Masoud Kamali och den strukturella rasismen

Året var 2003. Göran Persson regerade. Mona Sahlin var integrationsminister. Fredrik Reinfeldt var två år från att ta över Moderaterna. Sverigedemokraterna hade fått 1,4 procent i valet året innan och satt inte i riksdagen. Ingen talade om dem i rikspressen. De var ett mikroparti på gränsen till obefintlighet.

Det fanns alltså inget hot från höger att "markera mot". Det fanns ingen opinionspolitisk anledning att ta till överdrifter. Den så kallade SD-ångesten som Widar Andersson hänvisar till som grund för socialdemokratins svenskfientliga politik var inte en realitet.

Det som hände härnäst hände för att Socialdemokraterna ville att det skulle hända. Ingen annan var i rummet.

Så här gick det till

Den 7 september 2000 tillsatte dåvarande integrationsminister Ulrica Messing den integrationspolitiska maktutredningen (Ku 2000:02, Dir 2000:57). Uppdraget var sakligt och begripligt: att beskriva och analysera fördelningen av makt och inflytande mellan invandrare och infödda i det svenska samhället. Till ordförande utsåg Messing statsvetaren Anders Westholm vid Uppsala universitet, en av landets mest rutinerade maktutredare. Westholm hade en egen vetenskaplig skola bakom sig och ingen politisk profil att försvara.

I expertgruppen fanns bland andra Masoud Kamali och Paulina de los Reyes. Båda var ideologiskt övertygade om att Sverige i grunden är rasistiskt, att detta inte behöver empiriskt beläggas och att en utredning om "makt och integration" borde utgå från denna förutsatta slutsats — inte undersöka den. De övriga forskarna höll inte med. Westholm höll inte med.

Den 6 april 2003 valde Kamali och de los Reyes att hoppa av. De skrev en debattartikel i Dagens Nyheter där de anklagade Westholm för "svenskhetens primat" och kompetensbrist. Sex av utredningens omkring hundra deltagande forskare sällade sig till dem under den följande veckan. Den klassiska akademiska invändningen var given: det är forskningens sak att undersöka en fråga, inte att förutsätta svaret. Den invändningen hade kraft.

Mona Sahlin, som efter valet 2002 hade tagit över integrationsansvaret, valde en annan linje.

Hon lade ner hela Westholms utredning.

Ett år i förtid. Resultatet degraderades till justitiedepartementets interna skriftserie (Ds 2004:49), utan den officiella status som en SOU-utgåva hade haft. Till ny utredare — för en nystartad parallell utredning om "makt, integration och strukturell diskriminering" — utsåg Sahlin den man som just hade hoppat av och angripit den föregående. Masoud Kamali. Beslutet fattades den 22 april 2004. Det råkade vara hans födelsedag. Han fyllde fyrtioåtta.

När sju av de främsta forskarna från Westholms utredning bad att få träffa Sahlin för att protestera, svarade hon inte ens.

Sahlin villle göra upp med svenskarna

Sahlin hade tidigare sagt att "om folk drar sig undan samhället för att slippa anpassa sig måste vi hitta sätt att tvinga in svenska värderingar". Det var i en intervju i Dagens Nyheter den 8 juni 2001, med anledning av den pågående debatten om så kallat hedersvåld. För detta fick hon stor kritik från invandrardebattörer i Sverige, till exempel Mohsen Hakim, som skrev på Aftonbladet Debatt (18/8-2001):

"[...]en möjlig förklaring är att valet närmar sig och att socialdemokraterna vill flirta med samhällets främlingsfientliga krafter."

I maj 2004 förklarade Sahlin i samma tidning att hon helt följde Kamalis linje. Det viktigaste var inte längre integrationen av invandrare. Det viktigaste var att komma till rätta med den strukturella diskriminering som var inbyggd i det svenska samhället.

Alltså med svenskarna.

"Kritiken mot mig var riktig. Vi har inriktat oss för mycket på invandrarna, men problemet är den diskriminering som majoritetssamhället utsätter minoriteterna för"

På tre år gick integrationsministerposten från tvinga in svenska värderingar till att det är Sverige som måste omdanas. Detta blev den officiella regeringslinjen, understödd av en egen SOU-utredning, ledd av en ideolog med fria händer och ett departement bakom sig.

Två år senare hade den linjen tretton statliga betänkanden, ett eget begreppsbatteri och ett tilltagande genomslag i kommunala handlingsplaner, myndighetsutbildningar och universitetskurser. Den hade hunnit göra karriär innan Reinfeldt ens hade tagit över regeringsmakten.

Vem var egentligen Kamali?

Den man Sahlin valde framför en akademiskt meriterad statsvetare hade vid tiden runt utnämningen följande dokumenterade positioner.

Den 26 januari 2002, fem dagar efter mordet på Fadime Sahindal, skrev han i Göteborgs-Posten att mord där förövare och offer har svensk bakgrund beskrivs som "normala", medan hedersmord pekas ut som något särskilt. Kamalis tes var att det var den svenska blicken, inte den kurdiska fadern, som var problemet.

Den 29 oktober 2003 skrev han i Aftonbladet att "i dagens Europa, och i Sverige, har muslimerna tagit den plats judarna hade på 30-talet". Han jämförde, i samma text, kritiker av slöjan och muslimska friskolor med "nynazister" och förklarade att "självutnämnda invandrarexperter" hade gaddat ihop sig med "vita feministiska fundamentalister" för att underblåsa islamofobi.

Den 8 januari 2004, tre och en halv månad före utnämningen och mitt i den konflikt som ledde fram till den, kallade han i Dagens Nyheter Anders Westholm för "rasist". Termen var ingen olyckshändelse i ett upphetsat samtal. Den var en metodisk figur. Kamali menade att varje forskning som inte utgick från svensk strukturell rasism per definition uttryckte svensk strukturell rasism. Kritik av hans tes bevisade hans tes. Varje invändning blev en bekräftelse.

Den 7 maj 2004, två veckor efter utnämningen, skrev han i Smålandsposten att det är "drömmen om ein Volk, ein Reich, som driver den neokoloniala och eurocentriska västvärlden". Den västvärld han nu själv tjänade i svenska statens namn.

Den 9 augusti 2004 förklarade han inom det så kallade Paraplyprojektet: "Det finns en hel del invandrartjejer som går till socialtjänsten och säger att de är misshandlade eller förtryckta hemma, som skyller på det för att få egna lägenheter." Påståendet riktade sig inte mot någon namngiven individ utan mot hela gruppen utsatta invandrarflickor, vars vittnesmål därmed reducerades till taktiska lögner för att få bostad.

Den 7 augusti 2006, när hans utredning var på väg mot sitt slutbetänkande, förklarade han i Dagens Nyheter: "Jag kan säga att tortyren i Iran bleknar jämfört med det jag utsatts för sedan jag blev statlig utredare."

Detta var alltså regeringens expert. Ledaren för statens största utredning om makt och diskriminering. Mannen vars begreppsapparat skulle komma att ligga till grund för myndighetsrapporter, utbildningar, kommunala handlingsplaner och universitetskurser i två decennier framåt — och som offentligt likställde sin tid i svensk regeringstjänst med tortyr under en teokratisk diktatur.

Protester avvsiades som "rasism"

Protesterna mot utnämningen var omfattande och tvärpolitiska. Sju ledande statsvetare, bland dem Bo Rothstein och Olof Petersson, ifrågasatte offentligt hela tillsättningen. Totalt omkring sjuttio forskare skrev på, eller associerade sig med, den växande kritiken av att regeringen hade politiserat det statliga utredningsväsendet genom att förutbestämma slutsatserna.

Rothsteins invändning var lika saklig som förödande. Det perspektiv Kamali företrädde hade länge avfärdats av internationellt ledande samhällsvetare. Sahlin hade inte bara ersatt en forskare med en annan. Hon hade ersatt en vetenskaplig huvudfåra med en marginaliserad, ideologiskt driven skola. Det var ett beslut om vilket narrativ som skulle formas, inte om vilken personal som skulle anställas.

Mona Sahlins svar blev en statshistorisk självdekonstruktion. Hon förklarade att protesterna hade "rasistiska undertoner".

Sveriges främsta statsvetare — Rothstein, Petersson, deras sjuttio medunderskrivare — hade alltså enligt regeringen protesterat av rasistiska skäl när de invände mot att en utredning om rasism förutbestämdes av sin egen utredare.

Cirkeln slöt sig fullständigt. Varje kritiker bevisade sin egen skuld genom att kritisera. Detta var exakt den retoriska struktur Kamali hade fört in i akademin. Sahlin hade inte bara utnämnt honom. Hon hade tagit över hans världsbild och drev den som minister.

Folkpartiet krävde offentligt att beslutet skulle omprövas efter att Kamali i sin roll som utredare attackerat deras politiker som rasister, däribland Lars Leijonborg, som hade föreslagit språkkrav för medborgarskap. Sahlin stod fast. Kamali stod fast. Utredningen stod fast.

Metoden var redan färdig 2003. De följande tjugo åren av svensk offentlig debatt skulle följa den mall som lades här.

En insider avslöjar hur det funkar

Den tidigare riksdagsledamoten Maria Abrahamsson har berättat en intressant detalj från våren 2003. Hennes make, vid den tidpunkten rättschef i justitiedepartementet, fick beskedet per telefon hemma i köket: Westholm skulle bort, Kamali skulle in.

Abrahamsson berättar att hennes man suckandes förklarade vad som hänt:

”Synd att Westholm får gå för han är en skicklig utredare och kan sitt ämne. Men han förstår sig inte på politik. Han tror att han kan knyta experter till sig i utredningen på grund av deras erfarenhet, duglighet och kunnande på området. Han begriper inte att han måste anlita medarbetare med utländskt klingande namn för att Mona ska kunna godkänna hans slutsatser och förslag. Och värst av allt, han envisas med sina vetenskapliga belägg för att strukturell rasism inte är det huvudsakliga hindret för en lyckad integration.”

Westholm "förstod sig inte på politik" i just den betydelse Sahlins regering menade. Han hade förväxlat en utredning med en utredning. Han hade trott att hans uppdrag var att undersöka en fråga. Han hade inte förstått att uppdraget var att bekräfta en förutbestämd slutsats i SOU-form, utifrån en förutbestämd ideologi, till stöd för en förutbestämd politik.

Det var exakt den skillnaden Kamali hade förstått. Det var därför han fick jobbet.

Vad utredningen faktiskt producerade

Mellan 2004 och 2006 producerade Kamalis utredning tretton statliga betänkanden. Slutbetänkandet hette Integrationens svarta bok. Agenda för jämlikhet och social sammanhållning (SOU 2006:79). Där samlades bland annat förslag om att personer från "utsatta områden" skulle få förtur till offentliga tjänster. Där formulerades premissen att svenska myndigheter och institutioner är genomsyrade av rasism. Där etablerades begreppet strukturell diskriminering i statlig tappning — som något som inte behövde påvisas empiriskt utan existerade definitionsmässigt.

Bland de tidigare delbetänkandena märks Bortom Vi och Dom (SOU 2005:41), där en hel teoretisk arsenal byggdes upp, och Demokrati på svenska? (SOU 2005:112), som anklagade svensk demokrati för att vara strukturellt rasistisk i sin grundform.

När slutbetänkandet överlämnades hade Socialdemokraterna redan förlorat valet. Fredrik Reinfeldts borgerliga regering tog emot det, läste det och gjorde sig av med det. Den nye integrationsministern Nyamko Sabuni förklarade att hela utredningen var felaktig. Integrationens svarta bok gick "rakt i papperskorgen", för att citera en formulering som senare blev vanlig om just detta betänkande.

Det var alltså den borgerliga regeringen under Reinfeldt som till slut avvisade Kamali-doktrinen som officiell politik, inte den som hade beställt den. Socialdemokraterna som hade utnämnt honom tog aldrig avstånd från produkten.

Men det var för sent. Under de två år Kamali hade haft sitt uppdrag hade hans begreppsapparat hunnit sippra in överallt. I Diskrimineringsombudsmannens material. I myndighetsutbildningar. I lärarhögskolornas kursplaner. I kommunala handlingsplaner. I universitetens institutioner för sociologi, pedagogik och socialt arbete. I en hel generation blivande socionomer, lärare, personalchefer och kommunala tjänstemän.

Reinfeldts papperskorg stoppade dokumentet. Den stoppade inte språket och idéerna, som socialdemokratin hade beställt.

En naturlig följd av 1990-talet

Det är först nu — med tjugo års avstånd — som mönstret framträder i sin helhet. Kamalis utnämning tillhörde samma logik som brevet från Sveriges Muslimska Råd den 15 juni 1994 och Broderskapsrörelsens kvotbeslut 1999. Det var inte tre olika händelser. Det var tre led i samma strategi. Tre sätt att överskrida Palme-arvet från 1975 i praktiken, utan att officiellt rubba ideologin.

Avtalet med SMR gav en ny väljarbas. Broderskapsrörelsens kvoter gav en ny intern partikultur. Kamalis utredning gav det språk som ledde till att den gamla väljarbasen i förorten, när hon sade att detta inte fungerade, kunde avfärdas som rasist.

Samma generation socialdemokrater som hade räknat in en halv miljon muslimska röster som en ersättningsmarknad hade nu också utnämnt sin statlige expert. Hans uppgift var att förklara att den gamla marknaden — den svenska arbetarklassen — led av strukturella tankefel. Det fanns en intern logik i det. Investeringen behövde ett språk som delegitimerade invändningarna från dem som höll på att bytas ut. Kamali levererade det språket.

Detta är ingen konspirationsteori. Det är enkelt att sluta sig till genom att studera offentliga dokument och dåtidens debattsidor. 1994. 1999. 2003. 2004. 2006. Fem punkter på samma linje.

Det socialdemokratiska minneshålet

När sju statsvetare protesterade 2004 svarade Sahlin att protesterna hade "rasistiska undertoner". När folkpartiet krävde omprövning svarade hon med samma terminologi. När medlemmar i det egna partiet internt ifrågasatte tillsättningen — och sådana fanns, även om få vågade tala offentligt — fick de höra att det var just deras egen svenska strukturella rasism som fick dem att reagera.

Mekanismen fungerade oavsett vem som invände. Varje kritik mot Kamali blev bevis på Kamalis tes. Den som tvivlade förklarade sin egen skuld.

I efterhand har detta blivit svårt för Socialdemokraterna att tala om. Det finns i partiets interna minnespolitik i dag ett generationshål där Kamali-åren borde ha stått. Man säger, när frågan kommer upp: det var en utredning som inte fungerade, det var ett beslut som kanske inte borde ha fattats, det var en period då vi gjorde vissa vägval som i efterhand ser oturliga ut. Det är passivformens metod. Ingen fattade beslutet. Det bara "fattades". Ingen utnämnde Kamali. Han bara "blev utnämnd".

Men namnen finns kvar. Det var Mona Sahlin som personligen ringde Westholm för att meddela honom att hans utredning inte fick fullföljas. Det var hon som personligen beslutade att Kamali skulle ta över. Det var hon som personligen förklarade att sjuttio forskares protest hade "rasistiska undertoner". Hon har, min veterligen, aldrig tagit tillbaka något av detta. Hon har aldrig bett Westholm om ursäkt. Hon har aldrig beklagat Rothsteins och Peterssons behandling. Hon har aldrig erkänt att tillsättningen var ett misstag.

För den som tror att detta innebar slutet för Sahlin i Socialdemokraterna, kan det vara värt att påminna om att hon för detta arbete belönades med partiledarposten 2007. Efter en misslyckad valrörelse dök hon sedan upp under regeringen Löfven, och utsågs till regeringens nationella samordnare "för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism".

Hon var alltså ingen avart inom socialdemokratin. Denna svenskfientliga politik var den man slagit in på med Palmes lärjungar, och som man aktivt drev i decennier.

Tystnaden säger mer än ett uttalat försvar hade gjort. Det var inget misstag. Det var en strategi som då uppfattades som den rätta, som sedan mötte oväntat motstånd, och som partiet nu försöker låta tiden begrava.

Reinfeldt fortsatte arbetet

Berättelsen som i dag sprids av Socialdemokraterna och av medier på vänsterkanten är att det extrema mångkulturella projektet tillhör Reinfeldts öppna-era-hjärtan-era. Att det var borgerlig naivitet. Att Socialdemokratin hela tiden varit förnuftets röst, ängsligt balanserande mellan realism och anständighet, först lite för snäll om migrationen men snabbt korrigerande.

Det är inte sant.

Det var Socialdemokraterna som lade ner den vetenskapligt orienterade integrationsutredningen 2003. Det var Mona Sahlin som personligen valde att ersätta statsvetaren med ideologen. Det var en S-regering som gav Masoud Kamali, med hans dokumenterade förakt för svensk kultur, hans öppna förnekande av hedersvåldets existens, hans retoriska likställande av svenska muslimer med europeiska judar på 30-talet och hans beskyllningar mot utsatta invandrarflickor, statens största megafon i frågan. Det var en S-regering som övertog hans begreppsapparat och gjorde den till myndighetsspråk. Det var en S-regering som under en protest från de sjuttio främsta forskarna i landet kallade protesten "rasistisk".

Det var Palme-doktrinens arvingar som gjorde antirasismen till statsdoktrin, och som i samma rörelse gjorde svenskheten till det man skulle bekämpa. Det var de som skrev den mall som de följande tjugo åren av svensk offentlig debatt skulle följa.

Reinfeldts politik några år senare uppstod inte i ett vakuum. Den byggde vidare på den väg som redan lagts ut. Den socialdemokratiska eran 1994–2006 är den grund som allt senare vilat på. Det är där riktningen sattes, där myndighetsspråket formades, där legitimiteten för ett helt ideologiskt komplex cementerades. Reinfeldts medvetna "öppenhet" var en fortsättning, inte en innovation. Själva förutsättningen — att det är Sverige som är problemet, inte invandringen — kom från Mona Sahlins utnämning våren 2003.

Sverigedemokraterna fanns knappt under dessa år. I valet 2002 fick de 1,4 procent. I valet 2006, när Kamalis utredning överlämnades, fick de 2,93 procent och var fortfarande utanför riksdagen. De var alltså inte ens närvarande som kraft i det som hände. Berättelsen att Socialdemokraterna drev en "hård" linje för att "hålla SD borta" hänger inte ihop kronologiskt.

SD var inte drivkraften. SD var konsekvensen.

Det är den ordningen som måste hållas klar.

Först kom Kamali. Sedan kom SD:s genomslag. Socialdemokraternas svenskfientliga politik var alltså inte en reaktion på SD, så som man nu försöker skriva om historieböckerna.

Vad hände med Kamali?

Masoud Kamali fortsatte sin skattefinansierade karriär och blev bland annat professor i socialt arbete vid Mittuniversitetet. 2018 anklagades han för att ha mordhotat rektorn och stängdes av. Till slut sades han upp från sin tjänst, vilket Kamali uppenbarligen var glad för, eftersom han inte ville "jobba i en organisation där rasismen är institutionaliserad".

Innan detta hade han skrivit i en antologi för Expo, fått 50 000 av "Artister mot nazister" (som i sin tur hade fått 5 miljoner från regeringen på initiativ av... Mona Sahlin) och utnämnts till "Årets kämpe" av Muslimska Brödraskapets studieförbund Ibn Rushd.

I dag sitter han mest och skriver svavelosande inlägg i sociala medier om "rasister" och "sionister".