Jag blir både sorgsen och ilsken när jag läser om fertilitet på SVT. I regeringens utredning om barnafödandet i Sverige slår man fast att kunskapen om fertilitet bland svenskar är så låg att många försöker få barn i en ålder då fertiliteten minskat markant.
Jag blir sorgsen över tanken på alla de människor som sitter där, kanske i slutet av trettioårsåldern, och inser att det de tog för givet inte längre är möjligt. Ilsken känner jag över att det ens har kunnat bli så. Att vuxna människor i ett modernt samhälle på fullt allvar tycks tro att fertiliteten står stilla tills man fyllt fyrtio.
Det gör den inte. Den har sin topp tidigt. Mellan 20 och 25 år är det som enklast att få barn. Det gäller oavsett livsstil. Kroppen bryr sig inte om ideal, identitet eller samtidens värderingar. Biologin rullar på. Äggen åldras. Möjligheterna minskar.
◆◆◆
Det mest förvånande är ändå att kunskapen tycks saknas. För utredningen slår också fast att majoriteten vuxna i Sverige faktiskt vill har barn. Två eller fler till råga på allt. De vill, men de väntar för länge. De förstår inte att det påverkar negativt. Man kunde ha trott att detta var grundläggande.
Samtidigt är det kanske just det som är problemet. Under lång tid har ett annat budskap dominerat. Först ska man hitta sig själv. Först ska man göra karriär. Först ska man frigöra sig från normer och förväntningar. Barn kan vänta.
Den typen av tankar har inte uppstått i ett vakuum. Under decennier har röster i offentligheten betonat självförverkligande och oberoende. Feminister har skrivit spaltkilometer om om kvinnans frigörelse från moderskapets begränsningar. Tonen har varit hatisk, föraktfull och nedvärderande mot kvinnor som blev mödrar och hustrur.
Senare har liknande idéer återkommit i olika former, där moderskapet ofta framställts som ett val bland många, ibland som ett hinder för andra mål.
När det budskapet upprepas tillräckligt länge sätter det sig. Det formar en mentalitet. Den säger att tiden finns. Att kroppen anpassar sig. Att tekniken löser det som naturen begränsar.
Nu ser vi resultatet. Många par vill ha barn, men det kommer förbli barnlösa. Det handlar om människor som trodde att de hade mer tid. Det handlar om en kultur som indirekt uppmuntrade dem att vänta.
◆◆◆
Det går inte att lägga ansvaret på individerna. Jag brukar oftast göra det. Men ansvar finns hos dem som har format samtalet. Hos politiken. Hos medierna. Hos alla som under lång tid har tonat ner betydelsen av familj och barn, eller reducerat det till en livsstilsfråga bland andra.
Lösningen ligger i att börja tala klarspråk igen. Att åter göra kunskapen självklar. Att beskriva verkligheten som den är. Att lyfta fram familj och barn som något värdefullt, eftersträvansvärt och meningsfullt.
Det handlar inte om att tvinga någon. Det handlar om att människor ska förstå vad som står på spel, i tid. Det handlar om att ge dem en chans att välja med öppna ögon.
