Orrenius reaktion säger mer än Kvartals reklam

Kvartal sätter upp en serie affischer i Stockholms tunnelbana. De driver med DN, SVT och SR. Tonen är hård, nästan demonstrativt oförsonlig. Formen är satir – spetsig, överdriven och utan ambition att dölja udden. Det räcker för att Niklas Orrenius ska gå i taket.

Han skriver att det är fult. Att hederliga och nyfikna reportrar framställs som politiskt styrda kommissarier. Han säger att han hade väntat sig mer av Kvartal – som om något väsentligt har passerat en gräns.

Det låter som ett försvar av yrkesheder. Och visst finns det ett sådant inslag. Men det är inte riktigt där problemet ligger. Inte där det blir intressant.

Det intressanta är vad han reagerar på – och kanske ännu mer vad han väljer att inte beröra.

Ingen har påstått att en reporter sitter och tar direkta order från ett parti. Ingen seriös kritiker tror att enskilda journalister går till jobbet med en partibok i handen och inväntar instruktioner. Den bilden är en halmgubbe. Den är enkel att känna igen och ännu enklare att slå ner. Nästan för enkel.

Frågan har alltid varit en annan. Den handlar om urval. Vad som tas upp och vad som lämnas därhän. Vad som vinklas, vad som problematiseras och vad som betraktas som självklart. Vad som aldrig ens behöver prövas. Det där som sker utan att formuleras, men som ändå sätter ramarna.

Det märks i vardagen. Samma ämnen får utrymme, gång på gång. Samma perspektiv återkommer. Samma ordval etableras och blir norm. Det sker utan att någon behöver säga det högt. Det sitter i ryggraden. I redaktionskulturen. I tonfall, i blickar, i vad som intuitivt känns rätt och rimligt.

Det är där kritiken träffar. Och det är där Orrenius svarar med att tala om heder och nyfikenhet – som om dessa egenskaper i sig skulle vara ett tillräckligt svar.

Han arbetar på Dagens Nyheter. En tidning som under Peter Wolodarski tydligt har sagt att man vill sätta dagordningen. Där gäller agendajournalistisk. Det är inget dolt. Det är en uttalad ambition. Man vill påverka samtalet, driva frågor, ligga steget före – och synas i den positionen. Man gjorde Greta Thunberg till chefredaktör för en dag.

En sådan redaktionell hållning får konsekvenser.
Hej då konsekvensneutralitet.

När man ser sig själv som en aktör i samhällsdebatten går det inte samtidigt att hävda att man bara står vid sidan av och observerar. Den rollen är förbrukad. Den låter sig inte längre upprätthållas.

Det är här reaktionen blir avslöjande. Den är en aning för snabb, en aning för stark.

Orrenius försvarar en bild där journalistiken är neutral och utsatt för angrepp. Samtidigt är han en del av en miljö som i praktiken arbetar med att forma vad som uppfattas som relevant, rimligt och sant. De två bilderna går inte riktigt ihop. Det är orwelliskt dubbeltänk.

En kampanj som överdriver och förenklar borde vara lätt att avfärda. Den borde kunna mötas med ett snett leende eller en saklig invändning. I stället möts den av moralisk upprördhet. Ord som ”fult”, ”trött” och ”slappt” staplas på varandra, nästan reflexmässigt.

Det säger något. Kanske mer än vad som var avsett.

Det handlar inte i första hand om att några affischer har gått för långt. Det handlar om att någon sätter ord på en roll som DN och andra redaktioner ogärna vill kännas vid. Att vara med och styra samtalet – och samtidigt uppfattas som opartisk. Att både agera och betrakta.

Det fungerar så länge ingen säger det rakt ut. Så länge det får ligga kvar i det underförstådda.

Och det värsta nu är inte att det är "vi" som säger det. Alternativmedia alltså. Vi har sagt det i årtionden. Men det har kunnat avfärdas. Nu är det Kvartal som säger det. Och Orrenius beter sig som om det är en palatskupp som genomförts.

Reaktionen är inte självrannsakan, utan försvar. Indignation. Ett behov av att flytta fokus från innehåll till ton – att snabbt byta spår.

Det är krokodiltårar kommer in.
De handlar inte om att journalistiken missförstås.
De handlar om att den genomskådas – och att det inte riktigt går att vifta bort.