Den nationella rörelsens misslyckande och vad som måste göras istället

Den moderna nationella rörelsen har på många sätt varit väldigt ineffektiv. Det har inte varit på grund av ovilja till att förändra, utan snarare resultatet av en brist på en övergripande strategi grundad i verkliga förhållanden.

När jag var aktiv i Svenskarnas parti (2011-2014) så la vi till exempel massor av tid på att utveckla ett ganska djuplodande ekonomiskt program för Sverige, trots att vi inte ens hade ett kommunalt mandat — än mindre ett riksdagsmandat eller en riksdagsmajoritet — att genomföra några ekonomiska förändringar ifrån. Ändlösa styrelsemöten där detaljer i det ekonomiska programmet diskuterades var ett effektivt sätt att suga livslusten ur en. Men framförallt: Helt meningslöst.

Det finns många liknande exempel, men min mening med denna text är inte att peka ut enskilda nationella projekt eller företrädare, så jag håller mig till sådant där jag själv varit inblandad och får ses som medskyldig. Genomgående för exemplen är dock att man börjat i fel ände; man har lagt massor av tid på att förklara hur samhället ska se ut i en utopisk framtid, utan att ha byggt en maktbas utifrån vilken man också kan genomdriva de förändringar man teoretiserar om.

Lägg där till att nationella projekt ofta haft drag av misantropi och snarare drivits av ett förakt av sitt folk, än en kärlek till detsamma. Man har gärna sett på sig själva som en “upplyst elit”, som antingen genom att kunna säga vad man tycker är jättesmarta saker, eller träna till sig jättestora muskler, fått för sig att man ska attrahera massorna med tiden.

Massiva resurser i papperskorgen

Min tid i Nationaldemokraterna (2002-2005) präglades visserligen också av en hel del utopiskt drömmande, men framförallt låg fokus på informationsspridning. Det här var i det breda internets barndom, varför det ansågs nödvändigt att försöka nå ut med information också utanför det digitala. Det var väl i sig ingen dålig idé, men vad var nästa steg? “Rösta på Nationaldemokraterna!”. Javisst, men sen då?

Hundratals idealister la ned tiotusentals timmar på att dela flygblad, affischera och demonstrera. Men inte ledde det till några valframgångar att tala om. De uteblivna resultaten blev i sin tur en grund för interna bråk, utbrända aktivister och konspirationsteorier om både partikamrater och valsystemet.

Men någon maktbas hade man inte byggt. Miljontals kronor hade plöjts ned i kampanjer, som möjligtvis hade en metapolitisk effekt som snabbade på Sverigedemokraternas framgångar, men de ledde inte till ökad makt för den nationella rörelse vi tillhörde.

Samtidigt som vi sett hur den nationella rörelsens olika organisationer och partier misslyckats gång på gång har också den egna självkritiken lyst med sin frånvaro. Jag minns en gammal podcastkollega som aldrig ville att vi skulle testa något nytt eller ändra något, på frågan vad vi skulle göra för att bättre lyckas med våra målsättningar sa han alltid att “vi får väl fortsätta göra det vi alltid har gjort bara”.

Att fortsätta göra samma sak gång på gång men förvänta sig ett annat resultat, sägs som bekant vara definitionen av idioti. Men i mångas fall tror jag att det snarare är ett resultat av lättja. Det är nämligen enklare att bara fortsätta göra det man alltid har gjort och sedan hävda att man “åtminstone gjorde något”, när sanningen är att ens insatser måste bedömas på de resultat de skapar.

Den långa marschen genom institutionerna

Vänsterns totala dominans av media, kultur och akademi de senaste årtiondena, som nu också tar sig uttryck i de stora multinationella företagens woke:a ESG-arbete, är resultatet av att vänstern vågade tänka om. Antonio Gramscis idéer om kulturell hegemoni som en förutsättning för revolutionen inspirerade några årtionden senare Rudi Dutschkes slogan “Den långa marschen genom institutionerna”.

Att dela flygblad och demonstrera var visserligen något som en del vänsterradikaler fortsatt ägnade sig åt. Det fanns också de som ägnade sig åt teorier in absurdum och detta teoretiserande ledde till vänsterns många splittringar på 60- och 70-talen. Men något större hade också satts i rörelse, där man förstått hur man kunde skapa sig den maktbas man behövde för att uppnå den kulturella hegemonin, för att vinna problemformuleringsprivilegiet, och därmed kunna genomföra sina politiska visioner i verkligheten.

Så, kan vi bara göra samma sak som vänstern och ha vår egna långa marsch genom institutionerna? Nej, jag tror inte det. Självklart bör nationellt sinnade ta sig in i institutionerna och använda dem för att föra vår sak framåt, men det kan inte vara vår övergripande strategi; institutionerna kan inte vara vår huvudsakliga maktbas. Framförallt för att den vägen är betydligt mer svåråtkomlig idag, och man har byggt in ett antal skyddsmekanismer i systemet som inte fanns 1968.

Ett hundraårigt förarbete

Men man ska inte heller glömma att 1968 och den långa marschen genom institutionerna inte uppstod ur ett vakuum. Den så kallade arbetarrörelsen hade redan i hundra år byggt upp en maktbas genom fackförbund och parallella samhällsstrukturer. I Sverige såg vi dessa parallella samhällsstrukturer inte minst genom Kooperativa förbundet, hyresgästföreningar, bildningsförbund, folkhögskolor, folkparker, Folkets hus, sociala organisationer likt Verdandi och mycket mer.

Man hade alltså redan byggt sin maktbas genom att organisera folket på bred nivå inom de egna samhällsstrukturerna, lyfta bildningsnivån inom den egna potentiella maktbasen (arbetarklassen) och från 1938 års Saltsjöbadsavtal fått stor makt över lönesättning och arbetsrättsliga frågor.

Det man kan konstatera är att arbetarrörelsen identifierade problem som man sedan också löste. På så sätt byggde man en maktbas som kunde utmana det politiska etablissemanget. Det var också detta hundraåriga arbete för att lyfta arbetarklassen som sedan möjliggjorde den långa marschen genom institutionerna.

Att ha en egen marsch genom institutionerna som övergripande strategi vore därmed att göra samma misstag igen; att börja i fel ände. Vi har helt enkelt inte gjort förarbetet än.

Identifiera problem och presentera lösningar

Så vilka problem kan vi identifiera hos vår potentiella maktbas; de etniskt medvetna svenskarna? Och framförallt, hur kan vi organisera svenskarna för att lösa de problemen? Notera att jag säger “etniskt medvetna svenskar” och inte “nationella svenskar”, då jag menar att den första benämningen är implicit medan den senare betecknar en ideologiskt motiverad person. De nationellt sinnade svenskarna är inte många i dagsläget, men de etniskt medvetna svenskarna kan räknas i miljontals.

Där har vi de två kärnfrågor som måste besvaras innan en sann folklig nationell rörelse kan ta form.

Det fria Sveriges initiativ till Svenskarnas hus byggde på just den här modellen: Identifiera ett behov och försök lösa det. Behovet i det här fallet var samlingslokaler för nationellt sinnade svenskar, en plats där man kan träffa andra nationellt sinnade svenskar i lugn och ro, och ett steg mot normalisering av nationell närvaro i vårt land. Inga fler hemliga mötesplatser, källarlokaler med kryptiska knacklösenord eller oro för att få möteslokaler avbokade.

Men Svenskarnas hus är så klart bara en liten pusselbit i det hela, även om jag tycker att det kan tjäna som ett inspirerande exempel.

Vad behövs i din hembygd?

Om du ser dig runtomkring i din hembygd; vad är det svenskarna behöver och hur kan du fylla deras behov? Hur måste du och dina vänner organisera er för att uppnå de mål som behöver uppnås? Saknar din by en mataffär? Behövs det nattvandras för att få ordning på buset? Behöver svenska barn hjälp med läxläsning?

Möjligheterna att ha en positiv inverkan på din hembygd är nästan oändliga, men det kräver att du själv tar ansvar och är beredd att lägga ned tid, kraft och resurser på att genomföra något på riktigt.

Men det räcker inte med att vara en eldsjäl på din ort. Om ditt initiativ också ska leda till byggandet av en maktbas för att på sikt genomföra förändringar som ligger i vårt måste det också ske organiserat, som en del av en rörelse.

Det behöver inte nödvändigtvis betyda att det sker under Det fria Sveriges paraply, eller att du är medlem i vår förening, även om jag så klart tycker det är en bra idé; men det måste vara uttalat att du är nationell och att det ni gör är en del av en nationell strävan. Annars blir du bara en eldsjäl, vilket inte är fel i sig, men det hjälper inte den större strategin av att bygga en rörelse, eller en maktbas, som på sikt också kan utöva politisk makt.

Vad är din drivkraft?

Men om det ena som måste göras är att identifiera ett behov och presentera en lösning, så är det andra kanske ännu viktigare: Att göra det av en genuin kärlek till vårt folk och en vilja att lösa de problem du identifierat. Jag talar som bekant om en övergripande strategi, men det får inte misstas för cynism där vi gör något för att vi hoppas att det ska ge oss politiskt stöd eller göra oss omtyckta, utan vi måste göra det för att vi vill och för att vi tror på det, annars blir det ihåligt och kommer falla samman likt ett korthus.

Den vision jag ser framför mig är hur nationellt sinnade svenskar organiserar sig lokalt där de bor, alternativt flyttar någonstans där organisering redan finns, och sedan aktivt arbetar för att göra den bygden till den bästa möjliga för svenskarna. Ett Svenskarnas hus i bygden säkrar att ni har en plats att träffas på och en plats dit boende i bygden kan vända sig. En aktiv närvaro i föreningsliv på orten gör att ni stärker det lokala civilsamhället och knyter kontakter. Framgångsrikt företagande som stannar på orten säkrar arbetstillfällen och stärker bygdens ekonomi. Gemensamt ansvar för trygghet, seriösa alternativ för ungdomar och meningsfulla nöjen (kanske i er lokal) för bygdens befolkning säkrar ett levande samhälle.

Trygghet, sammanhållning, framtidstro — det är en treklang som de flesta svenskar känner sig manade av, det är jag övertygad om. Men det är inget som kommer av sig självt, och om det dessutom finns en rörelse som skapar förutsättningar för den typen av samhällen runtom i vårt land så kommer den rörelsen att lägga grunden för en maktbas, som sedan kan utvidgas via våra egna bildningsförbund, butiker, skolor och sociala försäkringssystem när rörelsen vuxit sig än mer manstark.

Vi är inte redo… än!

Det är behovet av detta fundament som den nationella rörelsen förbisett. Hade det hela varit ett TV-spel hade man kunnat säga att nationella har velat hoppa direkt till sista bossen utan att ens ha lärt sig kontrollerna på första banan. Då får man storstryk direkt.

Det är dags att acceptera att vi inte är redo för slutbossen, och istället göra rätt från grunden. Jag har här ovan, och i arbetet med Det fria Sverige, presenterat ett utkast till en övergripande strategi. Det handlar om ett långsiktigt arbete; en generationskamp. Men det är, i mina ögon, den bästa chansen vi har till att faktiskt bygga en maktbas som kan hävda sig i framtiden.

Allt annat riskerar att bli ännu mer resurser i sopkorgen, ännu fler utbrända och defaitistiska aktivister. Det har vi inte råd med.