De stulna mandaten och förrädarnas förlust

Onsdagens omröstning om övergångsregler för svenskt medborgarskap väntades bli jämn. Tidömajoriteten vann med en röst — 147 mot 146 — efter att SD:s gruppledare Linda Lindberg kallat in Michael Rubbestad och Charlotte Quensel trots att de stod på dagens kvittningslista. Två så kallade vildar — Katja Nyberg och Elsa Widding, båda invalda på SD-mandat — röstade med oppositionen.

Det är Lindbergs handling som fyra oppositionspartier nu ojar sig över. Lena Hallengren (S) kallar agerandet ”odemokratiskt”. Annika Hirvonen (MP) talar om ”manipulation”. Det är som att fuska med spelkort, säger Hallengren, oberörd av det större kortspelet hon själv står inbäddad i.

Det Lindberg gjorde var inte bara försvarbart. Det var rätt.

Vad valdes 2022?

Tidömajoriteten röstades fram för att Sverige inte längre tål en politik där medborgarskap delas ut till höger och vänster, och att dröjt så länge att göra något åt det är ett av regeringens största misslyckanden. Efter ett årtionden av massinvandring, gängvåld och institutionell senilitet beslutade en majoritet av svenska folket att kursen måste läggas om. Skärpta krav för svenskt medborgarskap var inte en bisak. Det var en av de stora signalerna i Tidöavtalet, ett av de få konkreta löften som ännu kunde bli verklighet inom mandatperioden.

När det till slut ligger på riksdagens bord — i form av övergångsregler som ska hindra att tiotusentals äldre ansökningar släpps igenom enligt det gamla, slappare regelverket — då gör SD det enda anständiga. Man ser till att löftet hålls. Man hedrar mandatet. Man levererar det folket bett om.

Att då tala om ”fusk” är skenheligt paragrafrytteri. Det sista halmstrået för dem som förlorade valet och ändå inte kan smälta det.

”Personliga mandat” är en fiktion

Hela det moraliska tjuvspråket från oppositionen vilar på en lögn som svensk grundlagstradition odlar med pastoral mildhet: att riksdagsledamoten har ett ”personligt mandat”, fri att rösta enligt sitt eget samvete.

I praktiken är detta nonsens. Katja Nyberg och Elsa Widding sattes på valbar plats av Sverigedemokraterna. Deras namn betydde ingenting för väljarna. Det var blåsippan på valsedeln som fick rösten. När de sedan, av sina egna skäl, bröt med partiet stal de i praktiken ett mandat som tillhörde någon annan.

Att kalla det ”personligt mandat” är att mystifiera ett rent stöldförhållande. Den som inte personkryssats in har på alla sätt som faktiskt spelar roll fått ett partimandat.

Kvittning förutsätter förtroende

Kvittningssystemet bygger på att partierna äger sina egna mandat. När en del av riksdagens röster i praktiken är kapade — när vildar som Nyberg och Widding sitter på platser de inte vunnit och inte kunde ha vunnit på egen hand — då är systemet redan korrumperat långt innan dagens kvittningslista upprättas.

I det läget förvandlas kvittningen från ett ömsesidigt arrangemang till ett vapen mot folkviljan. Tidömajoriteten — den som svenska folket faktiskt valde 2022 — kan inte längre lita på att dess egen kalkyl håller, eftersom det sitter förrädare invalda på dess egna platser och röstar mot den. Att då, vid ett enskilt avgörande tillfälle, gå runt det avtalet är inte ett brott. Det är att återställa något som redan brutits sönder av andra.

Lindberg formulerade det själv väl: ”Folket har lagt sina röster på Tidömajoriteten och då ska man som väljare också kunna förvänta sig att vår politik blir verklighet, oavsett om det sitter ett par effektsökande vildar på våra platser i kammaren.”

Hon har rätt, och det är viktigt att hon säger det så tydligt.

När kvittningen inte gällde dem

Det finns en pikant historisk fotnot här som tidigare riksdagsledamoten Jeff Ahl påmint om. I elva år — från 2010 fram till september 2021 — vägrade övriga riksdagspartier släppa in Sverigedemokraterna i kvittningssystemet överhuvudtaget. Avtalet var ”frivilligt”, och de andra partierna nyttjade den frivilligheten till att helt utestänga ett demokratiskt invalt parti från en grundläggande funktion i kammarens dagliga arbete. SD motionerade om saken redan 2011. De fick vänta i tio år till.

Det är samma partier — Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Centern — som idag fäller krokodiltårar över ”demokratin”. I elva år behandlade de kvittningssystemet som ett medlemskap man kunde neka folkvalda av åsiktsskäl. Idag, när det vänder sig mot dem, är det plötsligt själva grundvalen för parlamentarisk anständighet.

Hallengrens spelkortsbild blir därmed avslöjande. Det var hennes parti som länge spelade med en kortlek där SD inte fick lägga några kort.

En ursäkt jag tar tillbaka

För någon månad sedan skrev jag privat till Katja Nyberg. I offentlig polemik hade jag uttalat mig kategoriskt om misstankarna om narkotika och rattonykterhet — det som till sist ledde till hennes uteslutning ur SD. När jag tänkte efter insåg jag att jag dömt henne för tidigt, innan saken var prövad. Det skavde i mig. Jag skrev, bad om ursäkt, och menade det.

Efter hennes röst i kammaren idag kan jag ärligt säga att jag inte bryr mig längre.

Skam över deras namn

Det är inte SD som bör skämmas över dagens omröstning. Det är Elsa Widding och Katja Nyberg. Det är de som sitter på platser de fått av andra och röstar mot dem som gett dem platserna.

Deras namn bör för evigt vara vanärade. Inte för att de bytt åsikt; det får man. Utan för att de behållit mandatet medan de bytte sida. Den figuren har ett gammalt namn: förrädare.

De har valt sin sida. Vi noterar det. Vi minns det.

Och vi tackar Linda Lindberg för att hon, åtminstone idag, vägrade låtsas annorlunda.