Budapests rosor – vad kommer hända i Ungern nu?

Jag hade skrivit om detta långt före valet söndagen den 12 april. Jag hävdade att Viktor Orbáns nederlag inte skulle vara en tragedi; tvärtom skulle det utgöra en möjlighet. Låt oss försöka förstå det bättre.

Vi kan inte veta om Péter Magyar kommer att klara uppgiften. Och eftersom vi inte vet kan vi skjuta upp omdömet tills vi ser resultatet av hans handlingar.

Låt oss därför, tills vidare, hålla oss till segrarens program. Det framstår som betydligt mer intressant än den besegrades: fördubblade satsningar på ökade födelsetal, begränsningar i migrationspolitiken och ett avvisande – utom i undantagsfall och när det är motiverat – av att använda icke-europeisk arbetskraft.

Vidare. Ett parti för ungrarna, som folk och fosterland, bortom höger och vänster. (Påminner det dig om något?) En kamp mot korruptionen och det maffialiknande system som har skapat oligarker där, liksom i Ryssland.

En central positionering av Budapest mellan öst och väst samt ett fullt omfamnande av den europeiska identiteten utan någon underdånighet gentemot Bryssel.

Om det är rosor, kommer de att blomma – men det är fortfarande rosor.

En övertygande seger

Låt oss nu förklara segern för denne fyrtiofemårige premiärminister som utmanade och krossade Viktor Orbán. Péter Magyar betonade Orbáns underkastelse under utländska krafter – särskilt ryssarna – och den utbredda korruptionen i ett land som styrs av tre oligarkfamiljer.

Budskapet fick starkt genomslag. Tisza, utmanarens parti, vann mer än två tredjedelar av mandaten och fick ett försprång på omkring sexton procentenheter gentemot Orbáns parti, som erhöll mindre än hälften så många mandat som vinnaren.

Det tredje och sista partiet i parlamentet är det etnonationalistiska Vårt hemland-rörelsen, som med omkring sex procent får ett fåtal mandat.

Varför föll Orbán?

Varför krossade Péter Magyar Viktor Orbán?

Därför att han fångade den folkliga indignationen över regeringens undergivenhet inför Moskvas imperialism och den kränkning av nationellt minne och känsla som det faktiskt innebar.

Vid varje möte och demonstration upprepade människor ständigt de antiryska slagorden från 1956.

Men varför hade Orbán hållit sig kvar så länge? I huvudsak av två skäl.

För det första ägde det förra valet rum strax efter den ryska invasionen av Ukraina, när hans position fortfarande kunde framstå som balanserad och pragmatisk. Med tiden kom Orbán dock alltmer att uppfattas som en lydfurste åt Moskva, något i stil med Aleksandr Lukasjenko.

Dessutom utmanades han denna gång inte av en globalistisk, ”woke” eller hbtq-front, utan av en patriotisk dito. Att tro att han kunde hålla sig kvar var minst sagt naivt.

Inte heller hjälpte den ständiga utländska inblandningen i valkampanjen den avgående premiärministern. Moskvas stöd kunde bara bli en dödskyss.

Men det fanns mer. I slutskedet av kampanjen fick han stöd av USA:s vicepresident J.D. Vance och Benjamin Netanyahus brorson, vid en tidpunkt då blodbadet i Mellanöstern var som mest intensivt.

En brist på analys

En brist på analytisk förmåga måste konstateras. Jag syftar på alla dem som – på den ena eller andra sidan – betraktade valstriden och de inblandade aktörernas verkliga positioner.

Varför är då Orbán så undergiven ryssar, amerikaner, israeler och kineser på samma gång?

För den som har ens en minimal kunskap om historien och aktörernas arbetssätt borde det inte ha varit svårt att förstå att den sovjetiska apparaten, efter Sovjetunionens fall, mycket effektivt rörde sig på det enda område där den utmärker sig – bedrägeri och subversion – och att den säkrade samarbete med olika Stay Behind-nätverk.

Allt måste förändras för att inget skulle förändras. Därför stödde man politiker placerade i mitten-vänstern, däribland Gerhard Schröder, som senare gick från tysk förbundskansler till en post inom Gazprom.

Men – genom att återuppliva en strategi som redan skisserats 1957 – infiltrerade den sovjetiska apparaten också framväxande populism, placerade kommunistiskt skolade kadrer med resurser i spetsen för improviserade partier, med uppgift att underordna dem.

Orbán, liksom Angela Merkel, lamslog den nationella energiau­tonomin och underordnade sina nationer under Moskva, till den grad att de öppet spottade på sina egna folks historia.

Samtidigt – detta var 1991 – skickade ryska tjänster olika ”dissidenter” för att ta kontakt med extremhögern. Bland dem blev Aleksandr Dugin och Eduard Limonov framträdande, vilka åtminstone – till skillnad från andra – har förtjänsten att vara agenter för sitt eget land snarare än tjänare åt ett annat.

Vi kan heller inte bortse från den politiska sammanblandningen.

Särskilt bör AFD nämnas, som – efter att ha låtit tyska nationella revolutionärer fungera som täckmantel för sin påstådda högerextrema profil – förenade Frankfurtskolan med Stasiapparaten och blev sinnebilden för korruption. En Femstjärnerörelse i nionde potens.

En sammansmältning av intressen

Om Kreml, Vita huset och Knesset alla visade sig tillsammans i ett desperat försök att rädda sin marionett i Budapest, borde det stå klart – och det säger de själva öppet, det är vi som vägrar höra – att de är Europas fiender, och att ”suveränism”, som vi kallar det, är ett av de främsta verktygen mot våra folks suveränitet.

Detta borde inte vara svårt att förstå. Problemet är att många vägrar att förstå.

I vissa kretsar resonerar man numera utifrån fixeringar, slagord som andra har paketerat, okunskap, ytlighet och påstådda konspirationer som då och då skyller de bittra nederlagen för sina herrars tjänare på de vanliga Soros-figurerna.

Folkets dom

Oavsett vad som händer i morgon i Ungern är det folkliga avvisandet av Viktor Orbán – massivt både på gatorna och vid valurnorna – ett tydligt och obestridligt bevis på den gemensamma känslan.

Känslor kan ridas på, tolkas och förvrängas – men de skapas inte ur tomma intet.

Det är ingen slump att våra fiender – både i öst och väst – i tid förstod och snabbt intog terrängen för den populism de såg närma sig vid horisonten och som de knappast hade hoppats på.

De försökte – framgångsrikt – använda den mot sig själv.

En ny riktning

Nu är emellertid denna ”suveränism” splittrad, och det är framför allt ledare i fyrtio- och femtioårsåldern – formade i verkligheten snarare än i kommunistiska kaderskolor och Stay Behind-strukturer (som i slutändan är samma sak) – som bryter upp den i europeisk riktning och för in en frisk fläkt i ett politiskt landskap som från början har styckats upp av våra herrars agenter och tjänare.

Dessa herrar förlorar nu mark och inflytande, och det är det bästa av allt.

Varken röd front eller reaktion. Inte heller detta Frankenstein som förenar båda i olika former, inklusive den rödbruna lögnen och misstaget att ta främmande makters agenter för suveräna ledare.

Artikeln är en översättning av artikeln: The roses of Budapest publicerad på noreporter.org

Gabriele Adinolfi är en italiensk politisk tänkare, författare och debattör, känd för sina analyser av europeisk politik, geopolitik och ideologiska strömningar. Han har under flera decennier varit verksam inom politisk aktivism och idédebatt i Italien och Europa.