Det var en ovanligt varm dag för årstiden när jag stannade upp vid en kolonilott i och ställde mig att betrakta någon som försöka få ordning på en odling som legat förfallen i flera år. Jorden var hård, nästan som packad lera. Ogräset satt djupt. Det gick att rensa, men varje rot tog tid. Det fanns en otålighet i rörelserna, som om det borde gå fortare än det gjorde. Som om det som fått växa fritt under lång tid borde kunna rättas till på en eftermiddag. Jag vet att han febrilt funderade över genvägar.
Det där sättet att tänka känns igen. Det finns i samtalen om politik nu. I förväntningarna på att förändringar ska märkas snabbt, tydligt och utan motstånd. Som om ett samhälle vore något man kunde justera med några beslut och sedan gå vidare. Som om årtionden av idéer, normer och invanda sätt att leva inte satt djupare än så.



Laddar kommentarer…