Fel strategi i rätt tid – vågar vi tänka om?

Jag läste nyligen en text av Ewald Banse om det han kallar psykopolitik. Det som fastnade var inte teorin i sig, utan hans återkommande varning att politiken kör fast när den bygger på en felaktig bild av människor. Inte för att viljan saknas, utan för att förståelsen gör det.

Sätter man detta i dagens Europa blir det konkret, inte i stora deklarationer utan i vardagen. På arbetsplatser där samarbete kräver mer kontroll än tidigare, i skolor där gemensamma normer inte längre tas för givna och i områden där människor bor nära varandra men ändå lever åtskilda. Det är där förändringen märks, i det som tidigare fungerade friktionsfritt men som nu kräver mer ansträngning.

Banse skiljer mellan två sätt att tänka. Det mekaniska ser samhället som något som kan organiseras genom planering, där människor i praktiken blir utbytbara enheter. Detta synsätt har länge präglat Europas hantering av invandring. Det organiska utgår från något annat, att samhällen bärs av vanor, lojaliteter och tyst kunskap som växer fram över tid och som inte kan ersättas snabbt utan att något går förlorat.

Det är i spänningen mellan dessa perspektiv som mycket av dagens problem uppstår. Europas inre diversifiering har hanterats mekaniskt, medan konsekvenserna är organiska, vilket bidrar till att tilliten försvagas och friktionen ökar.

Vardagen som måttstock

Det avgörande är inte hur samhället beskrivs, utan hur det fungerar i praktiken. De flesta människor, oavsett bakgrund, efterfrågar ganska enkla saker, lugna bostadsområden, fungerande skolor, arbetsplatser där man kan göra sitt jobb och gå hem samt barn som växer upp utan ständiga konflikter. Detta gäller både svenskar och invandrade grupper.

När den nivån sviktar spelar det mindre roll vad som sägs i debatten. Bedömningen sker i det konkreta, i hur vardagen faktiskt fungerar. Det är också här ett mer organiskt tänkande börjar. Tar man det på allvar förändras vad som framstår som möjligt, eftersom utgångspunkten då inte längre är motsättning i första hand, utan det som människor faktiskt delar i sin vardag.

Oppositionens blinda fläck

Den nationella oppositionen har ofta rätt i sin problembeskrivning, men brister i sin förståelse av hur man verkar i den nya verkligheten. Det är som om det skulle räcka att peka tydligare på problemen, tala hårdare eller ta mer plats, trots att detta i många konkreta sammanhang får motsatt effekt.

Problemet ligger inte bara i analysen, utan i frånvaron av praktisk närvaro där saker faktiskt avgörs. Det räcker inte att konstatera att politiken har gjort fel. Frågan är hur man själv agerar i den verklighet som finns. Mycket av det som formar utvecklingen sker inte i den synliga politiken, utan i föreningar, lokala nätverk och informella kontaktytor där människor möts och där beslut växer fram.

När oppositionen i stället stannar i en roll som kommenterande kritiker uppstår ett tomrum. Och tomrum fylls ofta av andra aktörer som är bättre på att förstå och använda de strukturer som faktiskt finns.

Att kliva in som aktör

Tar man Banse på allvar innebär det att börja där människor faktiskt är och att träda fram som en aktör i verkligheten, inte bara som en kritiker. Det handlar inte om att tona ned sin linje, utan om att förstå hur inflytande fungerar i praktiken.

I ett område präglat av spänningar, otrygghet och större eller mindre fiendskap mellan grupper går den etablerade vägen ofta genom polis, kommunen, projekt och politiska markeringar. Problemet är då att det är systemet som har tolkningsföreträde.

Vårt alternativ bör vara att gå direkt på det Banse betonar, att förstå människorna. Det kan innebära att man som lokal aktör söker verklig kontakt och sätter sig ner med företrädare för invandrarföreningar, religiösa miljöer eller andra personer med faktisk auktoritet i sina sammanhang. Syftet är inte att kompromissa bort sin egen position, utan att klargöra vad som konkret står på spel, vad människor vill ha i sin vardag, vad som inte fungerar och vad som kan göras utan att gå via system som uppenbart inte levererar.

Även om vårt långsiktiga mål är återvandring, så måste vardagen fungera så att inte all vår energi och alla våra resurser går ut på konflikter som kanske går att lösa genom samtal och överenskommelser.

Det som ofta framträder i sådana samtal är inte i första hand ideologiska motsättningar, utan praktiska frågor som rör trygghet, ordning och förutsägbarhet. Just därför blir det också avgörande hur man själv uppfattas. Att göra det skiljer aktören från betraktaren. Här krävs pragmatism och självförtroende.

Att förstå utan att ge upp

Banse är tydlig på en punkt, politiskt handlande måste utgå från verklig kunskap om de människor man har att göra med, annars famlar man. Översatt till vår situation innebär det att man inte kan nöja sig med en övergripande analys av invandringens konsekvenser, utan också måste förstå hur människor faktiskt tänker, organiserar sig och agerar i vardagen.

Det gäller även institutioner som kommuner, myndigheter och organisationer, eftersom de har egna logiker. Den som inte ser det riskerar att agera ineffektivt. Att gå in i varje situation med konfrontation som standard tyder ofta på bristande lägesförståelse. Ibland är konflikt nödvändig, men den behöver vara medvetet vald, inte reflexmässig.

Andra aktörer har redan förstått

Ser man på hur olika minoriteter har agerat i Sverige framträder ett tydligt mönster. De har inte väntat på att bli inkluderade, utan har organiserat sig, tagit plats och lärt sig hur systemet fungerar och var inflytande finns. Det är ett organiskt sätt att agera.

Samtidigt har oppositionen ofta valt att stå utanför och kommentera utvecklingen i stället för att påverka den där det faktiskt går. Resultatet blir att andra aktörer fyller det utrymme som lämnas.

En fråga om mognad

Det som har hänt i Europa har förändrat förutsättningarna i grunden. Det går inte att möta med gamla reflexer, vare sig från maktposition eller i opposition. Den som vill påverka måste förstå verkligheten sådan den är, med dess människor, relationer och konkreta villkor.

Annars upprepas det misstag Banse pekar på, man bedömer fel och handlar därefter. Frågan som återstår är om den nationella oppositionen är redo att gå från att reagera till att faktiskt verka. Utan den förflyttningen kommer andra att fortsätta forma det samhälle vi lever i, oavsett hur träffsäker analysen i övrigt är.