Året jag blev kompis med min AFA-granne

Det är en söndagskväll i november 2020 och Hammarby möter Malmö. Jag har bjudit över Randy från huset bredvid. Vi har bott i byn ett halvår och det känns som det är dags att vara något mer än bara "den svenska familjen".

Byn ligger på knappt sexhundra meter över havet, på en bergstopp i sydöstra Thüringen, ovanför dalgången där Saale klyver sig genom skogen. Fyrtiofem invånare, de flesta i små gårdar med några kor eller getter, och sedan de två trevåningshusen där vi och Randys familj bor med barn i liknande åldrar. Utsikten från utkanten av byn är det första man visar besökarna. Skog i alla riktningar, Thüringen som sänker sig utåt mot Franken. Jag har läst Ernst Jünger på verandan här uppe och känt hur platsen bar meningen rakt in i texten.

Det ringer på dörren strax före avspark. När jag öppnar står Randy där med en sexpack Wernesgrüner i handen och något på bröstet som jag först inte förstår varför jag reagerar på. Jag tittar ner igen. I vita versaler: FOOTBALL AGAINST RACISM.

Jag fnissar inombords och släpper in honom.

Det kan vara en slump, tänker jag. Den sortens tröjor delas ut på fotbollsturneringar och utbildningsdagar i hela Tyskland. Han är lärare. Han har kanske aldrig tänkt ett steg längre än att han gillar fotboll och ogillar rasister. Kvällen blir trevlig. Hammarby spelar oavgjort, som vanligt den här förbannade coronasäsongen känns det som. Jag håller mig på säker mark och vi hamnar i tysk humor och den egendomliga detaljen att han är Carl Zeiss Jena-supporter. Sydöstra Tyskland är sorglig fotboll, säger han och skrattar. Han har ju rätt.

En vecka senare är det min tur att komma över till honom. Vi ska spela FIFA. Hans fru bakar i köket, barnen leker i rummet intill, lägenheten luktar kanel. Jag sveper blicken över väggarna medan han sätter på spelet. Inga bokhyllor, ingen agitprop. Det hänger en reproduktion av Caspar David Friedrich över soffan och jag tänker att grannen kanske är mer normal än jag först trodde.

Tills ölen gör sig påmind.

Toaletten är den lilla som gästerna delar. På väggarna har de hängt upp fotografier i små ramar. Privata bilder, från studietiden i Berlin. På en av dem står Randys fru med brett leende bakom en banderoll där det står REFUGEES WELCOME. Bakom banderollen en tung grupp svartklädda. På bilden intill står Randy själv i en tröja med Antifaschistische Aktions runda logotyp. Vänsterextrem husockupation, Treptow kanske, eller någon annan adress söder om Spree.

Jag står framför fotona en lång sekund. Det jag velat förklara bort som en slump var ingen slump. Aktivismen förvånar mig mindre än att de hängt bilderna just på toaletten. Som om minnena var för intima för vardagsrummet och för värdefulla för en kartong på vinden.

Jag spolar, tvättar händerna, går ut och säger att Werder Bremen borde vinna Bundesliga igen för omväxlings skull. Vi spelar vidare. Jag vinner. Carl Zeiss Jena mot Hammarby ska inte sluta oavgjort.

Därifrån pågår det i drygt ett år.

Våra barn leker tillsammans. Vi äter middag hos varandra, de bjuder på Würzfleisch, vi på köttbullar. Vi går på byns höstfest, sitter vid samma långbord och pratar över ölen om skolan och traktorfabriken i Saalfeld som ska läggas ner. Jag säger ingenting om mig själv som jag inte måste säga. Jag bär mina Legio Gloria-tröjor. Mina bokhyllor hemma står fulla av politiskt inkorrekt litteratur på svenska och tyska. Ingen av dem ber någonsin om att få titta i dem. De verkar inte så intresserade av litteratur generellt.

Allteftersom börjar jag ställa frågor om politiken. Försiktigt, som den som bara vill förstå. Det visar sig att de inte är "bara vänster". De är marxist-leninister. Aktiva i Berlin, har dragit sig tillbaka sedan barnen kom. Några öl in släpper de namn och aktioner, den sortens stolthet som folk med hemligheter kan släppa när publiken är rätt. Jag lyssnar. Jag svarar med att dricka öl.

Jag hade inte några problem att umgås med dem. Randy är inte en dålig människa. Hans fru är varm mot sina barn på det där sättet som inte går att fejka. Jag gillar dem. Jag gillar deras barn. Och jag tänker, i de där stunderna, att det är så här det normala livet ser ut när politiken får stå åt sidan. Mellan människor vars barn leker bredvid varandra räknas inte paroller. Det räknas vem som tar ut soporna på torsdagarna och vem som lånar ut borren när någons hylla ska upp.

Jag borde ha vetat bättre.

En dag svarar de inte på ett meddelande som man inte låter bli att svara på. Tre dagar, fem, en vecka. Sedan möter jag Randys fru på grusvägen mellan husen. Hon har tvätten i famnen. Hon får syn på mig och vänder snabbt in genom trapphusdörren. Jag ser på hennes ansikte att hon inte tänker tvätta alls, att det är mig hon vänder in från. Jag står kvar ett ögonblick. Något har hänt. Googling, kanske, eller en kamrat i Berlin som fått tips. Det spelar ingen roll vilket. För henne är jag inte grannen längre.

Två månader senare står en flyttbil utanför deras port. Jag ser dem genom köksfönstret dirigera flyttgubbarna, och Randys fru som bär ut krukväxterna själv till personbilen. Hon tittar inte upp mot våra fönster en enda gång.

Jag tänker på Refugees Welcome-banderollen.

Den som hänger upp en sådan på sin toalett har gjort en räkneövning som den aldrig själv uttalat. Flyktingen från Aleppo får bo i deras land i teorin. Grannen från Sverige med fel böcker i bokhyllan får inte bo granne med dem i praktiken. Det konkreta mottagandet av en enda människa som tänker fel blir så smärtsamt att man packar bilen.

Jag tänker på det ofta nu när det svenska samtalet är där det är. Det verkar alltid vara så med dem som talar högst om att öppna dörrarna. Den dag dörren faktiskt har öppnats och fel person står i hallen, är det de själva som tvärvänder.

Jag står kvar på bergstoppen. Den närmaste svensken bor några mil bort i Hof. Den närmaste landsman med liknande åsikter ännu längre. Vintern lägger sig över Thüringen, isen fryser på pölen mellan husen och man kan höra kor från gården på nedvägen.

I maj 2022 packar vi själva bilen och kör hem till Sverige. Men lägenheten mittemot vår står då tom sedan årsskiftet.

Den som flyttade för grannens skull var inte jag.