Hur svårt ska det behöva vara med mat?

125 gram rött kött i veckan. Mer än så ska vi inte äta enligt Livsmedelsverket. Det säger nämligen forskningen. Forskningen kan ändra sig framöver – det brukar den göra. De nya rekommendationerna beror på ny forskning. Tidigare forskning sade något annat, och då rekommenderade man något annat. Ingen har någonsin sagt att man ska äta DDT, men forskningen sade en gång att det inte fanns några egentliga problem med att sprida det. Sedan visade det sig vara helt fel.

Jag tror på forskning. Jag är för forskning, och oftast blir det bättre när man lyssnar på den. Det ligger i forskningens natur att den förändras. Forskning handlar om att det alltid finns mer att lära, särskilt ju bättre metoder vi har, ju längre tiden går och ju mer avancerad teknik som används.

Vad gäller nötkött och gram har jag ingen aning. Jag vet att jag själv – till min stora sorg – mår bäst av väldigt lite rött kött. Andra verkar må utmärkt, också över tid, av ohemula mängder sådant kött. Rekommendationer om kost måste man våga ta med en lagom mängd salt. För min del tänker jag inte bråka om hur mycket kött någon äter.

Däremot tänker jag bråka om en annan sak som jag tror är värre än rött kött. Eller gröna ärtor. Eller baljväxter. Och det är processad mat. Där har vi boven. Ärtprotein är jättebra. Men när det processas till att bli en köttliknande produkt med en ändlös lista tillsatser som krävs för att den ska se ut som kött, då är det illa. Det vi ska göra är att äta ärtor.

Samma sak gäller rött kött. När fabriken mal köttet och sedan gör en lasagne av det är köttet inte boven. Däremot är det alla de andra tillsatser som läggs i för att lasagnen ska bli hållbar, smaklig och falla konsumenten på läppen. Lasagnen gör vi bäst hemma, med så lite jox som möjligt. Då är den inget problem heller.

Jag vet att denna tanke är radikal: förbjud processad mat. Alltså inte konservburkar, så klart. Låt oss inte larva oss med ordlekar – alla vet vad jag menar. Lösningen på folkhälsan är att laga mat från grunden. Att använda ingredienser som passerat så få processer som möjligt. Det borde Livsmedelsverket säga i stället. Att skolor ska servera mat lagad från grunden. Att du och jag lagar mat hemma, inte värmer något som producerats i fabrik.

Om du äter 100 gram kött, nykokta morötter, en potatis eller två och en sallad på kikärtor, röd lök, tomat och lite färsk spenat så är saken klar. Upprepa det med olika proteinkällor, olika kokta grönsaker och olika sallader varje måltid, så tror jag att man inte behöver oroa sig ett dugg. Därtill ett vettigt bröd utan konstigheter. Smör. Ägg. Något grönt. Då är även morgonen räddad.

För mig handlar det om att detta gör att jag mår bra, blir mätt och står mig länge. Jag kan inte äta för mycket av det som är gjort från grunden. En lasagne jag gjort själv – en bit räcker. En fryst? Då sätter jag i mig hela formen. Det är så. Och jag tror inte att det bara gäller mig.

En annan fördel med att laga varje måltid är att man får avkoppling på köpet. Man behöver inte starta någon app för mindfulness. Tvinga med barnen och partnern också – ännu bättre. Då får ni den där tiden tillsammans utan att behöva tjata om skärmtid.

En vän av ordning kommer nu att säga: ”Men titta på dig själv, Söderman – du är ju inte hälsan själv.” Nej, det stämmer. Jag har en lång väg att gå. Men jag tar steg varje dag. Enligt ovan. Och det är plågsamt ibland. För den där processade, snabba och tillfredsställande ersättningsfödan lockar hela tiden.

Jag brukar säga till min son att det är enkelt att vara en ”övermänniska” i dag. Läs ur en bok. Skriv en kort text om något. Träna lite. Laga mat. Ägna en halvtimme åt någon färdighet. Gör det en gång om dagen. Det var det. Du skiljer dig från mängden – rejält. Även om du sedan scrollar, latar dig och inte gör något mer så har du försprånget säkrat. Låt det bli en tävling mellan dig och mänskligheten.

Det borde Livsmedelsverket säga: Du ska bry dig om din nästa, men var inte rädd för att alltid försöka vara lite bättre än henne.

I dag blir det en kycklingfilé som jag steker långsamt. Kokt broccoli. Kikärtor, röd lök och färsk spenat med lite olja och vinäger. Hårt bröd. Smör. Och så har jag lite superprocessad sås som jag tänker ta en tesked av. Jag är inte extremist. Sonen ska vara med i köket och lära sig. Hur många gram det blir har jag ingen aning om. ”En liten tallrik” brukar bli bra … en tallrik från 70-talet har jag. Den är liten på riktigt.

Forskningen väger, mäter och analyserar. Vi andra måste få det att fungera i vardagen. Jag har funnit en väg som jag tror kommer att göra gott för mig. Om inte får jag tänka om.

Jag frågade initialt hur svårt det egentligen ska behöva vara med mat.

Inte alls svårt, när allt kommer omkring.

En del forskning, en del sunt förnuft, en del ”hur känns det här” och en del egen, grundläggande kunskap om kost. Det gör susen. För glöm inte att rekommendationer i grund och botten faktiskt bara är förslag. Och om sanningen ska fram: några gram hit eller dit – i allt väsentligt säger Livsmedelsverket samma sak.

Så vi kan inte skylla ifrån oss på dem. Eller på någon annan.