grabben i Tensta som reagerar på att han blivit till minoritet i sin egen skola anklagades för fobi. Insikt, däremot, är ett intelligenstillstånd. Det kommer av analys och bildning, inte av vardagsobservationer.

Att beskriva samma iakttagelse hos en arbetare som ångest eller fobi och hos en ledarskribent som insikt är en av de finaste klassmarkörerna i hela svenska språket. Men valet avslöjar något mer än klassförakt. När Widar Andersson säger att S drabbades av ångest, antyder han ofrivilligt att partiet hade gjort bättre om det inte hade blivit nervöst. Som om den äldre linjen hade överlevt om inte SD hade kommit. Det är en självbild av ett parti som alltid menade väl men tappade fattningen.

Brevet från den 15 juni 1994, Broderskapsrörelsens kongressrapport 1999, kvoterna i den, "den halva miljonen" som skulle lyfta "vilket parti som helst till oanade höjder", Weiderud på DN Debatt 2013 — ingen av dessa handlingar är ångest. Alla är val. Var och en är ett avtryck av en medveten strategi. Den enda anledningen att kalla dem ångest är att ångest inte har skam i sig.

Det stora sveket

Mellan Ingvar Carlsson och Mona Sahlin ligger ett helt parti. Mellan Leif Blomberg och Peter Weiderud ligger ett val av väljarbas som fortfarande aldrig erkänts offentligt. Mellan Palmes proposition 1975 och Widar Anderssons tweet 2026 ligger en generationsdynamik som svensk offentlighet ännu inte har beskrivit i sina egna termer.

Palme och Leijon lade grunden 1975, i en tid när förutsättningarna fortfarande syntes rimliga. Carlsson och Blomberg — pragmatiker från bruksorterna, av en äldre generation — försökte på 1980- och 1990-talen hantera det man kunde se. De blev åsidosatta eller direkt kallade rasister. I deras ställe klev en årskull fram som inte hade någon levande erfarenhet av något annat än Palmes mångkulturalism, som hade blivit politiker innan de blivit vuxna, och vars politiska identitet var formad av internationalism snarare än verkstadsindustri. Dessa var Palmes barn.

Och de nöjde sig inte med att vara ideologiskt trogna. De gjorde också ett strategiskt val. De räknade en halv miljon muslimska röster som en ersättningsmarknad för en arbetarklass de varken hade tillgång till eller särskilt värdesatte. De ingick ett avtal i juni 1994. De lät Broderskapsrörelsen sätta kvoter. De lät Weiderud tala om "röstboskap" på DN Debatt. De marginaliserade sin egen Blomberg och sin egen Pekgul. Och när en liberal motsvarighet — Mauricio Rojas, chilensk f.d. flykting, mannen bakom ordet utanförskapsområden — försökte dokumentera förortens utveckling från folkpartibänken, såg de till att bojkotta honom tvärs över partigränsen, tills han till slut lämnade Sverige för Chile.

När arbetarbarnet i Fittja till sist lade sin röst på SD, kallade de hennes observation en fientlighet eller fobi — som om hon hade drabbats av en sjukdom snarare än fattat ett helt rationellt beslut om vem som lyssnade på henne och vem som inte.

Deras lärare hette Olof Palme. Han var en stor man. Men han såg aldrig en enda morgon i det Sverige de bestämde åt hans räkning. De bestämde det åt hans minne. Och arbetarbarnet fick leva i det — tillsammans med både den nya halva miljonen som S räknade in som en tillgång och den gamla miljonen som S räknade ut som en belastning.

Arbetaren i förorten? Hon har fortfarande inte fått tillbaka sina decennier. Hon har däremot fått se sitt gamla parti begrava dem under ordet insikt och kalla det en seger. Och när någon som Widar Andersson i dag förklarar att problemet var en bekväm ångestkänsla och inte en strategisk investering i en ersättningsväljarbas — då kan hon åtminstone göra en sak.

Hon kan peka på brevet från den 15 juni 1994 och fråga hur det kan räknas som ångest att ha skrivit det.